Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 51. Julnummer. 19 december 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN
så att nu visste han på pricken, hvar Knut
och Elsie hade att finna den.
Hvilket jubel, när yxhuggen sjöngo genom
den gröna skogen, och syskongranens snöbräm
stod som en hvit sky i den klara luften.
Vid tredje hugget — där föll den! Och
med glädjeskri kastade sig Knut och Elsie
öfver den att släpa den hem med sina små
krafter, sopande öfver snön. Ty de tilläto
ingen annan att göra det.
Då såg gamle baron på Jakob och log.
Han kunde le så godt, gamle baron, att det
gick ända till hjärtat.
Men barnen växte upp, och det kom andra
tider. Det kom en jul, om hvilken ännu i
dag ingen på gården vågade tala högt, men
som de gamle mindes, som hade det varit i
går. Det var den där främmande ingeniören,
som gjort bekantskap med fröken Elsie uppe
i Stockholm — de älskade hvarandra, de
unga, oändligt älskade de. Men baron var
stolt, och sonen höll med honom : ingen van-
börding skulle tränga sig in i deras familj.
Det hade ju dock gått så långt, att det ej
kunde göras om. Det var förfärligt! Den
stackars lilla fröken grät, som om hjärtat
hade slitits ur hennes kropp; baronerna, den
gamle och den unge, rasade; och på själfvajulaf-
tonen — tänk, på denna glädjens kväll — körds
de den främmande ut på dörren, när han
kom med hjärtats böner och helgens frid.
Och fröken Elsie — hon följde honom . . .
Så djupt grep allt detta den gamle baronen,
att hans sjuka hjärta på nytt satte honom
hårdt an, och annandag jul var unge baron
Knut herre på Säfsjö — ensam herre.
Sedan dess hade ej fröken Elsies namn
fått nämnas på fädernegården. Baron Knut
var som en annan människa efter de dagarne;
det kom en kyla och ett bittert allvar öfver
honom, som bredde en beständig vinter öfver
hela hans omgifning.
Alla dessa minnen och tankar foro igenom
Jakobs gråa hufvud, där han vankade efter
mamsell Ulrika i snön. Hade något öga
s j’vi,
m w&.
’■%
kunnat tränga in i hvad som försiggick under
den tjocka ylleschalen, skulle det ha förnum-
mit, att äfven hennes tankar gingo samma
vägar. Till sist sade hon, nästan hviskande,
som . hade hon fruktat lyssnare :
»Jakob, vet du, hvar det finns någon
syskongran?»
Jakob spratt till som en gammal knekt
vid lystringsordet.
»Det är inte så fritt, att jag spekele-
rat’ ut en riktigt vacker en i år också. Man
ska någon julefröjd ha,» menade han.
Snart stodo de båda gamla vid Jakobs
gran. Han var uppspelt som en orre af detta
ovanliga nöje, den gode gårdsdrängen, och
sjöng och hojtade, när yxan gick, så att
mamsell Ulrika måste tysta på honom. Ett
grått morgonljus böljade sila in mellan trä-
den.
»Måtte vi nu bara få in den i flygeln, så
att inte baron får se’n», sade Ulrika, när
Jakob väl hade trädet på ryggen. »För inte
ett knyst får någon veta om detta mer än vi,
så mycket du hör det, Jakob!»
»Nog kan mamsell lita på mig,» försäk-
rade han. Och det visste hon, att hon kunde.
* *
*
I den stora, gammalmodiga salen en trappa
upp stod mamsell Ulrika och stirrade ut
genom en af de svarta rutorna. Det var
julkväll. Nere på gårdsplanen skar ljuset
från den ena flygelns låga fönster i långa
strimmor genom mörkret; gårdens folk firade
där inne i all tysthet sin helg med litet extra
förplägning och stillsamma lekar. Ty tyst
och stilla måste det försiggå, att intet upp-
seende och buller gjordes, som kunde störa
den dystre mannen, baron Knut, som enligt
sin vana stängt sig inne i sitt arbetsrum åt
trädgårdssidan, ensam med sina tankar och
minnen.
Gamla Ulrika hade nyss helt obemärkt
smugit sig ifrån det församlade gårdsfolket.
Tyst, tyst hade hon kommit uppför trappan
och förbi baronens dörr. I mörkret bakom
sig hade hon den vackra syskongranen, hem-
ligen smyckad med mångfaldiga ljus, med
röda vinteräpplen och glittrande julgranskram,
undangömdt och glömdt sedan så många år.
Huru hennes hjärta klappade! Det var ett
farligt slag hon gick att slå — skulle, skulle
det månne lyckas?
