Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 17 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524 I DUN 1890
ödet. Han bief fatalist. Han var af evighet be-
stämd till olycka, det var icke värdt att kämpa
emot. Nu kunde det blifva af honom hvad som
helst. Några ansträngningar från hans sida, för
hvad det vara månde, vore ju rent af löjliga. Han
kunde ändå icke rubba ödets gång ett fjät från
dess bana. Hvad skulle han också anstränga sig
för? Han hade ingen att älska. Elna! Det var
som att rifva i öppet sår. Han ville icke, kunde
icke tänka på henne. Hon var ute ur hans lif,
han måste glömma henne. Och människor i öf-
rigt! Han hade icke råkat en enda, som kun-
de gifva honom igen tron på, att det finnes
något godt och ädelt i. människonaturen. Om
han gick till sina kamrater — ärelystnad och usel-
het! Och kvinnorna — småsinne, flärd och yt-
lighet ! Med dessa skulle han lefva, och för hvad ?
Ett lif efter detta. Om det åtminstone vore slut
med döden, så kunde man väl hålla ut ett män-
niskolifs längd.
Till Strömmers gick han, emedan Rude drog
honom med sig, gick som ett viljelöst ting. När
så Hans och Lisa drogo af för sig själfva, var
det Anna och han, som fingo hålla ihop. Hela
hans hopplösa pessimism slog då öfver i skärande
munterhet och de galnaste infall. Anna, som
egentligen var litet trög till sin natur, drogs oemot-
ståndligt med, och så trodde alla hos Strömmers,
att de två nog skulle blifva ett par med tiden.
Hade någon gifvit Berner en vink om detta, hade
han storskrattat, detta kalla, skärande skratt, som
han vant sig vid på sista tiden.
Våren höll på att komma. Träden stodo med
stora svällande, glänsande knoppar, bobarne voro
redan utslagna, sipporna lyste i backsluttningarne,
gärdena stodo alldeles gröna, och öfverallt var
det fågelsång. Elna kom gående fram efter vä-
gen. Hon var så trött, att det kändes, som. om
hon aldrig skulle komma hem. Var det verkligen
vårluften, som var så tung? Hon såg vemodigt
ut öfver den späda grönskan. Nu vaknade allt
till lif med jubel och glädje, allt, som hade sof-
vit den långa vintersömnen. Skulle också hennes
kärlek och lycka vakna till lif igen, i en annan
värld —- efter döden? Hvad det måtte vara lätt
att dö! Just på våren, när allt är så vackert
och alla fåglar sjunga.
På natten blef Elna sjuk. Det var lunginflam-
mation och just inga krafter att taga på. Doktor
Ruth gjorde allt för sin älskade dotter, men kunde
snart icke dölja för sig den förfärliga sanningen,
att allt var förgäfves. Elna visste det väl också
själf. Hon var så nöjd med att dö. Och nu, när
hon visste, att hon skulle dö, blef hennes tunga .
sorg så Jjuf. Hon var så tacksam öfver, att hon
under sitt korta lif fått erfara en sådan berusande
lycka, som hela den tid varit för henne, från den
stund hon först råkade Ivar Berner till den vackra
vinterdagen på isen, när allt lofvade ett sä lyck-
ligt lif. Nu, som då, kommo ofta i hennes tan-
kar hans ord: Ni blir säkert mycket lycklig. Det
var ingen bitter ironi i de orden längre, hon hade
varit lycklig och gick för att blifva lycklig.
Den vackra vårdagen hade lockat ut häradshöf-
ding Berner. Han gick utan något gifvet mål,
drickande in vårens skönhet med hela sin varelse.
Ett djupt, oändligt befriande vemod hade gripit
honom, det löste upp mycket, som hade frusit till
hos honom, och det tvingade honom med oemot-
ståndlig makt att tänka på Elna. Det var alltid
vår öfver Elna, om hon var glad eller sorgsen,
och därför kom nu med våren en här af tankar
på henne öfver honom. Han började gå tillrätta
med sig själf. Han hade varit så gränslöst ego-
istisk i sin sorg, nästan endast tänkt på sitt eget
lidande och halkat öfver, hvad Elna måste känna.
Men nu tvingade det sig på honom, hvad hon
också måste lida, och han frågade sig om och
om igen, om en man har rätt att pålägga en kvinna
en sådan sorg, att taga ifrån henne det enda, som
är af värde i lifvet, sedan hoppet är borta, näm-
ligen minnet. Ty han hade ju just förgiftat min-
net för henne, minnet af hans kärlek; den kunde
hon ju ej tro på, när han öfvergaf henne utan
ett ord. Nu visste han, hvad han hade bort göra.
Han borde gått till den kvinna han älskade, sagt
henne allt, gifvit henne minnets rika skatt, innan
de skulle vandra skilda vägar. Nu skulle han
resa om några dagar för att aldrig mera komma
tillbaka; skulle han gä till Elna nu?
