Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 21 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 269
och trycka intill sig något föremål från det
gamla hemmet, det tycktes henne som om det
skulle kunna tillföra henne en smekning och
komma henne att glömma huru ensam hon just
nu kände sig.
Hon reste sig upp och såg sig omkring.
Alla gamla saker hade så småningom blifvit
förvisade från det lilla blänkande nya hemmet
— hon fann icke hvad hon sökte.
Med en trött och hjälplös rörelse strök den
unga frun håret ur pannan. Hon såg så späd
och blek ut, där hon stod. Den lilla gestal-
ten så vek och rörlig.
En glimt kom i de grå ögonen, som syntes
ovanligt stora genom de mörka ringar, hvilka
på sista tiden börjat lägga sig under dem —
hon hade kommit att tänka på något. I nästa
stund skyndade hon raskt genom rummen och
öppnade dörren till en garderob, där en stor,
gammal kotfert hade sin plats. Hon låste upp
den och lyste med lampan däri.
Det första, hennes blick föll på, var en soff-
kudde, tillplattad af flitigt begagnande och med
korsstygnsbroderiet i silke och ylle alldeles
trådslitet.
Många gånger hade hon öppnat locket till
den gamla kofferten och fått ögonen på de där
urblekta, slitna, mörkröda och skära rosorna i
stort format, utan att känna sig berörd däraf.
Nu däremot fylldes hennes ögon af tårar.
Så många, många minnen stormade inpå henne.
Hon såg så tydligt för sig det trefliga, stora
rummet i det gamla hemmet, där den där soff-
kudden förr i tiden tronat på hedersplatsen i
stora soffan, ehuru den senare degraderades
till schäslongen och mistade sitt skyddande
fodral. Hvarje möbel, hvarje småsak stod för
henne som om hon innerst i sin hjärna haft
en liten detaljerad fotografi af dem alla. Och
dock var det nu år sedan de splittrats åt alla
håll, när hemmet för alltid upplöstes.
En afton kom särskildt för henne — det
var efter sedan föräldrarne flyttat från landet
in till staden. Hon hade suttit vid sitt arbete,
då hon hörde någon ringa, och strax därpå
kom Johan in med stormsteg. Han tog henne
i sina armar och halft bar henne bort från
hennes rum och lade henne tillbaka mot schäs-
longen och sköt kudden bakom henne. Hur
de hade kyssts den aftonen ! Och de hade joll-
rat som barn och varit så lyckliga.
En och en droppade tårarne ned på den
gamla soffkudden.
Hennes ställning på knä med händerna hop-
knäppta omkring den gamla kudden och an-
siktet belyst nedifrån af den på golfvet stå-
ende lampan, så att de mörka ringarne under
de tårfyllda ögonen framträdde än skarpare,
gaf något djupt röraude åt hela den lilla ge-
stalten, som såg barnslig och outvecklad ut i
sitt hopsjunkna tillstånd.
I detta ögonblick föreföll det henne som om
hon hört en ringning. Hon spratt först till,
men så tyckte hon sig förstå, att hon bara
drömt det. I alla fall kunde det inte vara
han och då var det ju henne likgiltigt hvem
eller hvad det var. Tjänstflickan kom väl och
tog reda på henne, om det var något viktigt.
Hon fortsatte sina drömmerier, stirrande ut
i luften framför sig.
En egendomlig känsla af magnetisk drag-
ning, som då man känner sig envist betraktad
af någon person, som man själf icke ser, kom
henne att göra en rörelse, och nu hörde hon
äfven ett svagt buller bredvid sig. Hon vände
på hufvudet och satte sig med detsamma all-
deles ned på golfvet i den djupaste bestört-
ning — där stod ju Johan ett litet stycke
ifrån och betraktade henne. Han hade, tydli-
gen i afsikt att öfverraska henne, gått så sakta
som möjligt öfver det mattbelagda, mörka rum-
met, sedan han letat efter henne i våningen
och slutligen upptäckt ljuset, som strömmade
ut från den lilla garderobkorridoren.
Där hade han säkert stått och iakttagit
henne en god stund, ty han smålog, i det han
frågade:
»Hvad gör min lilla hustru där?»
Hon kände sig så öfverlycklig öfver att ha
honom hos sig igen, så, som hon längtat efter
honom, att hennes beherrskning öfvergaf hennjj,
och hon midt i ett leende brast ut i våldsam
gråt. Och när han föll på knä bredvid henne
och smekte henne och talade tröstande till
henne, framsnyftade hon en liten vältalig be-
kännelse om sin tunga stämning och minnena
som kommit öfver henne, då hon fann den
gamla soffkudden.
Han förstod hennes stämning — det varju
egentligen den — eller rättare tonen i hennes
ord: »Är det tvunget? — Kan du inte i stäl-
let ha något roligt med mig i dag ? », som dra-
git honom från. vänkretsen och de ljusa rum-
men och fästglädjen hem till hans ensamma,
lilla hustru.
Han såg ångerfull på den gamla, lilla soff-
kudden och klappade den sakta, som om den
varit ett lefvande väsen.
»Kära, min lilla vän, har jag varit mycket
stygg nu, som lemnat min lilla fru alldeles en-
sam,» sade han vekt.
Hon smög sig intill honom och hviskade
endast i innerlig ton :
»Åh, älskade, hvad det var skönt, att du
kom hem!»