Hennes öron spändes för att uppfatta det
minsta ljud. Det var så tyst och tungt: hon
hörde sitt eget hjärta slå. Emellan fingrarne
rullade hon i mörkret den lilla breflappen,
som i dag underrättat henne, att allt var
redo.
»Jag kommer, som du ville det. Må Gud
vara mig nådig. — Din Elsie. » Det var allt
hvad den innehöll. Men otaliga gånger hade
hon läst och åter läst det under dagens lopp
för att gifva sig mod att föra sitt verk till
slut. Hyste hon då fruktan — fruktan for
en god gärning? Det var ju hon själf, som
velat det så.
Den stackars kära, lilla Elsie — gamla
Ulrika var ju hennes enda vän från barna-
år. Från henne hade hon långt emellan fått
de få knapphändiga underrättelserna från det
dystra hemmet, till henne hade hon anför-
trott sig, när mannen i det fjärran landet
af döden plötsligt rycktes från henne och
hennes tvänne små barn. Och nu var hon
åter på fosteijorden, en sorgbruten, förkrossad
kvinna; och i kväll — i kväll skulle hon
komma . . .
Ett svagt klingande af bjällror trängde i
detta ögonblick till Ulrikas öra. I andlös
spaning tryckte hon sitt ansikte mot den kalla
rutan. Hon såg genom dunklet, att en släde
stannade vid mynningen af alléen.
Inom en minut var hon därnere. En djupt
beslöjad kvinna med sänkt hufvud stod redan
bredvid släden; tysta, förskrämda af den sena,
ovanliga färden trängde sig två små flickor
upp mot modern.
»Elsie, mitt hjärtas barn, Elsie — Herren
välsigne din återkomst», den gamla trotjäna-
rinnans röst stockades af snyftningar, då hon
slog sina armar om Elsies skälfvande gestalt
och ömt smekte barnens kinder. Elsie för-
sökte tala, svara. Hon fick ej ord öfver sina
läppar, hennes strupe sammansnördes. Gamla
Ulrika fick nästan bära henne på sina starka
armar.
»Kom, kom,» sade hon.
Så tyst skred det lilla tåget fram öfver
den mjuka snön. När de gingo förbi de upp-
lysta flygelfönstren, innanför hvilka gårds-
folket firade jul, trängde några toner af en
unison psalmsång till deras öron :
»Si natten flyr för dagens fröjd ...»
Det svällde och svällde i Elsies hjärta; nu
brast det ändtligen löst, och hon började
gråta, stilla och tyst som ett barn. De små
höllo sig krampaktigt fast vid hennes kläd-
ning, steg för steg.
Ändtligen hade gamla Ulrika sina gäster
lyckligt inne, uppe på sitt eget rum bredvid
handkammaren, där en stor flammande brasa
muntert lockade att tina upp frusna lemmar.
Och som en moder klädde hon af Elsie hennes
ytterplagg, värmde småflickornas fötter fram-
för elden, allt under det hjärtats naiva inspi-
ration gaf hennes mun att tala tröstande,
uppmuntrande ord . . .
* *
*
O, huru det strålade! I de två gröna
kronorna lyste otaliga brokiga ljus, guld-
papperet glänste, de röda äpplena svängde
siratligt på sina långa trådar. Hela det stora
annars så dystra rummet blef varmt och ljust.
Det var, som hade det gamla gipsade taket
öppnat sig för att låta en glimt af själfva
himmelens klarhet se in därigenom.
Gamla Ulrikas blåa ögon lyste af fröjd,
när hon tändt den sista lågan och betraktade
sitt verk. I -stum beundran stannade hon
inför det, och till sist undslapp det henne
som en glad hjärtats suck: »alldeles som
förr!»
Där borta från dörren svarade ett svagt
eko: »alldeles som förr», medan Elsies var-
ma tårar stannade midt på kinden, och hon
lyfte sitt hufvud med ett vemodigt leende.
Så fick hon se till att tysta på de små,
hvilkas förtjusning hotade att spränga allva-
rets bojor. När hon åter såg upp, var hon
ensam med dem, och hennes hjärta började
på nytt att häftigt klappa.
Men nere på baronens dörr knackade just
nu Ulrikas skälfvande knoge. Ett barskt
»stig in» till svar, och hon stod nigande
innanför tröskeln.
»Förlåt, herr baron,» stammade hon med
nedslagna ögon och tummade sin förklädes-
fåll; »men jag ville så gärna önska julefrid,
och så har jag en bön till baron.»
Baron Knut såg upp med mörkt ansikte.
Han satt tyst en minut och betraktade henne
skarpt. Till sist kom det:
»Och bönen?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0679.html
