Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 7 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572 I DUN 1800
nement samt fröken Öhrström att sjunga »Ah per-
fido» af Beethoven äfvenledes med ackompagne-
ment af orkester.
Emile Sauret, den utmärkte violinvirtuosen, vän-
tas hit jämte en sångerska.
Hennes arbetsfält.
Berättelse för Idun
af
Amanda Leffler.
(Forts.).
f
rotlopet stod i slutet af maj, och vigseln
skedde i kyrkan. Kyrkogården var klädd i
vårskrud. Från grafvarne kommo ångor af
pingstliljor och syrener. Gullregnet dallrade för
vinden, och i hasseldungen nedanför gol göken.
Bröllopsskaran hade kommit upp för den långa
backen. Erik gick sin brud till mötes och förde
henne in i det gamla templet. Här hade de icke
varit tillsammans, sedan de stodo vid moderns
kista. Det var, som om hon nu lefvande var hos
dem och lade deras händer tillsamman. I kän
slan häraf gingo de upp till altaret. Presten läste
högtidligt vigselakten, och med hjärta och mun
lofvade de alt i nöd och lust hålla tillsamman.
Märta hade före bröllopet varit så upptagen och
blifvit så uttröttad, att hon nu, mot sin vana, rik-
tigt njöt af att göra intet.
Erik steg tidigt upp om morgnarne och gjorde
före frukosten en vandring kring egendomen. Var
Märta endast färdig att deltaga i måltiden och
sedan följa honom till stationen, var han nöjd
Hon brukade därifrån med en bok och ett hand-
arbete vandra ned till sjön. Här sken solen på
de glittrande vågorna, som i sin yta återspeglade
stränderna. Hon satte sig i backsluttningen. Bak-
om henne susade vinden så sakta i björkarnes
och ekarnes kronor. Erik var stor djurvän, sär-
skild! njöto småfoglarne hans skydd. De kommo
därför i stora flockar och bygde sina bon i trä-
den, och hvarlielst man gick, genljöd det af ju-
blande fågelsång. Särskildi hade göken slagit sig
ner på Lillåker. Han var Märtas älskling, och
hon satt långa stunder och lyssnade till hans to-
ner. Stundom slumrade hon in på en mjuk tufva
och sof så godt, tills hon väcktesaf någon när-
gången mygga eller klockan, som aterkaliade fol-
ket ”från middagsraslen. Hon började då räkna
timmarne, tills hon fick möta Erik vid Stationen.
Deras middagsmåltider voro så angenäma. Han
var nu vanligen vid godt lynne, och Märta^kände
sig därför trygg och lycklig. Han hade så myc
ket att säga henne, som de andra ej fingo höra,
och när hon satt på en pall vid soffan, där han
tog sin middagslur, sade hon honom ofta, hur
lycklig hon var öfver att fa tillhöra honom.
Tant Anna tyckte det började bli tråkigt på
Tillåker. De nygifta lefde så helt för sig själfva
Om kvällarne brukade Erik ro Märta ut på sjön.
Där sjöng hon för honom, och voro de också på
land, så hade i alla händelser ingen godt af dem.
Tant vågade sig fram med ett och annat bjud-
ningsförslag, men hon talade för döfva öron. Mid-
sommaren hoppades hon på, men den firades en-
dast med en fest för gårdens folk, i hvilken herrn
och frun af hjärtans lust deltogo. _ =
Några dagar därefter började höslalten. När
Märta såg maskinerna i full gång, och hur rast-
löst höet sedan kördes in, greps också hon af lf-
ver. Det nya skrifbordet, förut knappast vidrortd,
togs nu i besittning. Stundom kunde Erik där
öfverraska henne, omgifven af böcker, och till
svar på sin helsning fä ett förskräckt: »Ar kloc-
kan redan så mycket, och jag sitter här i mor-
gondräkt.» Andra dagar åter ströfvade hon om-
kring i bergen. Detta hade varit hennes käraste
nöje som liten flicka, och på samma sätt som förr
klättrade hon från klint till klint, alltid de högsta
och otillgängligaste. Stundom slant nu foten pa
tufvan, som förr lätt burit lilla Märta, grenarne
slogo henne i ansiktet, och den långa kjolen fast-
nade i snåren, men upp skulle hon och njuta af
utsikten. Deu var vidsträckt, men omgifningarna
voro vilda; kalla, ljungbevuxna berg, det ena före-
fallande högre än det andra. Björk och ekdungar
mellan bergen, en och annan liten insjö och om-
kring den välodlade åkerfält. Bondgårdarne och
stugorna sågo dock förfallna ut, och i hela
socknen fanns ingen mer herrgård än Lillåker.
Längs ned i dalgången kom järnvägståget fram-
rusande. Denna civilisationens vägröjare kunde
dock ej borttaga den ödslighet, som de kala ber-
gen och vidsträckta mossarne ingåfvo, men luften
däruppe var så ren, ansträngningen satte blodet
i snabbare rörelse, och Märta kom alltid från
dessa promenader med stärkta krafter och friskt
mod att bryta hvarje hinder, som reste sig mel-
lan henne och det arbetsfält, hon ansåg sig kal-
lad att odla.
