Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 20 juni 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 805
efter annan ruffsat dem i håret, dragit det
än framåt och än bakåt, än uppåt och än
nedåt, pudrat och brännt det, och när det fått
det riktigt utslitet, har det staplat hela torn
af döda och lefvande människors hår däröf-
ver. Och så har modet nu hållit på allt
från Faraos tider; man har nämligen i de
gamla egyptiska grafvarna funnit både lös-
hår och med guldtråd fästade löständer.
Emellertid har i våra dagar oppsitionen,
som ej lemnar något i fred, hur gammalt och
ärevördigt det än är, vändt sig äfven mot
damernas håruppfästningar. Den har gjort
det från tre anfallspunkter — helsans, be-
kvämlighetens och den goda smakens, ja äf-
ven ännu från en fjärde — frihetens. Och
vi förena oss i allo med oppositionen.
Bruket att bära långt hår, som fästes upp
på hjässan, med eller utan tillägg af löshår,
är skadligt för helsan, emedan det hettar på
hufvudet, och det dess mer, ju rikare hår-
växten är. Yi känna mer än ett fruntimmer,
hos hvilket det framkallar en beständig huf-
vudvärk, hvilken försvunnit, så snart de låtit
klippa af det långa håret.
Förr, då damerna, likt skönheterna i ett
turkiskt harem, ej ansågo sig hafva någon
högre lifsuppgift än att smycka sig, skapel-
sens herrar till behag, betydde det föga, om
toalettbestyren togo någon timme mer eller
mindre af dagen i anspråk. Tiden hann dock
mer än nog till att sitta och långledas.
Men då det gäller att studera eller arbeta
för sin personliga, fria existens, är tiden dyr-
bar, och hvarje onödigt bortkastad timme är
en stöld från arbetet eller hvilan. Att bära
långt hår blir då ej blott en fara för helsan,
utan äfven en dyr lyx. För en hvar, som
vill taga vara på tiden, är nödvändigheten
att sitta och bråka med att fästa upp sitt
hår efter modets och konstens reglor ett af
de svåraste och onödigaste tålamodsprof, och
ju knappare tiden är utmätt, dess svårare
blir profvet.
Den goda smaken åter protesterar på det
bestämdaste mot alla håruppfästningar, hvilka
göra hufvudet större och förstöra renheten
och skönheten af dess form. Genom hår-
uppsättningen blir dessutom propotionen mel-
lan hufvudet och kroppen förstördt, och det
hela får ett missbildadt, idiotaktigt drag.
Slutligen kommer friheten och säger, att
det långa håret, hvars skötsel ger så mycket
omak och är så hinderlig för den, som sät-
ter värde på tiden, är en kvarlefva från slaf-
veriets dagar, ett tecken på kvinnans träl-
dom, då hennes tid förflöt utan arbete och
allvar, i småaktigt sysslande med otaliga små-
bestyr, bland hvilka prydandet af hennes
kropp intog den förnämsta platsen.
Och huru osnyggt är det ej att hopa på
sitt hufvud en massa hår, som samlar i sig
damm och transpirationsprodukter och sitter
tätt hoplagdt hela dagen.
Emellertid är nu det långa, upplagda hå-
rets välde svårt hotadt. Revolutionen bör-
jar, såsom rätt är, från ungdomen. Hvart
man går, ser man unga, käcka kvinnohuf-
vuden afteckna sin vackra form, utan att de
fina, ädla konturerna förstöras och döljas af
hoplagda hårmassor. Det ligger ett omiss-
känneligt drag af frihet och människovärde
häri, af ungdomlig kraft i förening med
skönhet.
Det är icke länge sedan till det kvinliga
idealet såsom en alldelet väsentlig egenskap
hörde »drömmande, blyga, barnsligt frågande
ögon», och ännu ser man dem gå igen i en
hel mängd poesier och noveller. Idealkvin-
nan skulle sitta i drömmar om en okänd,
men anad kärlekslycka, och känna alls in-
genting om lifvet. Såsom ram kring denna
bild passa de »svallande lockars guld» all-
deles förträffligt, och en ned öfver ryggen
hängande tjock fläta eller en konstig hårupp-
sättning gjorde äfven god tjänst, då lockarna
började komma ur modet.
