Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 I DU N 1891
»Ni kan icke föreställa er, hur olika jag’är,
dä jag är ensam — sä glad och dock sä dy-
ster, att tårar oupphörligt rulla ned för mina
kinder. »
Detta personliga intryck, som vi med matta
ord antydt, gjorde, såsom vi nämnt, verkan ej
blott på de högre sällskapskretsarna i Stock-
holm, utan äfven på den literärt bildade so-
cieteten, där hon stiftade förtrolig och inner-
lig bekantskap med några få de bästa.
Där voro Johan Henrik Thomander, Fre-
drika Bremer, Bernhard von Beskow och At-
terbom.
Men två namn måste ännu nämnas, hvilka
varit af alldeles särskild betydelse för hennes
lifsutveckling.
Först och främst A. F. Lindblad. I hans
hus fann hon en tillflykt och ett hem. I
hans hustru fann hon den, som kunde vara
henne i moders ställe, och inför hvilken hon
kunde ge fritt lopp åt sina mest otvungna
tankar.
Det kan icke betviflas, att Jenny Linds
förtroliga umgänge med Lindblad hade ett
ofantligt inflytande på hennes musikaliska ut-
veckling. Härtill bidrog, utom den väsentliga
inverkan af hans personlighet, att hon i hans
hus hörde all den bästa instrumentalmusik af
de stora kampositörer, som då för tiden voro
i ropet.
Hon icke blott återbetalade genom det in-
flytande, hon å sin sida utöfvade, all den
omtanke Lindblad egnade henne, utan hon
gjorde äfven genom sin sång hans kompositioner
ryktbara öfver hela Europa. Och ännu långt
sedan, i England, under stunder af ensligt
lugn, eller då hon kände sig nedstämd och
behöfde uppmuntran, brukade hon sätta sig vid
pianot och »gnola» for sig själf dessa Lind-
blads visor, som gömde inom sig så många
minnen — minnen, som varit lefvande verk-
ligheter under en länge sedan förfluten tid, i
det gamla fäderneslandet, då dessa visor, så
mättade med ingifvelse från hennes hem, först
fyllde hennes öron och hon smakade sina
unga, opröfvade krafters vårglädje.
Och slutligen måste vi nämna Erik Gustaf
Geijer, som i Lindblads hem kom i beröring
med Jenny Lind, hvilken han omfattade med
det varmaste intresse.
För henne skref han visor, både ord och
musik; och det är i en af dessa visor vi
möta en erinran både om hans uppskattning
af hennes karaktär och äfven om den djupa
inverkan, som en sådan mans uppskattning
måste hafva på henDe, dess föremål. Yi
kunna i sanning icke undra på denna verkan,
ty visans författare är icke rädd för att hos
denna unga oöfvade flicka erkänna tecknen
och förebuden till detta oförlikneliga snille,
som är himmelens yppersta gåfva, men som
dock, emedan den är den yppersta, äfven är
en »förödande låga», åt hvilken den hängifna
och offerberedda viljan måste öfverlemna sig
såsom ett offer, framburet på ett altare. Den
djupt allvarliga betydelsen af sådana tungt
vägande ord, ställda till henne af den högsta
intellektuella auktoriteten i hennes fädernes-
land och gifvande henne, den unga operasån-
gerskan från elevskolan, plats bland denna
utsökta skara af intelligenta heroer, hvilkas
lif är som en fackla tänd af himmelns eld,
måste hafva förekommit henne som en uppen-
barelse; och spåren häraf finnas kvar i en
med hennes egen handstil gjord afskrift af
dessa verser, som hittades bland hennes papper,
och på hvilken hon längst ned skrifvit: »Ge-
nom dessa ord slungades jag ut på öppna
hafvet». För henne betecknade de den tid-
.J. ......... ................................................................... ......— ...............— . ■ ––––––=
punkt, då hon kände sig som en offentlig,
en historisk personlighet. För henne inneburo
de hemligheten af hennes mission, hennes för-
hoppningar, hennes framtid. Det var, såsom
vi tro, på hans ihärdiga yrkande, som hon
förmåddes att uppsöka en vidsträcktare verk-
ningskrets, och af honom lärde hon sig nu,
med hvilken anda hon skulle våga försöket.
Hon skulle träda fram i sitt ryktes öppna
dag icke för att vinna anseende, icke för att
finna nöje, ieke för att smaka triumfens glädje,
icke för att tillfredsställa sin längtan efter
att kunna gifva uttryck åt sig själf, icke för
att vinna ära, rikedomar och ro. Nej. Hon
skulle oragjorda sig med profetiskt allvar.
Hon skulle foga sig efter sin begåfnings hårda
kraf; hon skulle förtäras, på samma gång
hon strödde kring sig sina gåfvor; de trapp-
steg, uppför hvilka hon städse borde gå, skulle
vara trappstegen till ett altare — och hon
var offret. Sådana voro de ord, som följde
henne, då hon fann sig »slungad ut på öppna
hafvet».
Geijers verser hade nämligen följande ly-
delse :
O ! föll uti ditt varma hjärta
en gnista af den låga blott,
som gifver fröjd, som gifver smärta,
blef snillets gudalön din lott;
Låt uppåt då dess flamma flöda:
den mot sitt ursprung tar sin fart.
Ack! vet, den skall ditt lif föröda!
Men vet, den är af himmelsk art!
En fråga bland de många.
Af Ave.