På hemvägen gick hon ofta in i de små stu-
gorna, satte sig där en stund och talade med fa-
miljen. Härigenom lärde hon känna folket, och
då hon deltog i dess sorger och glädje, vann hon
förtroende. Men när hon kom till Erik med för-
slag att för familjens skull höja en arbetares af-
löning, eller när hon gick i förbön för någon gam-
mal torparenka, att hon skulle fa sitta kvar i den
bofälliga stugan, fick hon mycket sällan sin ön
skan uppfylld. Elise kunde genomdrifva både det
ena och det andra, men ej Märta. Erik ville icke,
att hans hustru skulle lägga sig i sådana saker.
Hon skulle icke ha några bekymmer, utan vara
glad och lycklig, då fann han sig bäst.
Det var en vacker söndag fram i juli. Märta
hade ej varit i kyrkan, sedan hon blef gift, men
i dag ämnade hon sig dit. Erik blef ej glad, när
han fick höra hennes beslut, men föjde dock med.
Vid vapenhuset skildes de åt. Hon gick in i kyr-
kan. Han stod j dörren och lyssnade till orgel-
melodierna. Nu började salmen. Han förstod ej,
hur hon kunde tåla att sitta instängd i den kvaf-
va luften och deltaga i den släpande, obarmoni-
ska sången. Presten hade han hört omtalas som
en god predikant, men nog var det bättre guds-
tjänst på bänken vid hans mors graf. Där satte
han sig ock. Känslan af ensamhet kom åter öf-
ver honom. Märta hade så många intressen, som
upplogo hennes tankar, hon lefde ett så rikt inre
lif. Men han skulle icke tillåta, alt hon gick upp
i allt annat och glömde honom. Han skulle göra
slut på hennes besök hos folket, rent af förbjuda
dem. Med arbetet vid skrifbordet var det värre.
Hennes böcker hade han aldrig läst. En kvinna
borde icke syssla med slikt. Tant Anna hade ej
så orätt i, att litet främmande skulle göra Märta
godt. Han skulle bjuda ut sina systrar med de
ras barn. Emilies pojke, den välsignade filosofie
kandidaten, som väl tänkte gråna i Upsala, var
ej i hans smak, men hellre en liten kurtis med
hans unga tant, än att hon skulle växa fast vid skrif-
bordet, och Linas muntra flickor hoppades han
skulle sörja för, alt dagen fick omvexling.
Folket strömmade ur kyrkan, och Erik steg upp
för att möta sin hustru. Genvägen var för smal,
för att två kunde gå i bredd. Den gick genom
en dunge af al och hassel ner för kyrkkullen öf-
ver en liten spång och fram mellan ängar och
åkerfält till landsvägen.
»Jag har tänkt,» sade Erik, när de kunde ga
bredvid hvarandra, »att vi skulle bjuda till oss
Emilie och Lina med deras barn.»
»Ja så,» svarade Märta med en suck. Skulle
det redan blifva slut med hennes fria lif. Denna
sommar hade hon tänkt att få rå om sig själf.
»Jag trodde, du skulle tycka bra om förslaget.
Mina systrar har du ju knappt träffat, sedan du
blef gift, och jag hoppades ditt förhållande till
Emilie skulle vara detsamma som i din barndom.»
»Alltid häntyder du på den tiden. Minns du
ej slitningarna mellan Emilie och mig, innan jag
kom till institutet. Hon kunde ej förlika sig med
mina folkliga intressen. Det var därför jag lem-
nade hennes hem och reste till England. Se n
har hon nästan skämts för släktskapen med före-
läserskan.»
»Men, kära Märta, nu är du ju mm hustru »
Hon teg.
»Det är tråkigt, det här med Emilie,» fortsatte
Erik efter en stunds tystnad; »men jag hoppas,
att Fredrik utjämnar förhållandet.»
»Fredrik,» återtog Märta förvånad ; »Fredrik, ari-
stokraten. Du måtte lefva i den djupaste okun-
nighet om, hvad som rör sig inom din egen fa-
milj. Hu, hvad här är halt, och så går du så
fort, att jag ej orkar följa med.» Hon stannade
och tog af sig spetssjalen.
»Jag undrar, hvem som eljes brukar springa
omkring i bergen »
»Hvem har med det att göra, hur jag fillbrin.
gar min förmiddag,» frågade hon upprörd.
»Jag naturligtvis.»
»Du — nej, lika litet som jag lägger mig i, hvad
som föregår på ditt kontor, har du med det att
sköta, hur jag använder min tid, när jag ej för-
summar mina plikter mot dig.»
»Blif icke så häftig, kära Märta, Du måtte hört
en bra besynnerlig gudstjänst, efter du blifvit så
upprörd. Jag trodde, att fridens evangelium skulle
predikas i kyrkan, och icke att där utsändes tve-
dräktens frön.»
Märta steg med beslutsam min uppför trappan
till Lillåker. Hon kände, att hon förgått sig.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
