Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 39. 26 september 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 \ DUN 481
frapperade honom mest. Det var något så från-
varande i dessa mörka, gråa ögon, det var, som
om hon lefde i en egen värld af underliga dröm-
mar och tankar, någonstädes långt, långt borta.
Det var ej granskogens mörka linie, där den af-
tecknade sig mot den klarblåa aftonhimlen i fjär-
ran, icke solens glöd eller trastens sång, som tog
hennes sinne fånget, det var en främmande skön-
hetsvärld, dit hon drömt sig. Det låg vemod och
längtan i blicken, men den var också så oändligt
mild. Han var nästan rädd för att störa henne
och se den blicken vexla uttryck. Men hon hade
redan hört hans steg. Hon rodnade till, böjde
sig ned efter sin hatt och gick så hastigt en stig
inät skogen. Han skulle aldrig i hela sitt lil
kunna glömma henne, så som han då hade sett
henne.
När han sedan gjorde hennes bekantskap, fann
han henne gladare och lifligare, än han hade
tänkt sig, när han först såg henne. Det var nå-
got så elektriserande ungdomligt hos henne, och
det drömmande uttrycket i ögonen lick ofta vika
för ett ljust, soligt leende. Men när de talade
allvarsamt med hvarandra, som de så ofta gjorde,
då kom det igen detta uttryck af tankfullhet, då
var där i ögonen en längtan efter något fjärran,
oupphinneligt. Och det var så han älskade henne
varmast, som han helst mindes henne. Det var
då, hon kom hatet och hånet att smälta bort hos
honom, det var då, hon bäst kom honom att för
stå, att det finns godhet och skönhet i lifvet, myc-
ket värdt att lefva för. Ty det var detta, han
tviflade på i sina mörka stunder. Det fanns ti-
der, när allt stod för honom som uselt och då-
ligt, som funnes det intet, som vore värdt en är-
lig ansträngning, intet värdt att älska och lefva
för. Men hon öppnade hans ögon för mycket,
som han hade gått förbi utan att se, så mycken
ädel offervillighet, så mycken kärlek, så mycken
godhet. När hon talade, var det som en mjuk
hand strukit öfver hans brännande panna, strukit
bort oro och tvifvel och gjort allt ljust och gladt.
Han kände, att hon räddade allt det bästa i hans
själ, att utan henne skulle han hjälplöst gå till
botten.
* *
*
Borta i kyrkbacken var kälkåkningen i full
gång. Det gick i svindlande fart ned för backen,
och nere i svängen vid ån var det som roligast,
när det gällde att ej falla. Småflickorna kommo
där, två och två på sina små kälkar, i stor ån-
gest, när de fingo bakom sig någon af gossarne,
som lågo rak långa framlänges på kälkarne och
kilade förbi äfven de bästa af flickornas.
Men allra muntrast lät det borta hos flickorna
Strömmer osh Elna Ruth. Häradshöfding Berner
och löjtnant Rude hade skaffat sig en stor drag-
kälke, och där voro de nu på allesammans; hä-
radshöfdingen styrde, och de andra sutto och stodb
bäst de fingo rum. Lisa Strömmer och löjtnant
Rude kommo alltid bredvid hvarandra, och alltid
kräfde situationens faror, att hans arm beskyd-
dande lades kring hennes lif. Kurtisen var i full
gång. Lisas blåa ögon spelade uppsluppet om-
kring, och hennes skratt hördes ända långt ned
på landsvägen. Anna Strömmer och Elna voro
betydligt tystare, och häradshöfdingen måste nä-
stan uteslutande gifva akt på, huru han styrde;
svängen där nere var ej så lätt att komma till
rätta med.
Elna hade ej råkat Berner ensam, sedan den
eftermiddagen de skilts nere vid grinden. Hon
var nästan glad däröfver; det var något så lugnt
nu, när de råkades. Det var som två vanliga
bekanta rätt och slätt, och ändå var det detta
lyckliga medvetande, att hon var mer för honom
än alla, alla de andra. Det låg där i hans blick,
den gled som en smekning öfver henne, det låg
där i tonfallet, så lågt och innerligt, när han ta-
lade till henne. Hon var riktigt rädd för, när
detta förhållande skulle brytas; när det skulle
komma till ord och löften emellan dem. Det var
så härligt som det var nu. Det var henne, som
om hennes kärlek dag för dag växte sig mera
stark just i denna frihet — och hon var så gräns-
löst lycklig.
Nu njöt hon i fulla drag af att sitta där tyst,
medan det bar af ned för höjden med en fart, så
hon nästan kunde haft lust att känna sig litet
rädd, om ej Ivar Berner hade styrt kälken så lugnt
och säkert. Då och då måste hon skratta åt Li-
sas och löjtnantens tokprat, och då det blef allt
för galet, måste hon och Anna lugna dem.
