Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 21 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 IDUN 1891
Så en dag märker hennes mor, att dottern bör-
jar tränga henne själf i skuggan. För första gån-
gen på mycket, mycket länge andades Sonja ut
vid förslaget att för någon tid draga sig tillbaka
till någon schweitsisk pension för att hvila ut.
»Hon kom», sade madame de Lassarre, »som
en vingskjuten liten fogel, som tarfvade vård och
omsorg, en fogel, som ett nervretande sällskaps-
lif jagat för tidigt ur barndomens, ur ungdomens
förtrollande land.»
Ingen ser så skarpt som ett barn. Sonjas
skarpa ögon hade trängt bakom mången mänsk-
lig förlåt, och lifvet hade lärt henne, hur ganska
ofta de utsökt vänliga orden stamma från ett
hjärta, uppfyldt af agg; och så hade hon vant sig
att bära sina bästa känslor inom sig själf, tills
alla trodde, och hon själf nästan med, att hon
var lika kall och intresselös, som hon såg ut.
Hennes skarpa tunga tyckta om att utdela hugg,
och, undantagandes en enda, gick ingen, knappt
en gång madame själf, fri därifrån. Denna enda
var dottern till en italiensk sångare, som sett myc-
ket goda dagar, under hvilka han äfven en gång
sjungit sig in i madames hjärta, så att hon se-
dermera gjorde ett undantag och upplät sin pen-
sion för hans dotter, en stor ära, då, som hon
sade, den eljes var noga stängd för personer ur
denna sfer.
Hans glanstid hade emellertid utgått, när hans
ömt älskade maka togs ifrån honom af allherska-
ren döden.
»Jag sörjde», sade han en gång, då han besökte
sin lilla ros, »jag sörjde så, attjag icke kunde sjunga,
och när slutligen nöden tvang mig därtill, hade
jag förlorat mina bästa toner.»
Därefter gick det ett steg tillbaka, han sjöng
för en mindre kritisk publik för att kunna lefva
och kunna underhålla sin dotter i pensionen, ty
hon skulle få en god uppfostran, och den höga,
friska bergsluften var så välgörande för hennes
lungor.
Marina, eller sankta Marina, som hon kallades
i pensionen, återgäldade trofast den varma kär-
leken på sitt tysta, stilla vis. Hon var vår lilla
sångfogel och den fridens engel, som mången
gång, när oväder hotade mellan de stridförande
makterna, afväpnade ordkämparne genom sina
milda ord eller klara toner.
Den sista slutligen af oss pensionärer var jag
själf, den enda representanten för de nordliga
landen. Jag intog hedersplatsen vid madames
sida och hade äran servera henne vid bordet.
Med ryskan stod jag på tämligen god fot. Vis-
serligen hade hon förklarat, att nationalhatet var
outplånligt på många generationer, men jag åtnjöt
icke dess mindre hennes bevågenhet, och fick där-
igenom mer än de öfriga en inblick i hennes ka-
raktär.
»Det var eget», sade madame plötsligt och såg
upp från ett bref, »lady Threaton, vår nya pen-
sionär, underrättar häri om sin ankomst i kväll
och säger hela tiden »jag» och »mig». Hon måtte
väl hafva något resfölje eller åtminstone en kam-
marjungfru med sig.»
»Det låter verkligen eget», sade misserna Brook.
»Tänk, jag trodde hon var fullväxt», invände
furstinnan, »jag trodde icke, att madame tog emot
späda barn i pensionen.»
»Fullväxt är hon naturligtvis; jag vet icke jag
sagt annat.»
»Ja, då måtte hon väl kunna reda sig ensam.»
»För er ryska kvinnor går naturligtvis allt an,
men för en annan.»
»Ja, vi engelskor, åtminstone de bättre, göra
det ej.»
»Då hör lady Threaton troligen till de sämre,
hvilket förefaller litet eget, så god, gammal klang
som det namnet har.»
»Har haft, ja», replikerade genast miss Marthe
Brook, »den nuvarande herrn tror jag ej man hör
stordåd om.»
