Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 12 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
»Det var om sykvällar med föredrag vi då ta-
lade,» upplyste Emilie.
»Just därför att du förbjöd henne, frågade jag
icke dig om din mening, så mycket mer som, om
du minns, jag sade, att Märtas förslag var klokt.
Hon var ock bra dum, som ej dref igenom det;
det sade jag henne äfven.»
»Mot min bestämda vilja,» frågade Erik för-
vånad.
»Ja, hvarför icke. Ha männen orättvisa idéer,
vet jag ej, om vi nödvändigt ska’ foga oss^ efter
dem; det förstås, för fridens skull får det se så ut.»
»Så tänker icke Märta.»
»Nej, jag vet nog det,» inföll Emilie. »Jag har
haft så många samtal med henne i detta ämne,
att det riktigt förargar mig. Märta förstår sig
icke på er karlar så mycket som så.» Emilie strök
den ena handen öfver den andra. »Hon håller
på kvinnans själfständigbet, ger ej vika en hår-
smån och fordrar, att männen skola erkänna hen-
nes rätt. Jag har sagt henne, att det går aldrig,
ty ni vill herrska. Men bakom er rygg, där äro
vi själfständiga. Du skall icke inbilla dig, att vi
låta förtrycka oss.»
»Nu talar du om själfständighet, men när Märta
uttalar sin mening, så är hon emanciperad.»
»Hon är endast för öppenhjärtig och går oför-
siktigt tillväga.»
»Och du älskar hemlighetsmakeri.»
»Tillsvidare.»
»Tills riksdagen låter gift kvinna förblifva myn-
dig,» sade Lina i riktig lagstil.
Erik såg på henne. »Du följer med din tid,
men det gör du väl i hemlighet, ty du är nog för
feg att låta Otto ana dina åsikter.»
»För blygsam,» mildrade Emilie.
Erik gick att taga sin middagslur, men han
kunde ej somna. Där satt icke längre på pallen
bredvid hufvudkudden en käck, liten kvinna och
bad för Gretas bofälliga stuga, och ingen späd
barnahand tog tag i hans hårlockar. De voro
borta båda två. Han drog en djup suck: hur
hade hans Märta det? Skulle hennes intresse för
folkhögskolan komma att resa ett skrank mellan
dem? Skulle hon finna sig så väl bland sina
själsfränder, att hon icke mer längtade efter ho-
nom och sitt barndomshem? Denna eftermiddag
stod hon för honom i en ny belysning. Ärlighet
satte hon högre än andra dygder, och hon, lik-
som han själf, var en bottenärlig natur. Det var
det som dragit honom till henne, ända sedan hon
var liten. Han kunde ej påminna sig, att hon
någonsin sagt en osanning. Om hon visste, hur
han älskade henne! Allt ville han göra för hennes
lycka! Var det sannt? Skulle han också tillåta
henne att hålla föredrag? Han sprang upp. Den
frågan ville han icke besvara. ^Hvarför?
Han gick ut på åkern och såg på, hur de ren-
sade rofvor. Ville han ej tillåta Märta uppträda
offentligt därför, att det stred mot hans åsikter
om kvinnans kallelse? Han hade ej haft något
emot det, medan hon var på institutet, men nu
fruktade han för allt, som kunde draga henne
bort från honom. Han var svartsjuk, det måste
han erkänna, men egentligen, och han log själf,
när han tänkte på det, på de idéer, som kunde
så helt fängsla henne.
* *
:*
Det var på dagen tio år sedan Märta första
gången kom till Kumla. Då var hon ung, och
lifvet log emot henne. Nu kände hon sig så fat-
tig, och hela tillvaron syntes henne så mörk.
IDUN
Stationshuset låg där dock ännu så soligt och
vackert, och löfträden på kyrkogården hade vå-
rens första späda grönska. De bröto bjärt af mot
de allvarliga furorna, som i sin mörkgröna dräkt
trotsat en hel vinters snöstormar.
Vårluften strömmade igenom kupéfönstret, och
Märta måste nödvändigt sticka ut hufvudet och
se på den välkända omgifningen.
Liksom förra gången var också nu skolans före-
ståndare, doktor Vide, henne till mötes. Han var
en högrest man, allvarlig, men på samma gång
humoristisk. Åren hade ej spårlöst gått förbi ho-
nom. Hår och skägg hade grånat, men rösten
ljöd lika hjärtlig och ungdomlig som förr, då han
räckte Märta handen och bjöd henne vara väl-
kommen.
Han förde henne direkt upp på den lilla eleganta
kammaren hon förra gången bebott. Här var sig
nästan alldeles likt, med undantag af nya tapeter
och vackra, hemväfda gardiner; men eljes samma
säng, som hon förr sofvit så godt i, samma gamla
tarfliga, svarta bord vid fönstret, skrifmaterialerna
lågo redan i ordning, och här hade hon gung-
stolen, som kunde berätta om vackra sommar-
drömmar.
