Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 25 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 IDUN 1SÔ0
Emellan hjärtan finns ett sammanhang, en frändskap, som ej lösas kan som blodets :
som ingen graf och ingen död betvang, förtröstans, kärlekens och tålamodets.
p. fl. fs., jSTRANDBERG.
dotter, och Jesu sällskap har i alla tider för-
stått konsten att betjäna sig af kvinligt behag
för att främja de heliga ändamål, för hvilka
alla medel äro goda, som dess längsynta män-
niskokännedom kan utfinna.
På mened och mord hade mannen af den
andra december rest sin tron, och än en gång
hade en Napoleon namn af fransmännens kej-
sare. Ättens bestånd måste tryggas, förbindelser
med de legitima furstehusen om möjligt kny-
tas; och friarebud gingo till Europas hof för
att söka en brud åt den nye kejsaren. Men
de möttes allestädes af ett höfligt afslag. Bak-
om den lysande franska tronen skymtade Marie-
Antoinettes blodiga skugga, och utom dess var
»parvenyen» ej ännu erkänd som like af brö-
derna på Europas troner. Ett rykte förmäler,
att äfven den svenska prinsessan Eugenie var
bland dem, som den nye Napoleon förgäfves
bjöd att dela sin tron. Hennes väg genom
lifvet bief en annan, fri från storhetens glans,
men också fri från stormar och samvetsagg.
Men det stod dock skrifvet i stjärnorna, att
en Eugenie skulle bära Frankrikes kejsarkrona.
Den sköna grefvinnan af Teba hade gjort ett
djupt intryck på den dystre envåldsherren, och
det var kanske ej slumpen allena, som allt
oftare förde henne i hans väg. Den tanke var
långt ifrån honom att låta dåra sig af ett par
fagra ögon ; men hade han hoppats på en af
de lättköpta segrar, som hans store farbroder
så ofta vann öfver Evas svaga döttrar, så skulle
den stolta spanjorskan snart visa honom, att
hon ej skänkte bort sin gunst för mindre pris
än en kejserlig krona. Den korsikanska stolt-
heten, som djupt kränktes af de upprepade af-
slagen från hofven, blef skickligt underblåst —
och en vacker dag öfverraskade? världen af
det budskapet, att Napoleon III beslutit upp-
höja grefvinnan Eugenie af Teba till sin gemål.
Hela världen häpnade, endast kyrkans he-
lige fäder jublade, ty de väntade sig goda da-
gar under en bigott kejsarinna. Fransmännens
folkvalde Cæsar glömde ej att berömma sig
af, att han ej sökt sin maka i ett högboret
härskarehus, men halfheternas man, som aldrig
mäktade tänka en tanke eller fullfölja en hand-
ling till slutet, kunde på samma gång ej af-
liålla sig från att skryta öfver, att hans brud
dock tillhörde en ätt, hvars medlemmar ägde
tredubbel rätt att bära titeln grand af Spanien,
alltså äfven att behålla hatten på i konungens
närvaro och af hans katolska majestät hälsas
med benämningen kusin.
Bröllopet mellan den fyrtiofemårige kejsaren
och den tjugosjuåriga grefvinnan firades med
öfverdådig prakt i början af 1853. Och nu
började den nya kejsarinnan ett lif af glän-
sande fester, hvartill man måste gå upp ända
till det gamla Roms kejsartid för att finna ett
motstycke. Det lättrogna franska folket hade
låtit bestjäla sig på sin frihet; nu skulle det
till ersättning mättas med bröd och fägnas med
skådespel. Medan kejsaren inför Europa fram-
stod såsom den outgrundliga sfinxen, hvars
gåtor ingen mäktade tyda, föll det på hans
gemåls lott att bilda medelpunkten i det ly-
sande hof, hvarmed fransmännen älska att se
sina härskare omgifva sig, och erkännas må,
att hon var därtill väl skickad. Genom drott-
ning Viktorias besök och väldsutställningen i
Paris 1855 vann det nya hofvet så att säga
offieielt erkännande, och dynastien syntes be-
fäst genom en tronarfvinges födelse våren 1856.
Aldrig har Paris med sådan glans som då
uppburit sin rang af den moderna världens huf-
vudstad; aldrig har en sådan oafbruten rad af
bländande fester slagit folken med häpnad.
Den sköna kejsarinnan var allsvåldig härskar-
inna i modets skimrande trollvärld. På sin
klädsel offrade hon mer under en vecka än
Englands drottning under ett helt år, och hen-
nes meat fantastiska toalettnycker efterapades
med den mest slafviska trohet så långt, som
modern kultur och modern dårskap sträcka
sitt välde.
Men om hon på ett lysande sätt fyllde sin
uppgift att sprida glans öfver Napoleon III:s
hof, ansåg hon sig därmed ingalunda ha gjort
till fylles och var för ingen del hugad att af-
stå från allt inflytande på statens styrelse.
Roms allena saliggörande kyrka hade kanske
sin dryga del i hennes upphöjelse, och den
kräfde nu äfven därför sin förtjänta lön. Åt sin
fromma dotter hade modren kyrkan syndaför-
låtelse till öfverlopps, om hon offrade något åt
världslig fåfänglighet, men i gengäld härför
kräfdes ock, att det absolverade biktbarnet
med alla de medel, som stå en kvinna till
buds, sökte leda sin höge makes själ på den
rätta vägen, så att han i dessa onda tider toge
sig an den hårdt. beträngda kyrkans sak. De-
cembermannen, fatälisten, som blott trodde på
det blinda ödet och den mekaniska nödvän-
digheten, blef nu romarkyrkans trognaste stöd,
och han, som på Ticinos och Mincios slätter
inledt Italiens befrielseverk, sökte nu hindra
dess fullbordan genom att med franska bajo-
netter stödja påfvens vacklande tron.