Så skulle löjtnant Rude styra, och Lisa skulle
stå bakom och hålla honom i rockkragen för att
icke falla af, och så bar det af igen med Berner
bredvid Elna. X svängen glömde löjtnanten att
passa på, och så körde de fast i en drifva, så
snön yrde om dem. Rude råkade värst ut och
så lusa, som förlorade balansen och föll hufvud-
stupa i en drifva, så hon säg ut som en snögum-
ma, när hon kom upp igen. Duktigt våt var hon,
men åka skulle de ändå, och så höllo de på, ända
till det blef mörkt. På hemvägen voro Lisa och
löjtnanten långt i förväg med kälken, som de
drogo som parhästar, medan Elna, Anna och hä-
radshöfding Berner kommo långsammare efter.
Elna tog afsked vid sin grind. Rude och Berner
följde flickorna Strömmer ned till Bjärseby. Som
vanligt skulle man råkas dagen därpå på kälk-
backen.
Hvad detta var härliga dagar för dem bägge.
Den klara, friska vinterluften, den vackra, hvita
snön, rimfrosten på granarne, som glittrade i sol-
skenet, och denna outsägliga, hemliga lycka. De
kände båda så lugnt och helt, att de tillhörde
hvarandra, fast aldrig ett ord af kärlek uttalats.
Och Ivar Berner dröjde att tala. Han ville
vänta, till han med säkerhet visste, att han skulle
få den plats, han nu skötte som tillförordnad.
Det visste han ju för öfrigt så säkert; det var in-
gen möjlighet, att någon annan skulle gå före ho-
nom. Med sådana inkomster kunde han när som
helst bjuda Elna ett hem.
Han hade ofta förr tänkt sig möjligheten af att,
själf fattig, förälska sig i en fattig flicka. Han
hade alltid sagt sig själf, att som en man af he-
der måste han då döda sin kärlek, gå sin egen
väg i ensamhet och icke draga ned den kvinna
han älskade i fattigdom och elände. Gud vare
lof, att när han mötte Elna, var hans ställning
sådan, att han aldrig behöfde komma till denna
förfärliga konflikt. För öfrigt väntade han hvarje
dag bref, om att han blifvit utnämnd, och räknade
timmarne, till dess han skulle kunna bedja Elna
blifva sin hustru.
Ivar Berners barndom hade förflutit under sorg-
liga förhållanden. Han hade aldrig vetat, hvad
ett hem var, aldrig kännt en moders kärlek. Nu
skulie Elna gifva honom allt, hvad han måst
sakna. Hon var den första kvinna, som någon-
sin fängslat hans tankar, och nu bodde hon där-
inne som ensam herrskarinna. Han gaf sig helt
åt henne, som få män kunna göra det. Hon var
för honom personifikationen af allt rent och godt,
hon kunde gifva honom allt, som fattades i hans
ensliga, glädjefattiga lif. Hennes inflytande öfver
honom var så stort, att på djupet af hans själ
jäste och arbetade det, tills han efter hand allt
mer och mer kände sig böjd och dragen till allt,
hvad hon älskade och satte högst. Hans starka
natur hade blifvit vek och böjlig genom en ren
och innerlig kärlek.
När Elna kom in i salen, satt doktor Ruth som
vanligt och spelade i skymningen. Men nu var
det Elna som måste spela för honom, medan han
satt i gungstolen och lyssnade till de drömmande,
smekande tonerna. Musik hade varit doktorns
stora passion hela hans lif, och hans dotter hade
också ärft en mer än vanlig begåfning. Det var,
som om hon kunde lägga hela sin själ i tonerna,
de kunde bäfva af längtan, vemod och sorg, de
kunde jubla i ungdomsglädje, de kunde bära med
sig sol och vår, blomdoft och sprickande löf; det
var en tonvärld, så rik och vexlande som ungdo-
mens skönaste drömmar.
(Forts.)
Till Iduns läsarinnor!
Barnatiggeriet.
|SVen välvilliga allmänheten, som så ofta skän-
J|/ ker en skärf till tiggande och säljande barn,
©> uppmanas vänligen att vid sådana tillfällen
alltid taga reda på barnets namn och bostad samt
därom personligen, skriftligen eller per telefon
(82 08) göra anmälan på föreningen för Välgören-
hetens ordnande Centralbyrå, Lilla Nygatan 10.
l:sta oktober flyttas Centralbyrån till Stora Ny-
gatan 36.
Centralbyrån vill då icke blott omedelbart låta
anställa undersökning om barnens förhållanden,
i fall af nöd och last söka förmedla hjälp åt fa-
miljen och om möjligt vård af barnen, samt i
händelse af yrkestiggeri med familjen efter om
ständigheterna förfara, utan äfven underrätta den
meddelande om sanningsenligheten utaf de af bar-
nen uppgifna förhållanden.
Från Iduns läsekrets.
Blondin eller brunett?