M
n:r 6 af Idun för i år har »Landtbo» fram-
ställt en fråga bland andra äfven till mig,
och ehuru en sådan anvisnmg, som den frå-
gande begär, naturligtvis omöjligen kan lem-
nas af någon med förhållandena rent obe-
kant människa, skall jag dock försöka att
utreda själfva frågans natur och utplocka
dess kärna.
»En kvinna, boende på landet, och som
ej kan lemna sitt hem», detta är det enda,
som jag vet om den, hvilken begär anvisning
till att förvärfva sig en biförtjänst. Här
måste ju framställas en mängd motfrågor, t.
ex. om personens helsa, ålder, arbetsduglig-
het, lynne, talanger, färdighet, ortens belägen-
het o. s. v. innan något arbetsfält anvisades,
så vida man ej ville svara rent på höft blott
för att säga något.
Denna fråga — liksom en mängd an-
dra af dem, som framställas i Iduns af-
delning för »Frågor» — är af så enskild
natur, att den och dess motstycken hos många
af Iduns läsarinnor väckt harm öfver, att
vår tidnings läsare få så grundade anlednin-
gar till skämt öfver kvinlig obetänksamhet.
Hos mig väcka dock alla dylika frågor en-
dast ett djupt vemod öfver den lika allmän-
na som sorgliga seden att i allt, som rör
det enskilda lifvet, först spörja om råd utåt
i världen i stället för inåt i oss själfva.
Denna sorgliga och rent skadliga vana har
sin egentliga rot däri, att man vid barnens
uppfostran så sällan spörjer efter barneus
anlag och gåfvor, utan föser de små, liksom
man föser får i fållor, genom skolklasser —
ju flere dess bättre — tills de flesta natur-
ligen blifvit så tillplattade och suddiga, att
det ej är lätt att se, hvad Gud haft för af-
sikt med detta eller dessa människobarn.
Kommer så den tid, då lefnadsbana skall
väljas, så spörjes sällan inåt hvarken af de
unga eller af deras närmaste, dels emedan
sådana anlag, hvilka enligt föräldrars och
fränders mening ej passa för familjens sam-
hällsställning, måste undertryckas i fall de
ännu vilja spira fram (just sådana anlag
kunna vara mycket seglifvade), dels emedan
man så sällan förstår eller vill erkänna, att
Gud verkligen har en tanke, en afsikt med
och en lifsgärniug för hvarje människa. Utåt,
bara utåt spörjes och spejas, som om hvarje
arbete skulle tagas som ett rof från med-
människor.
Hur ofta har jag ej af rent obekanta
människor fått frågan: Hvar skall jag få en
plats (eller något arbete) för mina flickor?
Men ännu aldrig har det händt mig, att de
spörjande tillagt: Hon har lust och anlag for
(eller hon kan) det och det; endast hänvis-
ning till skolbetyg anses vara nödig.
I alla sådana fall blir mitt svar alltid en
motfråga: Hvilka äro hennes anlag, hvad
kan hon? Och det är tragikomiskt att se,
hur man då liksom ger sig till att i mörker
trefva efter låset till någon hemlig dörr till
hjärtedjup, i hvilka man ej förr brytt sig om
att blicka ned. Och i de allra flesta fall
sker det, att de råd, jag anser mig böra
gifva, ieke smaka, och att de anvisningar,
som skulle smaka, förbjudes jag af mitt sam-
vete att gifva.
Hur annorlunda däremot är det ej att råd-
pläga med en människa, som säger: Det och
det duger jag till; det är min lust. Hjälp
mig till att få en sådan gärning!
Äfven till denna nu i Idun spörjande med-
människa, måste jag ställa motfrågan : Hvilka
äro dina anlag, hvad kan du? Men jag
vill att hon skall taga denna fråga till all-
varlig själfpröfning, ty ingen annan än hennes
inre människa kan gifva henne den rätta fin-
gervisningen i detta afseende.
Jag har kännt ett människobarn, hvars
anlag redan från barndomen blefvo under-
tryckta, dock lyckligtvis ej af något värre
än strängt, oaflåtligt kroppsarbete. Hon gifte
sig vid ett par och tjugu års ålder och bodde,
till en början, på landet. Då, i det lilla
tysta hemmet, sticka gamla, kufvade anlag
åter upp sina hufvuden; men man hade lärt
den unga, att dylikt ej passade sig för henne.
Och så grep hon det närmast liggande ar-
betet. Väfstolen blef under ett par år en
inkomstkälla, och när beställningar tröto,
sydde hon, stickade och virkade diverse nöd-
vändighets- och prydnadsartiklar samt sände
dem med »kakgummorna» ut i bygden att
försäljas.
Så kommo barnen, och familjen flyttade
till en stad, där mannen fått en fast syssla.
Nu var hustrun så van vid en liten bi-
förtjänst, att hon aldrig mera kunde fördraga
tanken, att mannen rent ensam skulle för-
sörja familjen. Men här dugde det ej att
komma med de gamla sakerna. I staden
blef det små prydnadssaker, målade på si-
dan, perlagrafier för en hattsömmerska; ja,
till och med dockor sydde hon under denna
tidsperiod.
Barnen —- där voro blott ett par eller tre
-— växte till och skulle hafva undervisning,
och den fingo de af modern. Man kunde ju
tycka, att detta arbete jämte hushållsbesty-
ren borde ha varit nog för henne. Men nej,
hon hade tid öfrig, och då ville alltid det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
