Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 18 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 3do
Vi ha arbetat ganska ordentligt under dessa
är, arbetat i kapp. Det finns ingenting sä
stärkande som just detta: att veta hur, den
enas strefvan har till mål först och sist att
göra lifvet lättare för den andra.
Det är kraft och det är lugn, det är ut-
veckling och det är lif, detta att vara två
— två när det gäller att arbeta sig fram,
två när det gäller att glädja sig öfver allt
hvad härligt lifvet ger.
Och vi kunna ha roligt — åh hvad vi
kunna ha roligt!
Jag vet att bakom hennes otroligt många
listiga påhitt och hennes outtömliga förråd af
gladt lynne bor så mycket allvar, att det
lilla hufvudet bär egna och djärfva tankar
inom sig, och att de strålande skälmska ögo-
nen ha ett djup så djupt... Och att bak-
om mitt allvar — du minns jag var en
bokmal och en tungus förr i tiden — fanns
så mycket af pojken, det visste hvarken jag
eller andra, förr än hon kom och tittade på
mig.
Men då hon kom, då började jag att lefva.
Lycka, ser du gosse, det är lif.
Och vi ha rätt, alla ha vi rätt att vara
lyckliga, »därför att vi ha rätt att lefva.»
Så stod det i brefvet och mera därtill.
Men skymningen hade bredt sig öfver rum-
met, där den ensamme satt med sommar-
kvällen utestängd bakom målade glasskärmar.
Och han ville glömma, att sommaren förgick
liksom våren gått.
Små praktiska vinkar.
Ur det prisbelönade svaret â frågan XXII
af Stenia.
Hum affall från våra trädgårdsalster
m. m. hvilka man vanligen kastar bort, kunna an-
vändas.
1. Rhabarberblad tagas, medan de äro krusiga och
späda, som spenat. Man måste dock noga taga bort
nerverna, som redan då innehålla syra.
2. 1îhabarberbladnerver, i synnerhet de tjocka,
duga att koka en god soppa på. Stjälkarnes skal
färgar soppor och crêmer röda.
3. Rhabarberblomma kan kokas och stufvas som
blomkål; för att den lilla stjälkens syra skall för-
svinna, lägger man blommorna efter förvällningen en
timme i friskt vatten. Blomfröna vilja gärna smula
sönder, men smaken är god.
4. Rädisblad äro utmärkta till spenat.
5. Morotblad sammaledes, dock helst blandade
med äkta spenat.
En knippa morotblad, upphängd i taket är en bra
flngfälla. Då den samlats full med flugor, lindas en
påse däröfver och knippan doppas i kokhet vatten.
6. Sparrisskal torkas i sval ugn och förvaras till
vintern, att kokas i buljong, för att gifva denna
sparrissmak.
7. Ärtskidor, sedan ärterna äro spritade, torkas
till samma ändamål. Man väljer de tjockaste och
saftrikaste.
8. Ärtskid-extrakt. kokas på följande sätt. Tomma
ärtskidor kokas möra i litet kolsyradt vatten utspädt
med vanligt vatten. Den silade saften hopkokas
därefter med något socker till en tunn sirap, som
förvaras på buteljer.
9. Ärtskidpuré. Skidorna kokas i vatten till-
sammans med vanliga buljongkryddor. Det hela pas-
seras genom hårsikt och den mosiga vätskan fördelas
på buteljer, hvilka sedan böra koka J timme i vatten-
bad. Förvaras hartsade — stå sig dock ej länge utan
att surna.
10. Gurkskal som sallad: Skalet af ej för utväxta
gurkor, som ej ha bitter smak, skäres i strimlor,
hvilka kokas och kallnade anrättas som vaxböne-
sallad.
11. Gurkskal, medel mot frostskador. Skal med
något kvarsittande kött torkas väl i solen och för-
varas på torrt ställe. ’ Vid behof uppmjukas de i
vatten och läggas med den inre sidan på frostskador.
12. Pomada af sämre gurkor. Skalade gurkor
rifvas på rifjärn och blandas med lika vigt olivolja i
en sten-(ler-)gryta. Denna sätter man i en järngryta
med vatten, dock blott till dess vattnet börjar koka.