^lom jag på inga vilkor kan gå in på eller in-
ßp stämma i Laurentias påståenden angående
<J kvinnor med blond hårfärg, kan jag ej ur-
aktlåta att i denna, för resten föga viktiga fråga
yttra några ord emot dessa nämnda påståenden.
Med afseende på att Here brunetter än blondi-
ner blifva gifta, så vill jag endast säga, att ifall
äktenskapens tillkomst beror af kvinnans energi,
det är: »förstånd, skarpsinnighet, uthållighet och
kraft alt handla i det rätta ögonblicket» (ordagrannt
anfördt ur Laurentias artikel i Idun), så anser jag
det böra räknas till blondinernas heder,^ att de ej,
såsom brunetterna, genom sin energi så att säga
truga sig in i äktenskapet.
Kanske får man anse denna »kraft att handla
i rätta ögonblicket», när fråga blir att skaffa sig
en man, såsom en af de många orsaker till att
allt färre äktenskap blifva lyckliga? — Jag bara
frågar.
Hvad liknelsen : barndom, ungdom och fullvuxen
mognad tillämpade på kvinnor med olika hårfärg
angår, så bör den anses temligen naiv. Blondi-
nerna duga ingenting annat till än »smeka och
jollra ett uppbrusadt sinne till ro», enligt Lau-
rentias åsikt. Och ändå är det blondinerna, som
för det mesta utan »stöd» få vandra genom lif-
vet. Hvem handlar för dem och skaffar dem lef-
vebrödet under sådana förhållanden ?
Hvad åter verkligt stora handlingar, som blif-
vit utförda af kvinnor, vidkommer, så tror jag ej
att vi behöfva söka länge i historien för att finna,
att många sådana blifvit utförda af blondiner.
Och man är väl ej nog djärf att vilja hänföra
dessa kvinnor till »barnen» ?
Med detta har jag endast velat säga, att en
kvinna med blond hårfärg kan vara fullkomligt
lika energisk som en brunett, och att ett hufvud,
beväxt med de skönaste mörka lockar, lika väl
kan innesluta en »hönshjärna» som det, hvilket
är täckt med en linfärgad hårmassa — eller kan-
ske blott några stripiga testar.
Därför kan det ej häller blifva brunetterna, som
»regera världen», såsom Laurentia påstår, om det
ej blir i den vidt aflägsna framtid, när blondi-
nerna blifva sällsynta, ty pluraliteten vinner ju
alltid seger.
Till sist uttalar jag min stora beundran för alla
kvinnor med snille och energi, de må nu hafva
hvilken hårfärg som helst t
Viva.
Redogörelse
för insamlingen till Barnhemmet
i Bohuslän.
(Forts.).
Onämnd, Tumba 1: —; lnsamladt genom H. A.
3: 50; Wachtmeister, Kristineholm 2: 60; Kr—n
L 50; Onämnd, Upsala —: 20; Pauline Rolander
1: —; Onämnd, Skultuna —: 20; Prenumerant i
Ellinge —: 50; Iduns läsarinnor i Helsingborg
2: —; Läsarinnor af Idun i Ronneby 1: 50; Ele-
ver och lärarinnor vid en högre flickskola i Lund
10—; genom och från Hulda Erikson 1:50; Prenume-
rant, Harg —: 60: A. T. 1: —; L. E. 5: —; Insamlade
genom Caroline Fleetwood 5: —; Astrid och Martha
1: —; Berna B—t 1: 25; Onämnd, Vesterås 5:
Hilma —: 20; Onämnd, Karlskrona —: 60; A. B.
—: 30; Eva Hamilton 2: 38- Barnavänner i Ala,
genom A. S. 2. 20; Från en syförening i Vesterås
6:70; E. K. Vesterås 1:30; E. A. Björkman 3: —; En af
Iduns läsarinnor i Ystad —: 50; »Gurli» —: 50;
»Från tomtarnes rike» 1: 40; Ett par af lduns lä-
sarinnor i Lund 1: 40; Insamlade genom Alice
Carlsson 10: —; Onämnd, Stockholm —: 50; Pre-
numerant i Finland 2: 20; Syförening af bondflic-
kor i Anundsjö genom Tullia Bergman 2: —; Lä-
sarinna af Idun i Helsingfors —: 35; L. Silfver-
svärd 1: —; Fanny Forsström 1: —; Jenny —: 30;
Iduns-prenumeranter i Ljung 2: 09; Sigrid —: 75;
Onämnd, Gefle 1: —; W. M. 5: 50; M. Wahlström
6: —; Iduns-läsarinna —: 30; genom »Skolmoster»
2: —; »Två systrar», Stockholm 3: 50; »En af
Iduns unga läsarinnor» —: 35; Ada R. 1: —; H.
S. 1: 50; B. S. A. 1: —; Onämnd, Wäddö —: 20.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0489.html
