Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 6 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 IDUN 1891
och skridskonyckel. Jag antager nämligen att fjäder-
skridskor användas.
Byxorna af tillsluten modell, under hvilka vanliga
benkläder böra bäras, fodras äfven de med flanell ;
man undviker dä de tunga och hindrande underkjo-
larne. Skulle dock någon anse sig ej kunna und-
vara ett dylikt plagg, så tag åtminstone blott en
och en helt kort sådan samt fodra klädningskjolen
med ett lättare tyg. De tjocka benkläderna äro
oundgängligt nödvändiga vid skridskoåkning, de hålla
underlifvet varmt, hvilket kjolarne aldrig göra. Ben-
kläderna böra vara så långa, att de räcka ned på
halfva smalbenen, där de knäppas med 3 st. knap-
par och omslutas af skaften på stöfletterna, som böra
vara att snöra. Resårskodon äro alldeles olämpliga,
de sitta ej nog stadigt.
En mössa af skinn eller af garneringstyget samt
fodrade handskar fullständiga dräkten. Muffen lem-
nas hemma, den är blott till hinder och ger ofta
anledning till osköna rörelser. Skall den nödvändigt
vara med, så bäres den hängande på ett band kring
halsen.
En väska till skridskorna, äfven den af samma
tyg som det öfriga och fodrad med vaxduk (den
sort som användes till badmössor är mycket lämp-
lig), är synnerligen praktisk. Den bäres lätt, hän-
gande i ett band, på armen och bör ej vara större
än att skridskorna nätt och jämnt få rum; den kan
då hoprullad gömmas i klädningsflckan under åk-
ningen.
Till sist ett par vänliga råd från en f. d. skridsko-
åkerska. Njut ej af skridsporten till öfvermått; unga
klena personer kunna lätt taga skada häraf. I stäl-
let för det gagn, den måttligt njuten skänker de
unga, kan den i öfvermått grundlägga årslång svag-
het. Äfven från dessa hvilostunder på de iskalla
sofforna vid våra skridskobanor, där de unga glöm-
ma sig kvar i glädtigt samspråk, vill jag bestämdt
afråda. Man märker ej, huru kylan smyger genom
lemmarne, förr än det är försent och man, mer eller
mindre förkyld, nödgas hålla sig inne i flere dagar.
Kanske då isen är som bäst, för att nu ej tala om
det besvär och bekymmer, man alltid gör sin om-
gifning vid den minsta opasslighet.
Lifselexir?!
»Slakterier», »baciller», »mikrober», »trikiner»,
OSr* »ättiksålar». För en tio år sedan voro alla
dessa odjur, »som makt hafva i vädret», till största
delen för mig okända.
Det var visst värdt att ge sig in uti en ojämn
strid mot de osynliga, då man hade att uppbjuda
hela sin stridsduglighet emot mögel på väfvar och
ost, att freda sylter och safter från jäsning, att hålla
råttor och möss från källare och visthus samt flugor,
mal och andra möjligen hotande insekter från rum,
möbler och sängkläder.
Jag tillstår, att en sådan inom ett gammalt bo-
ställe utkämpad strid håller en husmoder varm i
kläderna, ja så, att hon till sist får lust att helt fegt
kapitulera.
Så gick det mig! Med bibehållen krigsära lik-
visst uppgaf jag min ställning som hushållsbefälhaf-
vare på landet och hamnade helt fredligt i en liten
varm, ombonad våning, med en jungfru, vattenled-
ning, gas — och, mina vänner — vedgubbe och gas-
kök i Stockholm.
Puh ! Jag kände mig, som jag tänker mig en
anka, som jämt fick dyka ner till dammens botten
och knapra i sig födan, skall känna sig, när hon
plötsligt finner sin plats vara på fina jämna sand-
planen, med mat och vatten, hvart hon vänder sig.
Det var så öfvermåttan bekvämt, och jag begynnte
att med förundrade ögon betrakta världen om-
kring mig — allra mest bestört öfver mig själf, en
person som jag förut bra lite haft reda på. — Då jag
nu, noggrant följande tidningarnas vetenskapsfylIda
spalter, därvid mest intresserade mig för helsoläran
eller hygienen, som låter bättre, fann jag, det jag, med
afseende på min egen person, stod på branten till
undergång.
Jag hade på landet med mycket nit skött om sju-
ka, då vi hade långt till läkare. Men att sköta om
helsan? Bevare mig väl, därtill var jag idealiskt
okunnig.