Besynnerligt nog sof hon också riktigt godt om
natten och vaknade ingen gång, förrän klockan
ringde sex. Då steg hon upp, klädde sig och
gick ned i förmaket, där lärare och elever voro
samlade till morgonbön. Psalmen, »Den signade
dag», sjungen här på rytmisk melodi af ett trettio-
tal friska, kraftfulla landtflickor, lade en stämning
öfver dagen, som Märta aldrig förnam så som i
Kumla folkhögskola. En liten fri kanariefågel
lyfte sig på lediga vingar öfver flickornas ljusa
hufvuden och deltog med sin drill i sången.
I skolsalen hölls ett historiskt inledningsföre-
drag. Sedan ynglingarnes afslutning stodo gra-
narne kvar, och öfver dem hängde nordens tre
flaggor. Det svenska riksvapnet lyste fram mel-
lan blågula draperier, och katederns framsida pryd-
des af landskapets vapensköld.
Stämningen var högtidlig, och när föredraget
slöt med »Du gamla, du friska, du fjällhöga nord»,
kunde Märta ej tillbakahålla sina tårar. Alla
hennes ungdoms vänliga minnen och ljusa dröm-
mar kommo åter fram, och när hon kom in till
frukosten, tog hon fru Vide i famn och sade:
»Tack för att ni åter ville taga emot mig.»
Hon följde med ganska mycket i skolan, sär-
skildt doktorns föredrag och sångöfningarna, men
var sedan, så mycket hennes krafter tilläto, ute
och ströfvade omkring.
Den vidsträckta skogkransade slätten hade för
icke så länge sedan mistat sitt hvita täcke. Fäl-
ten voro ännu svarta, men när solen sken, dof-
tade furorna, grauarne sköto nya skott, och fåg-
larne, med trasten i spetsen, kommo de mörka
granskogarne att fyllas af lif och fågelsång. Luf-
ten var så ren och frisk, att det var en veder-
kvickelse få draga riktigt djupa andedrag. Man
insöp helsa och lefnadsmod, och Märta kunde snart
utsträcka sina vandringar. Hon sökte efter blom-
mor att pryda sitt lilla rum, men det var en karg
natur hon kommit till. Det var först vid mid-
sommartid blommor i större mängd vågade sig
fram. Då stod ock naturen i sin fullaste fägring,
och skolflickorna plundrade ängar och hagar för
att få blommor och grönt till majstången, skolsa-
len och allt annat, som skulle prydas först till
midsommar och sedan till festen dagen därpå.
I köket stod fru Vide och vispade en tårta.
Hennes ende son väntades hem med aftontåget.
Hsn talade sakta och var rädd, när någon tog
G53
hårdt i salsdörren, ty i rummet innanför satt dok-
torn och memorerade sitt föredrag. Fönstret till
verandan stod öppet, från heliotropen kom med
hvarje vindfläkt en ljuf vällukt, och kring skrif-
bordet flög kvittrande den lilla kanariefågeln.
Märta knackade sakta på dörren.
Doktorn tog vänligt emot henne. Han ansåg
henne som en dotter och hade, ända tills han bief
gift, haft ett mycket godt inflytande öfver henne.
Hon brukade ock alltid begära hans råd i viktiga
frågor. Det hade därför smärtsamt berört honom,
när hon ej underrättade honom om sitt giftermål
på annat sätt än medels ett förlofningskort. Se-
dan hade ock Märtas bref varit få och mindre
öppenhjärtiga. Hon ville ej för sina vänner er-
känna sitt misstag om lyckan inom äktenskapet.
I hennes sorg vid Haralds död deltogo Vides hjärt-
ligt, och de önskade, att hon skulle tala med dem
om sin förlust, men hon var numera ganska sluten.
Fastän doktorn var upptagen af sitt arbete och
högst ogärna ville bli störd, bjöd han Märta vän-
ligt sitta ned, nyfiken på, hvad som skänkte ho-
nom glädjen att åter ha henne så här på tu man
hand.
»Reser farbror fortfarande bort om söndagarne
och håller föredrag?»
»Hur så?» frågade han öfverraskad.
Hon teg, och han betraktade henne. Det var
ett mycket väl formadt litet hufvud. Håret, mörk-
brunt, var uppstruket i nacken och skyldes nu af
den runda, svarta krepphatten. Ansiktsuttrycket
var mycket vexlande. Isynnerhet voro de djup-
blå ögonen uttrycksfulla och draget kring munnen
känsligt. Förr hade det vanligtvis varit leende
och då blottat en rad de jämnaste friska tänder,
nu var det mycket bestämdt, och öfver ögonen hvi-
lade oftast en slöja af vemod, som kom henne
att se äldre ut än tjugunio år. Figuren, i sig själf
liten och smärt, syntes i den tjocka, svarta kläd-
ningen än mindre. Denna färg gjorde ock, att de
magra små händerna blefvo nästan genomskin-
liga. De voro aldrig stilla, utan lekte ständigt
med något.
»Nå, Märta, jag fick inte veta, hvarför du intres-
serade dig så mycket för mina föredragsresor.»
Hon teg fortfarande.
»Tänker du studera folklifvet och sedan i en
bok rita af oss allesamman?»
