Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 31 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 I DUN 1891
De flesta dygder, vi besitta, ansluta sig till hemmet. Där står kärlekens första vagga.
jS. p. yf. J3indesböll.
ma iotrycket af’, att man i Oliva Bergklint
liar framför sig en lärarinna, som förstår att
ieke blott hos sina elever inplanta ett visst
kunskapsmätt, utan äfven att göra detta på ett
så lefvande och väckande sätt, att arbetet för
eleven blir lätt och angenämt oeh närer och
underhåller hågen för fortsatt sysselsättning
med bokliga yrken. De unga lärarinnor, hvilka
biträdt och nu biträda vid undervisningen,
hafva också till största delen utgåit från sko-
lan, och det märkes lätt, att det personliga
inflytandet af hufvudlärarinnans plikttrohet och
lifliga håg är den hela skolarbetet genomgående
röda tråden. De examina, som vid hvarje
vårtermins slut, under de senare åren i när-
varo af examensvittnen och under prosten
Kocks ledning, hållits, hafva på det vackraste
sätt häfdat skolans allt ifrån början vunna an-
seende, och de julutställningar, hvilka hvarje
år egt rum, hafva alltid haft att uppvisa stil-
fulla prof på elevernas högt uppdrifna skick-
lighet i konstslöjd under fröken Louise Berg-
klints ledning.
Det är nu ett 34-årigt, framgångsrikt ar-
bete för det unga kvinliga släktets uppfost-
ran och bildning, hvarpå dessa båda systrar
med berättigad tillfredsställelse kunna blicka
tillbaka. Och det är icke blott närmaste or-
tens kvinliga ungdom, som samlats till den
omtyckta skolan. Äfven frän andra provin-
ser, till och med aflägse belägna, hafva i hel-
pension intagits många elever, hos hvilka den
ömma vård de här åtnjutit och det friska och
stärkande i ett sundt klimat och natursköna
omgifningar säkert lemnat djupa och varaktiga
intryck från barndomstiden. Och att förtro
endet fortfarande är lika stort som någonsin,
torde bäst bevisas däraf, att elevantalet håller
sig uppe, oaktadt på den lilla platsen uppstått
en konkurrent, en af yngre examinerade lä-
rarinnor ledd och i alla afseenden utmärkt
högre flickskola.
Louise Bergklint, som förnämligast sköter
skolans ekonomi och undervisningen i musik
och handarbete, är född 1820, och Oliva, som
fortfarande är ämneslärarinna på skolans högre
stadier, 1821. Ännu tyckas de ega oförmin-
skad kraft att kunna hålla ut i många år,
fastän de uppnått en ålder, då statens ele-
mentarlärare redan länge njutit sitt »otium
cum dignitate» med ty åtföljande andra för-
måner. J. F—m.
Barndomsintryck.
S
enom ett yttrande, som biskop Mar-
tensen har om kvinnan i sin Etik
— han säger nämligen där: »kvin-
nans stora konversationslust sammanhänger
utan tvifvel med hennes naturbestämmelse
att sysselsätta sig med de små barnen och
att jollra med dem» —• har jag kommit
att beakta, hvilken utomordentligt hög ställ-
ning den har blifvit tilldelad, som pä sin
lott har fått att jollra med de små. »De
små», dessa små, som en gång skola blifva
de store, den kommande generationen, som
skall gå ett steg högre uppåt än vi, och
det i högsta mening. Åf hvad slag detta
joller, den näring består, som vi bjuda
dem på, måste tvifvelsutan ligga mycken
makt uppå.
Det är omöjligt att kunna utforska, hu-
ru långt på höjden, djupet och bredden
af lifvet de i de tidigaste barnaåren er-
hållna intrycken kunna gå. Man talar
mycket i dessa dagar om hypnotism, ja
till och med om suggestion i vaket till-
stånd. Sålunda skulle man ock godt kun-
na benämna den fullvuxna människans in-
flytande öfver det späda barnet. Hvem af
oss har väl ej observerat, huru gossen, som
stött sig, tvärtystnat i sitt skrik vid utro-
pet: »en duktig karl gråter aldrig, om det
också gör ondt»; eller vid »inte slå hunden,
klappa snälla hunden» — hvem har väl
ej då hört sina ord som ett eko upprepas:
»klappa snälla hunden» och därvid sett
den lilla handen, som nyss var färdig att
slå till, nu smeka?
