Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 679
vetande, att där aldrig blifva misskända, men
alltid förstådda? Älskar man i nöd och lust,
hvarigenom lyckan och friden åtminstone där
blomstra? Äro de plantskolor, där barnen
under den första lefnadsåldern skyddas så
mycket som möjligt för ondskan och genom
en god uppfostran icke blott stålsättas för
alla frestelser, som sedermera i lifvet möta
dem, utan äfven få kärlek till allt sannt, skönt,
ädelt och godt? Skulle man döma efter ytan,
så vore man färdig prisa vårt fädernesland
lyckligt för de många utmärkta hem, som
där tyckas blomstra; men kanhända midt upp
i allt öfverflöd och all yttre lycka och glädje
möttes man af den hopplösaste förtviflan.
Ett rikt hem och ett godt hem äro icke all-
tid detsamma. Hvarje hem, till och med
den eländigaste koja, där knappt bröd för
dagen finnes, är ett godt sådant, där en god
ande råder. Omkring hvarje enskild män-
niska sprider sig så att säga en viss lifsluft,
som verkar till välsignelse eller skada för
alla, som komma i beröring med henne;
ännu tydligare framträder denna osynligt ver-
kande,-men dock starka makt i hemmen. Den
möter en besökande genast vid inträdet an-
tingen såsom en fridshelsning eller rent af så-
som en graflukt. Och säkert är, att inga per-
soner taga i så hög grad intryck däraf som
hemmets eget folk, framför allt barn och
tjänare.
Fästa vi oss vid de förra, så ifras ju med
rätta mycket i våra dagar för skolor och upp-
fostran. Staten och de enskilda täfla i an-
strängningar för denna viktiga sak; men må
man se till, att man icke gifver med ena
handen och tager tillbaka med den andra.
Rätt mycken ytlighet möter tyvärr äfven på
detta område, ty man söker väl efter kun-
skapen och förståndsodlingen, men förbiser
alltför mycket de sedliga krafven. Det före-
faller en betraktare, liksom vår tids människor
hade blott hufvud, men saknade hjärta, ty
på uppöfvandet af vissa anlag lägges den
hufvudsakliga vikten, men på den goda vilje-
riktningen och karaktersfastheten fästes mindre
afseende. Hemmen begå därför ieke så sällan
följande fel mot de unga: 1) Råder därinom
en frivol ande, som rent af förkväfver alla
religiösa anlag hos barnen; 2) Anser sig hem-
met hafva uppfyllt all rättfärdighet, då det
fått öfverlemna barnet åt skolan, och betänker
ej, att skola och hem böra städse samverka
för uppnåendet af ett godt uppfostringsresul-
tat; 3) Bortklemas barnen och få tidigt vänja
sig vid öfverflöd och pockande på andras
hjälp, hvarigenom de blifva kärlekslösa och
lätt komma att betrakta andra människor blott
såsom medel för tillfredställande af just deras
önskningar; 4) Få barnen icke lära sig tukt
och lydnad, hvilket sedermera i lifvet bereder
dem otaliga svårigheter, då de komma i be-
roende af andra; 5) Genom ytligheten i upp-
fostran kunna lätt energien och arbetslusten
förgå hos barnet, ty äregirigheten är en mycket
svag drifkraft, som vid motgångar lätt slår
öfver till sin motsats: likgiltighet; 6) Blifver
icke alltid nedlagda uti barnets själ den kärlek
till det goda och den sedliga styrka, som kunna
bevara detsamma för den mängd frestelser,
som möta i lifvet, utan den unga är redan
från början lik en båt, som utan både segel
och roder är utkastad på hafvet och föres
blindt af vind och våg, tills den blir för-
dränkt eller krossad mot klipporna; 7) Det
kan icke förnekas, att ett gräsligt lättsinne
gör sig i våra dagar alltmera gällande; och
hvar har man att söka roten därtill, om ej i
hemmet, ty ynglingen har ej kanske uti sin
egen moder lärt sig akta och värdera kvinnan,
och flickan ej fått klart för sig, att dygden
utgör just hennes värde såsom kvinna och
aldrig kan ersättas vare sig af talanger eller
hela världens skatter.