»Jag får aldrig skrifva mer,» sade hon vemo-
digt. »Men jag behöfver omvexling, få nya in-
tryck, och jag minns se’n förra gången, hur rolig
en sådan färd är.»
»Stackars barn!» Doktorn tryckte vänligt hen-
nes hand. »Skrifva måste du. Är din penna ej
i ordning, så gå efter den. Jag skall spetsa den
åt dig,» fortfor han skämtande. »Minns du ej,
Märta, sagan om förtrollningen, och att den ej
kan brytas, förrän man funnit trollformeln. Vi
måste finna din.»
»Tack,» sade hon och tog upp sin näsduk för
att torka ögonen. Hon vågade ej stanna längre.
Det ena ordet skulle ge det andra, och började
hon bara, skulle doktorn snart få veta allt, och
detta ville hon ej.
(Forts.)
Med detta nummer följer till prenumeranter i huvud-
staden en vals af Fahrbach såsom present från
musikhandelsfirman Gehrman & C:o (f. d, Julius
Bagge), 16 Storkyrkobrinken härstädes.
Annonser
böra, för att kunna inkomma
i veckans nummer, vara inlem-
nade senast tisdag. S. k. små-
annonser, som beräknas efter
10 stafvelser pr petitrad, böra
vara åtföljda af likvid, plats-
annonser efter 25 öre, öfriga
annonser efter 35 öre pr rad.
Vigde.
Ingeniören
EMIL EKMÅN
och
SELMA EHRNGREN.
Stockholm den 6 December 1890.
LEDIGA PLATSER.
vid en mindre hushållsskola i Örebro blifver
ledig att tillträda 1 nästkommaude april.
Ansökningar inlemnas före januari månads
utgång till Prostinnan Edlund, Örebro, som
ock lemnar närmare upplysningar. [3017]
n villig och anspråkslös flicka, kunnig
i vanliga skolämnen, språk och mu-
sik, tillika praktisk och ordentlig,
erhåller strax på nyåret plats för att
undervisa och hafva vård och tillsyn om bar-
nen, enär modern är af andra göromål upp-
tagen. Ingen anmäle sig, som ej kan förete
goda betyg och har ett kärleksfullt och för-
dragsamt sinnelag samt är något kunnig i
sömnad och öfriga handarbeten. Alder mel-
lan 20 och 30 år. Snart svar åtföljdt af fo-
tografi till »I. K.» Borås, p. r. [3046]
1 i~in ung anspråkslös flicka kan genast få
plats som bonne ; hon bör vara något
hemma i musik, sömnad, kunna hjälpa bar-
nen med sina lexor samt för öfrigt deltaga
i inom hus förefallande göromål. Svar, åt-
följda af porträtt, betyg eller referenser och
uppgift d lönepretentioner insändas inom den
20 dennes till »Thyra», Iduns byrå. [3045]
Uti en anspråkslös köpmansfamilj i lands-
orten finnes plats för en väluppfostrad,
enkel och ordentlig flicka, kunnig i musik och
klädsöm, med åliggande att utgöra sällskap
och hjälpreda åt några barn, hvaraf det yng-
sta är 6 år gammalt, samt att i öfrigt, när så
fordras, deltaga i hvarjehanda inomhus före-
kommande, ej gröfre sysslor. Lön 100 kronor.
Godt bemötande tillförsäkras. Beflekterande
torde för öfverenskommelses träffande skrift-
ligt hänvända sig till X Karlshamn, poste re-
stante, men för undvikande af obehag å Ömse
sidor bedes ingen anmäla sig, som icke är
fullt öfvertygad om att kunna motsvara an-
nonsörens billiga fordringar. [3071]
PLATSSÖKANDE.
Iduns läsarinnor.
Hjälpen en medsyster att anskaffa någon
verkningskrets för »Ida» — hon är 23 år och
fattig och måste försörja sig själf — hon kan
ingen musik ooh inga språk, men räknar bra
och är arbetsam och flitig. Med ett godt och
behagiigt yttre, forenar hon en redbar karak-
tär och ett älskligt väsen. I ett hem, där hjär-
tegodhet kunde påräknas, skulle hon passa som
hjälp. I kvinnor, som ären lyckliga — gören
något för Ida och Gud skall löna Eder. Ett
snart svar till julgåfva åt henne afvaktar tack-
samt »Gamla Tante Greta», Iduns byrå.
Lärarinna söker plats. Kompetent att un-
dervisa i språk, musik, alla skolämnen.
Villig deltaga i hushållet. Svar till »Godt
Lynne», Iduns byrå.
TG^n ung flicka önskar plats i ett bättre
hus, helst i stad, att gå frun tillhanda.
Närmare upplysningar hos Fr. E. Hagström,
Eskilstuna. (G. 26348) [3048]
Utan lön önskar ett yngre fruntimmer plats
i ett bättre hus, för att gå frun tillhan-
da med inomhus förekommande göromål.
Svar till »S.» Upsala, p. r. [3042]
Westbergs eöfverträffliga Tvättpulver J önls_öping;
hos alla specerihandlare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