Det späda sinnet är såsom mjukaste vax,
och de bilder, som draga genom barnasjä-
lens alltid vidt öppnade öga, fastna ofta
så troget, att tidens skråmor, huru djupt
de härs och tvärs än inskära, sällan lik-
väl kunna omgestalta dem. Naturens före-
teelser såsom blommans färgprakt, stjärnans
glans, tonens välljud o. d. uppfattar bar-
net vanligen utan någons förmedling. Men
hvad dess inre lifs utveckling beträffar, be-
höfver det hjälp af sin omgifning.
Så minns jag t. ex. från min tidigaste
barndom, att man beskrifvit samvetet för
mig såsom varande ömsom en gillande,
ömsom en hotande röst, men blott hörd af
Gud och en själf. Förgäfves hade jag allt
emellanåt lyssnat efter någon röst eller nå-
got ljud, men aldrig afhört något. Så
hände sig en dag, att jag, skrämd ute i
trädgården, sprang in i huset, och då jag
stannar, hör jag något, som doft och takt-
mässigt ljuder inom mig. Att det var
våldsamma hjärtslag af springandet, förstod
jag ej, utan trodde, att det var samvetet
som nu för första gången talade, och jag
kände mig grufligt förskräckt, ehuruväl
jag visste med mig att ej hafva gjort nå-
got illa. Slutligen frågade jag någon till-
städesvarande, om det ej hördes, huru ho-
tande mitt samvete ljöd — och på så sätt
blef jag tagen ur min villfarelse.
Fantasien vidtager, där den outvecklade
tanken ej mäktar reda ut förhållandena,
och man kan som barn gå åratal under
inflytande af den mest bizarra uppfattning
om de enklaste ting. När därför barnet
börjar med sina frågor, då gälla svaren
mera än finaste guld. Genom att i allt,
så mycket som möjligt, bjärt kunna fram-
hålla skillnaden mellan godt och ondt, ned-
läggas frön, som sedan skola slå rot och
åratal efteråt spira upp och bära frukt.
En mycket stor roll spela sagan och bo-
ken i barnkammarns värld. Jag tror nä-
stan jag hunnit konfirmationsåldern, innan
jag utan rysning kunde påminna mig glans-
punkten i en af våra barnkammarhistorier.
»Här luktar kristet blod», sade röfvarn,
dragande sitt svärd, då han nattetid hem-
kom i sin håla, där en vilsekommen väg-
farande insomnat. Sensationen var lika
stor hvarje gång sagan berättades — men
den aflägsnade ock sömnen mången kväll.
Om någon lektyr borde vara utvald, så
vore det barnkammarns, detta både i mo-
raliskt och estetiskt hänseende — och hvad
borde väl då ej barnsköterskan vara? Här
komma vi in på ett obegränsadt kapi-
tel, men säkert är, att hvad oskönt och
oskärt är i lifvet, vanligen först kommer
till barnens öron genom tjänarne. Hvem
vet, huru det tillgår i hemmet, då föräldrarne
gemensamt lemna det timtals. Flerfaldiga
gånger har jag sett personer, behäftade med
kroppslyten, som de hafva erhållit genom
någon vårdslös sköterskas förvållande.
Detta kroppslyten — men troligen hafva
flere erhållit själslyten genom att vara lem-
nade utan tillsyn med tjänarne. Tanklös-
heten är ofta härvidlag lika stor som an-
svaret, och det vill ej säga litet.
I ämnet har blifvit taladt så mycket,
skrifvet så mycket, och dock kan aldrig
nog ofta upprepas: gif akt på barnen —
och på dig själf! H. G.
Sen till, att Idxm med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
”Guttens” leende.
e^-Llltid ljus och strålar söker
Çuttebarnets blåa öga,
fBlickar stilla ocli betänksamt
Upp mot himlahvalfvet höga.
‘Och ibland hans barnaläppar
"Le ett litet, vackert löje,
jyrusas sakta och allvarligt
tAf ett inre, osedt nöje.
Säg, livad är det, guttebarnet
fDå i rpmden ensam skådar?
fDet är icke godt att veta,
SAlen det finnes dolda trådar —
Sjrådar, hvilka sammanbinda
fjord och himmel med hvarandra.
fBarnct kanske ser sitt fäste
jflarare än alla andra.
Xp det llåa, klara ögat
öLer i ljus så ljuft och stilla,
Annu intet dimmigt mörker
Skick den unga själ förvilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