»Sesä,» sade han raskt, »vet du, nu ska’
vi företa’ oss något riktigt muntert! Det är
för sent att gå på teatern nu. Men vet du
nvad, det är ett herrligt vinterväder ute med
gnistrande snö — vi ta’ på oss och gå ut en
stund ! »
»O, Johan, hvad det skall bli roligt,» bröt
hon jublande ut. »Kunna vi inte åka skrid-
sko en stund?»
Han skrattade.
»Hvarför inte! Tag fram dem du, så ska’
vi glömma, att vi &’ ’gammalt’ gift folk för i
afton.»
Hon var så strålande och röd om kinderna
nu och såg så söt och glad ut, att han plöts-
ligt tog henne i famnen, lyfte henne upp och
sprang med henne genom rummen — alldeles
som han gjort den där aftonen, hon tänkte på,
när han nyss ringde.
En stund senare stodo de påklädda och med
skridskorna i handen utanför på gatan och
gingo framåt med raska, spänstiga steg, glada
som — ett par barn, hvilka förlorat vägen till
hemmet och återfunnit den.
De hade en mycket treflig afton tillsamman,
fastän lilla frun därunder förtrodde sin man
en hel hop af de dystra funderingar, hon bru-
kade gå och bära på om dagarne.
Och när de kommo hem, hvilket inträffade
tämligen sent på natten, och stannade vid sin
egen dörr, lade han armen om hennes lif och
sade något om att han inte känt sig så nöjd
och tillfreds med en afton på mycket länge
som med denna. Hon svarade med att slå
armarne om honom och hviska något tämligen
omotiveradt, hvilket slutade ungefär så här :
»Jag älskar dig öfver allt på jorden.»
Nästa dag fann en af fru Annas väninnor,
som kom på besök, en gammal, rosig soffkudde
upprest mot den nya, eleganta soffans rygg-
stöd. Hon lade märke till den och förundrade
sig öfver, att Anna ville ha den där.
Den var fasligt ful och gammal, tyckte hon.
Men unga frun smålog och kastade en nä-
stan öm blick bort till don.
»Ja, det kan allt hända, men — den får
allt vara där nu.»
Och så kunde den gamla soffkudden trium-
fera öfver både träpajazzon och den neapoli-
tanska mössan, ty den intog i alla fall riktigt
hedersplatsen. Men det var den också van vid.
JE-
Liten efterskörd
från svenska skaldinnors blomparterr.
För Idun af Birger Schöldström.
4.
Sånger i månestrålar.
S
eneralen grefve Hampus Mörner — den
ryktbare »Hampus husar», det redliga-
ste hjärta, den tappraste arm, den kvickaste
tunga och den störste galenpanna på sin tid i
svenska armén — hade en syster, Charlotte
Mörner — född 1760 på Gåfvotorp; i sin ung-
dom hoffröken vid Gustaf III:s hof; gift med
en baron A. Gyllenkrook på Svenstorp, men
skild från honom och omgift med den bekante
krigspresidenten, baron Bror Cederström; död
i hög ålder i Vexiö — hvilken skildrat sin
broder i mycket lik : godhjärtad, frikostig, orädd,
musikalisk, vitter, konstnärligt anlagd, humo-
ristisk samt ej så litet excentrisk.
En berömd svensk författare * har om henne
efterlemnat en liflig skildring. Hon var —
sade han — en af de få, som i Gustaf IV
Adolfs tid hade en vitter societet omkring sig.
Krigsrådet Åhlström, den kände tonsättaren,
förklarade henne vara denna tids fru Norden-
flycht, kring hvilken företrädesvis musici och
skalder gärna samlades, och där de af Åhl-
ström utgifna »sångstycken» först utfördes
och gillades, innan de från nottrycket utgåfvos.
Det var hos Charlotte Mörner, som Åhlströms
fru, krigsrådinnan, sammanträffade med fru
Lenngren och sade, då hon ej blef gratulerad
till sin upphöjelse i titulaturen (mannen hade
i dagarne utnämnts till krigsråd): »jag har inte
råkat svägerskan, se’n jag kom i mitt nya
stånd», då fru Lenngren med en naiv tillgjord
enfaldighet inföll: »kors, hvar har svägerskan
det?» Det var något af fru Stael i Charlotte
Mörner, ehuru hon ej fått den undervisning i
sin ungdom, att hon kunnat blifva en förfat-
tarinna ex professo. Hon skref dock med
lätthet sitt modersmål i både bunden och obun-
den stil och hade nästan passion för Sveriges
vitterhet. Sin ungdoms bästa skalder kunde
hon ur minnet, åtminstone det bästa af dem,
och stapplade minnet, så improviserade hon
helt enkelt och obemärkt en öfvergång till ett
säkrare hägkommet ställe. Men hon hade ej
stelnat i sin ungdomssångs former, utan hörde
med synnerlig glädje nya tonarter af ett nytt
sångarsläkte. Därjämte älskade hon Sveriges hi-
storia med mycken eld och visste däri mycket,
dömde med urskiljning och lade ofta i själfva
uttrycket något originelt. Det humoristiska
var hos henne, liksom hos brodern Hampus,
det öfverlägsnaste och visade således, då hon
talade i historien, ett märkligt inflytande. Man
kom — säger Wieselgren — ofta att tänka
på Ehrensvärds bekanta ritningar. Själfve den
allvarlige artisten Johan Holmbergsson omtalade
för Wieselgren, att han vid en supé en gång
blef oförmögen att tömma sitt ölostglas utaf
* P. Wieselgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