Han mötte doktorns gamle kusk nere på lands-
vägen. Det var månader, sedan han varit åt de
trakterna, nu måste han helsa på gamle.Lars.
Men han såg genast på gubben, att allt ej stod
rätt till. Elna! Det slog honom som en blixt,
att det hade händt henne något, och när Lars
gråtande fick fram, att fröken nog icke lefde nat-
ten öfver, då tyckte han, att han vetat det länge.
Utan ett ögonblicks öfverläggning var han på
väg upp till byggningen. Där var tomt och öd-
sligt öfver allt, han gick in genom de öppna al-
tandörrarne och in i doktorns arbetsrum. Först
tyckte han, det var tomt där också, men så fick
han se doktor Rulh med hufvudet nedsjunket mot
armarne, som hvilade på bordet. Hade han kom
mit för sent? Var allt slut, och hade den gamle
mannen nu hängifvit sig åt sin sorg? Han vå-
gade ej störa honom. Hans eget sönderslitna inre
gaf honom förmåga att uppfatta faderns sorg i
hela dess vidd. Han stannade där orörlig, i själfva
verket endast några minuter, för honom en evig-
het af kvalfull, ångestfull väntan. Så lyfte den
gamle mannen upp sitt sänkta hufvud. Berner
gick bort till honom.
»Elna?»
Det var ett enda ord, ett ångestskri, men det
berättade allt; att denne man älskade hans dot-
ter högre än sitt eget lif, och att han nu bar på
en centnertung börda af sorg och kval.
»Kon med mig», sade den gamle mildt, glöm-
mande sin egen sorg för denna förtviflan.
Solen hade sjunkit; tn dröjande glöd färgade
trädtopparne i vester. Fönsterna i Elnas rum
stodo öppna. Vårkvällens luft hade ej längre nå-
gon förmåga att skada henne. En gök gol gång
på gång; den hade kommit så märkvärdigt nära
i något träd. På sin hvita bädd låg Elna, nu
alldeles lugn och utan plågor, blicken var^ riktad
mot aftonglöden, men icke som om hon såg den,
utan något långt, långt bortom. Där var en så
stilla glädje och frid i uttrycket, men så frånva-
rande, som hon redan vore i en annan värld.
Ivar Berner ryggade tillbaka för att störa detta
lugn, att draga henne ned igen till jordens sor-
ger, men hans bjärta krympte tillsamman under
den tanken, att hon aldrig mera skulle se på ho-
nom, tala till honom.
Han stod där tyst och orörlig. Då vände hon
långsamt på hufvudet och såg på honom. Ett
förklaradt leende af oändlig lycka lyste öfver de
bleka dragen, och så kom det i en låg, men hör-
bar hviskning: »Ivar!»
Han låg på knä vid hennes bädd och grät, så
som en man gråter en gång i sitt lif, när hjärtat
vill brista under ångestfulla kval. Det störde
henne ej mera. Hon var långt, långt borta i en
annan värld, och han var ensam kvar. Han
tyckte, att han aldrig skulle kunna gå ifrån henne,
där hon låg så hvit och kall ; skulle han^ icke
kunna väcka henne till lif med brännande tårar?
Vårkvällens långa skymning bröt in öfver ho-
nom, det blef mörkt utom som inom honom, men
det gaf han ej akt uppå. Lidandets långa tim-
mar veta ej af dag eller natt. Och här var en
själ, som kämpade en bitter kamp. Hela hans
lif drog förbi hans inre öga. Där voro mörka och
dystra taflor, men där voro också bländande sol
och vår, hans kärleks lyckliga, korta tid. Elna
fanns där, men han stod långt borta ifrån henne
och fick ej sträcka ut armarna för att draga hen-
ne till sig. Men huru skulle han ej kunnat bygga
upp sitt lif på detta minne ? Skulle han ej kunnat
arbeta skild från henne år efter år, arbetat på att
komma henne nära i hjärtats godhet och renhet.
Han hade kastat allt öfver bord, gifvit sig hopp-
löst hän åt förtviflan och låtit sin själ nästan gå
under i modlös sorg. Nu var hon död och borta,
och han långt, långt ifrån henne på villovägar.
Var det nu för sent att börja ett nytt lif? Skulle
Elna icke osedd följa honom, leda honom och
glädjas öfver honom, när han arbetade sig när-
mare henne i en renad sorg?
Förtviflan löstes, och milda, vackra tankar kom-
mo som burna af en engel. Hvad Elna skulle
hafva gifvit honom under ett samlif här på jor-
den, det kom nu till honom vid hennes bår.
När Ivar Berner reste sig upp från sin knä-
böjande ställning, var han en räddad man. Då
hade han bedit, varmt och innerligt, bedit om till-
gift för, hvad han syndat, bedit för Elna och be-
dit om kraft att lefva ett nytt lif. Så som Elna
i sina lyckligaste stunder hade drömt sig, att
hennes älskade en gång skulle tänka och känna,
sådan var han, när han gick från hennes döds-
bädd, gick ut för att lefva ett ädelt lif, med räd-
dad tro på lifvet, människorna och Gud.