Detta viktiga ämne om hemmets inverkan
på barnen skulle kunna belysas från många
andra synpunkter; de nu anförda må vara nog.
Måtte mången kvinna och moder betänka, att
det ej är nog med att gifva lif åt barnet, sörja
för dess timliga behof, bibringa det en yttre
dressyr i sättet att skicka sig samt i sin tid
kasta det på skolan för kunskapers förvärf-
vande, utan att det gäller uppfostra ett all-
varligt och för allt godt nitälskande släkte.
Yi hafva ej talat så mycket om mannen,
icke därför att vi på minsta sätt underkänna
hans betydelse; men han har sin yttre verk-
samhet och ingriper ej på det hela taget i
hemmets dagliga arbete åtminstone gent emot
barnen i så hög grad som hustrun. Vi neka
ej, att många dåliga män finnas. Detta sorg-
liga förhållande inverkar ej på långt när så
skadligt på barnen, som om modern själf är
dålig, ty af henne taga de förra isynnerhet
under de första lefnadsåren ett högeligen starkt
intryck. Se de henne lida af mannens dåliga
tänke- och handlingssätt, så få de äfven
afsky för detsamma och blifva vanligm ut-
märkta människor. Genom modern har så-
ledes hemmet varit för dem ett mycket godt
hem. Detta bekräftas af världshistorien, som
visar, att alla store män haft en ädel moder,
såvidt nämligen denna är bekant. De barn äro
därför att lyckönska, som erhålla sin vård
af en god, känslig och gudfruktig kvinna.
Sällan förolyckas de och blifva vanligen en
prydnad i lifvet, äfven om de komma att
intaga en högst anspråkslös ställning. An-
dras lycka söka de då befordra och blifva
därigenom lyckliga framför allt uti eget godt
hem, der gudsfruktan och rena seder få göra
sig gällande. Och får en sådan ande gå
genom de svenska hemmen under århundra-
den, så skall vårt folk alltid behålla sin själf-
ständighet och kunna lösa de civilisations upp-
gifter, försynen förelagt detsamma. Alla män-
niskor må betänka sin plikt att bidraga till
det helas förkofring och sunda tillväxt, så
att vårt fädernesland i stort taget må bli ett
enda godt hem, som väl vårdar sina söner
och döttrar i både andligt och lekamligt hän-
seende.
Sällt är det land, den stad, det hus,
Där bön och rena seder
I molnets dagg, i solens ljus
Hans mildhet kalla neder,
Där helsan går
I mödans spår,
Där trefna odlarn röner
En tacksam jord
Och kring sitt bord
Ser sina söners söner.
ûU Md hatön.
/ät nied öyon, asiuidsiiata,
du set ut>j> tid Simien fioya,
ät det som du såye iänyte,
än ett va/niyt mänsSoöyay
som en Sätiiy syn dätoßoan
omotståndiiyt Sän diy> dtoye:
SänytansjinSSt cUt uj>j> du sSådat,
som om änyiat mot diy Soye.
dTyss tidjotdens sSuyyvätid
ÿtcm det stöta ^adetsSuset,
Sät div med t dessa oyon
som ett åtezsSen aÿ lyuset.
lommm
&ka\dd det siodna ut t iiivet
myckna oto ocn vek^
eiiet sSaii det ännu Stinna,
naz den sista natten sSymmetf
Mannens själ är en solljus dag; kvinnans
själ liknar en månklar natt; och den okla-
raste dag är klarare än den klaraste natt.
Men dagen fördunklar stjärnorna och gör lif-
vet jordiskt; natten framkallar alla stjärne-
världarne och gör lifvet himmelskt. Dagen
bringar hetta, torka och hat; natten bringar
svalka, dagg och kärlek.
L. Börne.
<S>SoSa ide Simiens änyiaz
intiii Sijdvets SväSS Sevata,
SiSsöm i dess yzyninys timmat,
dessa öaon osSuidsSiaza ?
K. Jl. Melin.
ESSi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