Men nu duger detta ideal ej mer; det har
ej längre sin tillämpning på kvinnor, som
studerat i ett lyceum eller vid ett polytek-
niskt institut. De hafva minsann ej haft tid
att sitta och drömma, och meningen med de-
ras arbete har sannerligen ej varit att gifva
dem ett okunnigt frågande uttryck i ögonen.
Till det kvinliga idealet hör nu arbete, va-
ken håg, kunskap och själfhjälp — och
mot allt detta strider det på det bestämdaste
att sitta långa stunder framför spegeln och
anlita kammarjungfruns hjälp för att bli
»klädd i håret», på ett sätt som är absolut
skadligt för både det goda lynnet och för
helsan.
»Håret växer långt för flickor, men så
växer ej förståndet», säger ett finskt ordspråk,
och skalder och romanförfattare hafva ända
till senaste tid stått bra nog nära samma
uppfattning. Det långa, lockiga, flätade el-
ler konstrikt uppsatta håret har varit liksom
en symbol för den okunnighet, den hjärtats
och viljans enfald, den blyghet, hjälplöshet
och svaghet, hvilka hittills ansetts som kvin-
nans högsta prydnad. Men det stämmer
föga med verksamhetshågen, arbetsifvern,
själfständigheten och kraften hos det nya
släktet.
Det är sannt, att en lång, välskött hårfläta
gör intryck af helsa, lifskraft och växtlighet
hos den organism, som frambringar den, och
att den sålunda ger osökt föreställning om
hurtighet och raskhet. I unga år, då hela
organismen är stadd i utbildning, kan därför
en präktig fläta stå i harmoni med det hela.
Den kan också på sätt och vis vittna om
den tidigare ungdomens frihet från lifvets
mångahanda bekymmer, emedan, då dessa taga
människan i anspråk, hon ej längre har nå-
gon tid öfrigt att odla och underhålla en så
hinderlig prydnad. Äfven beror det i många
fall på individen, huruvida det ena eller an-
dra passar bättre ur skönhetssynpunkt.
Utan att frångå, hvad ofvan uttalats som
regel, må därför, de klenmodiga till tröst,
tilläggas, att det ej är meningen att i hår-
väg uniformera kvinnokönet, utan blott yrka
på, att i hvarje omständighet i lifvet samma
princip gör sig gällande: att finna dsn mest
tilltalande formen såsom uttryck för det mest
förnuftiga. Hvad som är det mest fornuf-
i ett fall, kah vara det minst förnuftiga i ett
annat, och hvad som är vackert under vissa
omständigheter, är fult under andra.
Detta är lika sannt som enkelt, och inga-
lunda blott ett hårklyfveri.
R. H.
Kvinnans starka sida är fördragsamhet. Det
är af henne mannen lär uthållighet och verk-
ligt hjältemod. P. J. Proudhon.
Vill man lära känna en tids eller en orts
sedliga eller osedliga tillstånd, skall ’man blott
gifva akt på kvinnan. Som kvinnan är, så
är samhället. J. Scherr.
»Kvinnan är svag»; nej, hon är ödmjuk, hon
är Gud långt närmare än mannen.
S. Kierkegaard.
Kalfstek.
S
n artikel om kalfstek? hör jag er, älskvärda
läsarinnor, med förskräckelse utropa.
Ja, mina kära läsarinnor, jag har för af-
sikt att hålla ett föredrag om kalfstek, detta
köksvärldens styfbarn, som, ehuru alldeles oskyl-
digt, varit orsaken till så många husliga strider
och så många restaurantbesök.
»Hvad skola vi ha till middag i dag, minvän?»
frågar den unge äkte mannen, i det han, glad öf-
ver att ha utstått dagens mödor, träder inom
dörren.
»Kalfstek, käre Hans.»