Massan omröres under tiden flitigt. Nu klämmes
oljan genom hårsikt, färskt rifna gurkor tillsättas
och förfares därmed lika som förut, hvilket ännu
upprepas 5 gånger till. Man erhåller då en smidig
hvit pomada, som lär till och med verka bleknande
på fräknar. Den bör förvaras i lufttäta glas.
13. Gurkkärnor användas till skogsmosaik.
14. Pumpkärnor, likaledes. Dessutom göres af
dem barnleksaker.
15. Gurksaft är bra att tvätta halsen med, då
denna om sommaren blir gulbränd af solen.
16. Pumpblad rekommenderas till rökning mot
flugor. Bladens och refvornas saft mot myggbett.
17. Pumpkärnor till mandelmjölk. De sönder-
stötas i en stenmortel tillsammans med vatten, pres-
sas, och den mjölklika saften sockras litet.
18. Champignonraffall till soja. Allt afskräde och
det bruna skägget efter rensade Champignoner sköljes
väl och nedlägges uti ett passande kärl med salt
emellan för att safta sig. Andra dagen sättes allt-
sammans på elden och kokas omkring ^ timme, silas,
och den klart afhälda saften kokas ånyo tills den
blir mustig.
19. Jordgubbsrefvor afgifva ett bra ersättnings-
medel för bast. Vissnade i solen, kan man binda
riktiga knutar med dem.
20. Potatisknopp som sylt och som oliver (har
anförts i Idun förut).
21. Lökskal gifva ett gult färgämne (likaså man-
delskal).
22. Äpple- och päronskal kunna lätt förvandlas
till ättika.
23. Krakmandelskal, såsom vaniljsurrogat. Skalen
kokas rätt länge i vatten ; det frånsilade vattnet blan-
das med karamellsocker och hopkokas ytterligare.
24. Plommonkärnor, som visserligen innehålla
något blåsyra, kunna ersätta bittermandel-kryddan
vid matlagning.
25. Nötskalste. Skalen af hasselnötter stötas i en
mortel till pulver, hvilket kokas 1 timme med vat-
ten. Teet silas och drickes med socker och mjölk.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
XIII.
Vexlande dagar.
(Forts.).
S
ldrig förr hade det inträffat, att icke Sonja
med stort vemod och saknad lemnade
sitt kära Stjärneholm, när den sena, grå-
kalla hösten kom med naken, frostkyld na-
tur och ute ifrån Bråviken pinande, regnmättade
vindar.
Men i år hade hon riktigt längtat, trånat efter,
att dagen för stadsresan ändtligen skulle infinna
sig. Så sorgligt förändradt hade i en handvänd-
ning allt blifvit därute.
Men fadern, som antog att Sonja enligt vanan
endast ogärna och så sent som möjligt återvände till
Stockholm, lade hand på sin egen önskan för hen-
nes skull och uppsköt inflyttningen vecka från
vecka. Och Sonja — hvilken besynnerlig vankel-
modighet! — hon hade icke mod, icke hjärta att
säga rent ut, hvad hon inom sig så djupt åstun-
dade.
Så gingo de båda och längtade därifrån, i hem-
lighet för hvarandra, till dess slutligen, en dag i
början af oktober, kofferterna packades och John
fick order att spänna för och köra dem ned till
stationen.
Hvad hade då så plötsligt förändrat det gamla
fädernegodsets fysionomi ?
Var icke vattnet det samma, som ännu i sol-
klara dagar lät sina krusiga vågor glimma likt en
brynjas fjäll ; voro ej de gamla högtidliga salarne
med sina vapendekorationer och svartnade fa-
miljeporträtt, de fridfullt skumma vrårna och fön-
sternischernas kryp-in hvad de beständigt förut
varit?
Helt visst. Men människorna, som lefde och
bodde därinom, sågo ej längre med samma glada,
ogrumlade ögon omkring sig. Det var ej Stjärne-
holm, som förändrats, det var dess inbyggare.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