Huru löjligt; nästan planmessigt hade jag ju släppt
in uti min blodmassa milliarder generationer bak-
terier, som, jag riktigt såg det nu efteråt, från
alla upptänkliga bakhåll störtat på mig. Exempel-
vis vid mina storstädningar på vinden, när mögel-
svamp i taket sedan regntiden, gamla dammiga klä-
der, mattrasor och murknande bråte protesterade
mot kvasten och retsamt dansade omkring mig —
som i min menlöshet tog alltsamman så obegripligt
skämtsamt och med öppen strupe, vanvettigt sjun-
gande, riktigt inbjöd baciller och mikrober till lifs-
tidslogis i mitt inre — ! Ochsen, mitt ömma sätt att
se odjuren till godo — ! Föda dem och låta dem for-
mera bekantskap med okända släktingar i spenvarm,
icke »kontrollerad», måhända tuberkulos mjölk; —
låta dem förnöja sig vid åsynen af de hemska ba-
taljer, som levererades i det nattståndna vatten, jag,
utan vidare, när jag var törstig, stjälpte i mig! Och
så sätta blodmassan och hjärnsubstansen i det vidri-
gaste trångmål genom att undanhålla dem den ound-
gängliga undsättning, de, för att ej duka under, kräf-
de, af »friskt, ungt, kraftigt oxkött—». Sådant kött,
som våra präktiga unga dragare behöllo för sig, där
de gingo och drogo fåror i jorden—. »Kött!» Det
eländigaste, »omogna» af, i bästa fall, åtta dygn gamla
kalfvar—! Annars på somrarna, nästan dagligen, köt-
tet al svin, — halfrökt — aldrig »undersökt» —kanske
fyldt af trikiner — hvaråt jag misstänker att mina
hemmastadda kära bakterier skulle känt sig mindre
väl till mods, — då enligt min diognostik trikiner
uppträda mera kraftigt och följdriktigt i sitt förstö-
relsearbete af hela den af dem angripna organismen,
inclusive baciller och bakterier.
Att min mångsidiga, välsignadt innehållsrika or-
ganism äfven underhöll åtskilliga meter benickemask,
tviflade jag heller icke på, då jag ju oförskräckt på
landet njutit af rå lax och dessutom min rödlätta
hy och ej öfver sig smärta figur tydde på symptom
i denna riktning.
Och sannerligen när jag nu om morgnarna låg
och grubblade i min säng — hvad hade jag uppe att
göra ! — och tänkte på, att jag skulle börja dagen med
att släpa med mig hela det der snyltaktiga följet, så
nästan drog jag mig för att stiga upp —! Mitt enda
studium blef att hindra något vidare närmande med
thy åtföljande milliardökning af racerna i mitt inre,
af storstadsbakterierna. Den enda jungfrun fick föra
ett ganska rörligt lif— öppna fönster och vädra —
öppna spjäll och lufter — stänga fönster, när gran-
nens jungfrur piskade loss familjens baciller, hvilka
husvilla och ursinniga tänkté kila upp till oss! Äh-
nej, inte den gången ! Och hon fick bära mina gat-
bakterier, som sutto fast vid kjolkanter och skodon,
ut på gården och borsta! Och jag satt inne och
»andades genom näsam. Jag inbjöd dem minsann
inte med sång nu mera! Jag var så beklämd öfver
allt elände, jag för deras skull af tidningarne såg
fått insteg i hemmen, att jag var färdig att förban-
na min födelsestund. Vänner och bekanta grannar,
helst i kyrkor och spårvagnar, voro för mig ej län-
gre medmänniskor, utan bacillbärdar, från hvars ut-
strömmande atmosfer jag skyddade mig medels nog-
grant »hållande af munnen», hvilket kostade mig en
ej ringa möda, samt ett aldrig uraktlåtet desinficie-
rande af min person.
Men oaktadt allt mitt aktgifvande, det mest mi-
nutiöst reglerade lefnadssätt, detta med afseende på
både diet, sömn, måttligt arbete, »afpassade nöjen»,
tynade jag af. Jag vägde mindre tor hvarje vecka!