Den käre Hans tiger förskräckt. Det är 20 gra-
der varmt i skuggan, och han beräknar, att han
måste äta uppvärmd stek åtminstone 4 gånger
till–––-
Det är söndag och ett härligt vårväder. Fadern,
som hela veckan igenom varit bunden på konto-
ret, har med sina kära småttingar på morgonen
företagit en tur i det gröna. Muntert hade det
lilla sällskapet tumlat om, och varma, trötta och
uthungrade, men glada, komma de hem igen vid
middagstiden.
»Hvad få vi för mat i dag?» ropa alla förvänt-
ningsfnllt.
»Kalfstek!» löd svaret.
Allmän tystnad och långa ansikten ; flere ha
redan förlorat all matlust.
Kringbjudas vid ett bordsällskap kalfstek och
fågel på samma gång, söker man undgå den först-
nämnda och välja fågel. Kalfstek har nu för ti-
den blott värde på restauranterna, där den till
stamkundernas förtviflan alltid finnes som stå-
ende rätt.
Och ändå är kalfstek en sund, välsmakande,
för sjuka och barn alldeles oumbärlig stek, som
hvarje husmoder äfven är litet svag för. Och
detta af goda skäl, ty den lemnar alltid en re-
spektabel stek, som pryder hvilket bord som helst.
Dessvärre ha herrarne en afgjord fördom mot den,
och den uppväxande manliga ungdomen, som na-
turligtvis lägger an på att ha samma smak som
fäderna, äfven om den inte har det, - bidrager till
att denna i hög grad sunda stek mer och mer
försvinner från matschemat.
Detta förhållande har emellertid en berättigad
orsak, som vi till husmödrarnas gagn en gång
vilja närmare undersöka. Först och främst är
det den stora öfversvämningen af s. k- billigt kalf-
kött i städerna. Detta unga kalfkött är alldeles
förkastligt, och det är en falsk sparsamhet att
köpa däraf, ty utom det att det är saft- och kraf-
löst, betalar man med det förment billiga priset
mera skinn, ben och oätbart tillbehör än verkligt
kött. Den, som i detta fall har fördel af det »bil-
liga» inköpet, är uppenbart säljaren, som för en
dålig vara får ett jämförelsevis godt pris och en
rask afsättning.
En god kalfstek kan man blott få af en stor,
fast fjärding af ett välgödt, tillräckligt vuxet djur.
Behandlas en sådan fjärding med tillbörlig om-
sorg, bör den kunna tillfredställa den största läc-
kergom. Sannt är, att en så stor stek i små fa-
miljer, särskildt under sommartiden, kan vålla
hufvudbry, då den icke håller sig länge, om den
ej gärna är sedd på bordet flere gånger efter hvar-
andra. Men i de flesta fall kan man alltid finna
på någon råd. Många husmödrar begagna sig af
den utvägen att köpa en stor fjärding (ju större
den är, desto mera välsmakande är köttet) till-
sammans med någon bekant. Har man icke nå-
gon sådan utväg, köper en omtänksam husmor en
större kalfstek, endast när vädret är kyligt, eller
dagen innan hon väntar ett större sällskap.
Tillagningen af steken sker på följande sätt :
Först lossas skinnet omsorgsfullt från köttet, och
sedan man äfven borttagit de öfverflödiga benen,
tvättas den flådda steken väl i friskt vatten, men
bör aldrig få ligga en längre stund i vattnet. Den
späckas därpå lätt och så djupt som möjligt med
fint, rökt fläsk. Nu brynes tillräckligt med smör
lätt i stekpannan, den väl saltade steken lägges
däri och stekes nu under oupphörlig påspädning,
allt efter dess storlek, 2—2| timme. Det är en
malplacerad sparsamhet att vilja spara på smö-
ret; blott då man använder godt smör, kan ma-
gert kött som kalfkött bli välsmakande, liksom en
vattnig sås är något ohyggligt, som kan skämma
den bästa rätt. Kort före serveringen tager man
ifrån en del af såsen, som begagnas som sky till
den sedermera kallt uppskurna steken. Man bör
likväl akta sig för att taga af fettet, som flyter
ofvanpå, utan uteslutande af den bruna köttsaf-
ten. Därpå hällas några skedar god, tjock, sur
grädde i grytan och kokas med såsen. En på
detta sätt tillagad stek med kraftig sås kan ser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