Ett synnerligen ståtligt modemagasin har af hr
F. Holmer öppnats i f. d. Holländska magasinets
lokaler Drottninggatan 29 G nedra botten och 1
tr. upp. Inredningen är omändrad och betydligt
förbättrad. Att hr Holmer i den eleganta lokalen
äfven kommer att hålla eleganta och prima varor,
taga vi för gifvet.
Från Iduns läsekrets.
»En gammal taeksam elev»*
har i två af »Iduns» senaste n:r funnit sig kallad att,
själf anonym, vända sig emot mig med anledning af
en berättelse i mina Sydsbånska teckningar, hvilken
förmenas vara blott och bart en indiskret fotografi
af en bestämd värklighet.
Detta förmenande jäfvas emellertid helt och hållet
af henne själf genom den mängd olikheter, hon för-
mår uppvisa mellan min novellistiska skildring och
den af henne förmodade konkreta förebilden ; hvadan
ju hennes uppsats såsom ett polemiskt inlägg mot
mig påtagligen är alldeles förfelad och obehörig, ehu-
ru jag fullt uppskattar det varma hjärtelag, hvarmed
hon framställer sina egna personliga skolminnen.
Oriktigt är och förblir det i hvarje fall att först
söka inpressa ett skönlitterärt alster — stort eller
litet — inom den verklighetsram, man själf eller
genom andra trott sig finna åsyftad, och sedan ond-
göra sig öfver att dessa två ting ej passa i stycke
med hvarandra.
I sammanhang härmed anser jag mig böra betona
en sak, som man kan tycka borde vara af alla in-
sedd: författare förfoga naturligtvis ej blott öfver
hvad de själfva upplefvat eller tänkt af gladt eller
eller sorgligt; de röra sig ju äfven med livad de hos
andra på skilda håll iakttagit, hvilket allt de insmäl-
ta i sitt eget tanke- och fantasilif och på fritt sätt
omdikta.
Just härigenom kan det skildrade erhålla typen af
allmängiltighet.
Härmed önskar jag att ytterligare få påpeka den
absurda måttstock, insändarinnan brukat i och för
kritiken af ifrågavarande lilla berättelse.
Syftet med denna var helt enkelt det att lemna.
en apologi för hemmets och föräldrarnes inflytande
på den i brytningsåldern varande flickans karaktärs-
utveckling, riktad som denna berättelse var särskildt
emot helpensionssystemets oförmåga i detta hänseen-
de. Jag ville om möjligt söka uttala ett gif akt åt
föräldrar, att de, innan de sända ut sina minderåriga
döttrar från hemmet, måtte noga öfverväga, huruvida
dessas naturer har fördel eller skada af att ställas
under inverkan af den eller den skolan, den eller
den omgifningen, äfven om denna skola och denna
omgifning i och för sig med all rätt alnjuta hvad
man kallar allmänt anseende.
Tärna i Vestmanland d. 4 okt.
Cecilia Holmberg f. Bååth.
Härmed torde meningsutbytet i denna fråga
få anses afslutadt.
Bed.
Då vi kvinnor börjat vänja oss vid den föreställ-
ningen, att vi i tidningen ldun ega en väninna, till
hvilken vi kunna vända oss för erhållande af alle-
handa upplysningar och goda råd, så tar Jag mig
härmed friheten med några ord beröra en fråga, som
jag anser vara af stor vikt för den kvinliga ungdo-
men, och för hvilken jag alltså lifligt önskar kunna
vinna Iduns intresse.
Det synes mig nämligen vara i hög grad önsk-
vä it, om vi i Stockholm kunde få ordnad en under-
visningsanstalt, där unga flickor, efter afslutade skol-
studier, kunde få inhemta en grundlig lärokurs i
kläd- oeh linnesörnnad. Här finnas visserligen hos
»Handarbetets vänner» och flere andra åtskilliga
handarbetskurser tillgängliga, men de äro nästan ute-
slutande anlagda på broderier och prydnadssöm ; åt-
minstone finnes så vidt jag vet ingen, som innefattar
undervisning i klädsömnad. Jag tror därför, att en
skola i den riktning, jag nämnt, skulle helsas med
särdeles stor tillfredsställelse inom våra familjekretsar,
och den skulle för visso icke komma att lida brist
på elever.
Hvad en kvinna behöfver kunna är just sådana
sysselsättningar, som dagligen och stundligen före-
komma i hemmet, och hvilka nu tyvärr, i de flesta
fall, måste fullgöras af legda händer, alldenstund hu-
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
* Denna uppsats, som var afsedd att intagas redan
i förra numret, har på grund af bristande utrymme
måst stå öfver tills nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