Och detta ängslade mig till den grad, att de »afpas-
sade» nöjena ej längre förmådde förströ mig. Själfva
sömnen, min trofasta vän sedan barndomen, svek
mig för första gången mitt lif. Jag kände, huru bak-
terier och mikrober lefde festlif på min i upplös-
ning stadda organism. ... Då — sistlidne höst, dato
minns jag ej—men dagen står för mig, som om det
varit i går, såg jag på kvällen i tidningarne med fet-
stil d:r Kochs lymfa »offentliggjord». Den lymfa, som
skall rädda och återgifva lifvet åt mänskligheten,
döda baciller, bakterier, mikrober, tillintetgöra »lu-
pus», tuberkulos — apotekare och, otacksamt nog, till
sist äfven läkareyrket. Detta senare dock lyckligtvis
i en så aflägsen framtid att hela människosläktet
blifvit impregneradt af lifselexiret Kochs lymfa !
Jag började dra andan åt mig — genom munnen!
»O, ni små odjur! Er tid skulle komma till sist!»
Att strida en oviss strid emot er var tyngre, myc-
ket tyngre än att där ute på landet, där ni efter
allt inte måtte trifvas så särdeles väl, kämpa emot
både mal, mått, mögel,, insekter — ja, råttor.
Landet! Med den dieten, oron och omtankan, bråd-
skande sysslor, utan afpassade nöjen! Men jag var
så frisk där, var så glad. Vore ej luften och det friska
vattnet ett lifselexir så godt som Kochs lymfa? Fast
ej så högt äradt?! Jag grubblar och grubblar, men
har ingen säker ledning. Den är så lite vetenskap-
lig denna sista .förmodan, så naturlig, som det står
i Andersens sagor om den verkliga näktergalen —
när han sjöng.
Laura :Fitinghoff.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
Ur spåret.
Skiss af Richard Me/ander.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling
(Forts. o. slut fr. föreg. n-.r.)
f
lott en liten, knappt märkbar, rödaktig
fläck kom fram pä hvardera af dotterns
kinder och försvann lika fort. Men
det var en uppslagen bok för modern.
»Hvem?» hviskade hon darrande med ögon
som glöd.
Fröken Lisen sjönk icke till hennes bröst,
fattade icke hennes hand, slog icke ned ögo-
nen, grep icke efter näsduken, dä hon utan
en darrning sakta svarade:
»Karl Andersson.»
»Gud!» brast modern ut och sjönk med
hela öfverskottet af värdighet ned i en korg-
stol.
»Jag visste det,» sade Lisen lugnt och
utan bitterhet. Och modem repeterade sitt
utrop.
Efter den tystnad, som följde och hvar-
under Lisen stod kvar orörlig, började modern
kvickna vid, hemta sig och törsta efter de-
taljer. Och sä kommo frågorna som skott
ur en revolver:
»Har du skrifvit till honom — lotslär-
lingen?»
»Nej !»
»Har han skrifvit till dig då — han?»
»Nej !»
»Har du hans porträtt — hans, lotslär-
lingens?»
»Nej !»
»Men så har han väl ditt då, hvasa?»
»Nej»
»Men hur i — hur har ni kommit öfver-
ens då — du och han?»
»Yi ha inte kommit öfverens, mamma.»
»Ja men hur vet du då —»
»Jag vet inte mer om honom än mamma
vet — kanske mindre —»
»Inte ett enda ord emellan er, inte ett
ord under den där seglatsen —»
»Mamma! Jag satt lika trygg ensam med
honom, som jag står här ensam hos mamma!»
»Det är inte någonting då emellan er, in-
genting — »
»Nej — ingenting annat än att jag vet,
att han — lotslärlingen — är den enda,
som jag kommer att älska — mer vet jag
inte ! »
»Åh — Gud vare lof!»
Och hon fick sina krafter igen att resa
sig.
»Mamma lilla!» sade nu fröken Lisen ömt
och lade sin hand på moderns axel; »vi två
känna ju hvarandra riktigt. Låt oss nu tala
åt först som sist om denna sak och sedan
lemna ämnet åt framtiden. Du känner ju
till mina konstigheter, och jag blir aldrig an-
norlunda. Jag vet precis allt, hvad du skall
tänka om denna sorgliga förvillelse, hvad
hela societeten här, hvad hela samhället där
hemma skulle tänka, om de kände den. In-
gen — ingen skulle hålla med mig. En
sådan förskräcklig mesallians, om vi komme
att gifta oss! Jag, som kunde få nästan
hvem jag ville här! Jag taga en sjöman,
som i lyckligaste fall kan bli kapten, en som
inte har fått uppfostran, som inte har namn
eller släkt eller framtid — har umgåtts bara
med lotsar och sjömän — — ack, jag hör
så väl hvareuda speglosa och jag ser hvar-
enda rynkad näsa! Och ser du mamma
♦
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