Men det kom en dag, då äfven hans stjärna
skulle blekna. Var tiden ur led, så var det
icke han, som föddes att vrida den rätt igen.
Då krutröken skingrades öfver Sadowas slag-
fält, hade det dystra Hamletsgrubblet fått lemna
främsta rummet i Europas rådslag åt den råa
handlingskraft, som med blod och järn slog
ned alla hinder i sin väg. Men den dröm-
mande Hamlet var desslikes ock en Macbeth,
oskyldigt blod hade flutit på hans väg till tro-
nen, och hexornas gycklande drömbilder hade
förespeglat honom ära och storhet, men också
lycka och välgerningar åt det folk, till hvars
herre han trodde sig kallad. Orena händer
hade banat honom väg till tronen; men brot-
tet är ett starkt föreningsband, och kejsaren
kunde ej taga ett steg till att förverkliga sina
goda afsikter, utan att hans medbrottslingar,
som han nödgats upphöja till statens högsta
värdigheter, ställde sig hindrande i hans väg.
Hexornas drömbilder började visa sin rätta
innebörd.
— ■— »Glomis har mördat sömnen,
därför kan Cawdor icke sofVa mer,
Macbeth ëj sofva mer» — —
Kanske mäktade tanken på hans mission
ännu förjaga vålnaderna från den andra decem-
ber. Men krämporna hade förr än åren bräckt
hans kraft, och han var nu blott en skugga
af hvad han varit.
De flyende åren lärde väl ock hans gemål,
att skönhetens välde på jorden ej varar evigt.
1807 under världsutställningen samlades än en
gång Europas krönta hufvuden vid Tuileriernas
fester, och på hösten 1869 drog hon i sin sjuke
makes ställe i spetsen för det lysande fackel-
tåg, som vid Suezkanalens invigning bragte sin
hyllning åt dess snillrike skapare. Men all
denna flyktiga ståt mäktade ej med en enda
dag fördröja den stund, då Bidnams skog ryckte
an mot den nye Macbeths borg. Kvinnan,
som stod vid hans sida, var ock en lady Mac-
beth, som ej räddes för en droppe blod på de
hvita fingrarne. På samma gång som förkun-
nandet af den påfliga ofelbarheten flög kring
världen, plötsligt och oförberedt, budskapet om
Frankrikes krigsförklaring mot Tyskland. Ma
petite guerre — sade kejsarinnan —- det var
hennes lilla krig, där den öfvermodiga prote-
stantiska stormakten skulle böjas i stoftet in-
för Roms heliga legioner. Men sfinxen, som
så länge ställt gåtor för Europa, hade omsider
funnit sin1 Oedipus, och vid Sedan sjönk det
andra franska kejsardömets stolta byggnad som
en spökbild i djupet. — —
Efter föga mera än två år hade döden be-
friat flyktingen på Chislehurst från bördan
af hans minnen. Men mot den en gång så
stolta kejsarinnan, som med nöd bergat sitt lif
ur sin upproriska hufvudstad, syntes än en
gång hoppet vinka. Inför hennes ögon växte
ende sonen upp till man, och kring honom
församlades än en gång de trogne från flydda
tider. Under Englands fanor skulle han vinna
åt sig den krigarära, som kräfdes för arfvingen
till hans faders krona. Men en dag kom det
bud öfver hafvet, att den unge Napoleon, fjär-
ran bland Afrikas hedar, gifvit sitt lif under
de svarte vildarnes kastspjut. Öfver hans ännu
skuldlösa hufvud hade Nemesis oryggliga dom
gått i fullbordan, att
— — hur det går, dock fädernas missgerning
på barn och barnbarn kräfves ut till slut,
att ingen tår blir åt det tysta lemnad,
att ingen orätt finns, som ej blir hämnad.
Ensam och mera öfvergifven än någonsin
stod nu enkan, den barnlösa modern. Som
en skugga vankar hon utan rast eller ro från
land till land, från makens och sonens graf
vid Chislehurst till det ensliga Arenenberg vid
Bodensjöns strand, för att den ena gången bedja
under Afrikas brännande sol på den fläck, där
sonens blod flutit och den andra söka glömska
bland Norges snötäckta fjällar. Än klappar
hon tveksamt på klostrets port för att fåfängt
söka friden inom dess murar, än stämmer hon,
drifven till vansinnets gräns, i underliga syner
möte med make och son. Så skådar hon,
huru det korsikanska jättespöket kastar sin
skugga genom tidsåldrarne, och huru en hvar,
i hvars ådror en droppe af Napoleons blod
flyter, är dömd att vandra den väg från kej-
sartronens glans till landsflyktens nöd, där hen-
nes två kära vandrat. Men prins Jérome, den
gamle libertinen, som nu har att vaka öfver
namnets heder, ligger i delo med sin son, kring
hvilken den åldrande kejsarinnan samlat allt
sitt hopp. Och när trätorna mellan dem gå
så vida, att de väcka allmän förargelse, då
söker hon lägga ett medlingens ord mellan far
och son.
Europas olyckligaste moder har hon blifvit
ballad. Kanske fallets förfärliga djup, kanske
minnenas aggande mängd rättfärdiga denna be-
nämning. Mången moder i slott och koja grät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