»Skulle jag ett ögonblick få tillfälle att yttra,
hvad jag vet om familjen», sade madame, ej utan
en liten spets i talet, »så är det, att gamle lord
Threaten till Threatonhill vid fyllda sextio år
gifte om sig med en ung dam från ett annat land,
och att han flackat världen rundt med henne i
Here år och betett sig som en narr som alla an-
dra nygifta gamla gubbar och låtit sin fru strö
guld omkring sig, som om hon haft ett haf att
ösa ur ; och nu är herrskapet på väg hem till det
gamla stamgodset, som då blir för trångt för den
unga ladyn Threaton och dottern i förra giftet
lady Cecilia, som då i sin tur lyfter vingarne och
kommer hit. Och det är nu mindre underligt,
ty styfmor och styfdotter ha nu en gång för alla
litet svårt att rymmas under samma tak. Men
att hon kommer ensam, det är det egna i saken
och obehagligt i högsta grad för mig, då den sista
delen af resan är så högst besvärlig för ett en-
samt fruntimmer under denna årstid och verkar
mycket nedslående, så att hela omgifningen får
ett bedröfligt utseende.»
Madame var riktigt upprörd, det var tydligt, att
den nya pensionären stått mycket högt i hennes
tank men nu genom detta, att anlända ensam,
var på väg utför det sluttande planet.
»Om någon härifrån kunde möta henne vid sta-
tionen och hjälpa henne ombord på ångbåten,
så vore väl saken lätt hjälpt.»
Det var sankta Marina, som kom fram med
detta förslag. Därefter kröp hon ihop, som en
den där vill göra sig osynlig; det var tydligt, att
hon själf icke ville vara denna någon. Men ma-
dame klarnade upp.
»Det var ett godt förslag, det vore en artighet
å vår sida, som skulle slå an. Själf kan jag dock
verkligen icke gärna fara, det vore för uppmärk-
samt, men jag är säker på, att någon af damerna
med nöje vill göra sin nya kamrat denna lilla
tjänst.
Ingen af oss tycktes dock vara lysten efter detta
nöje, ingen anmälde sig.
Madame såg sig omkring, hennes blick stannade
vid Sonja.
»Ni furstinna, som är så van vid resor, kanske
ni vill vara god och möta ladyn.»
Sonja lät armen med tekoppen sjunka.
»Möta en engelska!» utropade hon med ett så
förskräckt tonfall, som om madame hade före-
slagit henne att emottaga och ställa till rätta för
en vagnslast vildinnor eller dylikt, »en engelska,
ne-ej.»
Hon drack en klunk te för att hemta krafter efter
ett så rysligt förslag, och, kikande öfver koppens
kant, hade hon nöjet se, att hugget träffat, ty
båda misserna Brook tuggade nervöst och hade
stark färg på kinderna.
Fräulein var upptagen hela förmiddagen, ty hon
skulle lära sig en ny grönsaksinläggning i köket
hos Katharine, misserna skakade energiskt på huf-
vudena, och slutligen måste jag erbjuda mig.
Klockan 12 gick jag om bord på ångbåten. Den
ruskade som en kaffebrännare, så att färden var
icke synnerligen behaglig. När jag kom fram,
gick jag till stationen och tillbragte där hela
vänttiden i sällskap med en ung, blond amerikan,
som berättade mig hela sitt lifs historia, sin fars
och sin mors och troligen hade börjat med far-
fars och morfars också, om ej tåget hade signa-
lerat. Vi störtade ut. Han skulle möta sin fäst-
mö och svärfar, och där stodo vi sida vid sida
på perrongen och granskade sällskapet. En bro-
kig skara störtade ut ur kupéerna. Ett virrvarr
af personager, kappsäckar och rockar, en språk-
förbistring af tyska, franska och engelska, och —
där, där måste hon vara, min dam, så måste en
riktigt fin, genomfin engelsk earls dotter se ut.
Hon kom från kupéen med samma lugn, som
om hon trädt ut ur sin egen förstugudörr, och
resväskan och filtremmen gjorde det angenäma,
solida intryck, som en noggrann, med smak ut-
bildad persons effekter alltid göra.
Jag tilltalade henne på engelska, då jag var
svenska och icke bättre beherskade de andra
lefvande språken. Då jag nämnde min nationa-
litet, såg jag till min förvåning, att hon ett ögon-
blick betraktade mig forskande, liksom obehagligt
berörd, men sade genast: »Jag är icke helt och
hållet främmande för ert modersmål, men jag ta-
lar det ej.»
Huruvida af oförmåga eller ovilja sade hon ej,
men något, jag vet icke hvad, stämde mig för det
senare.
Emellertid läto vi bära lady Threatons effekter
till hamnen och gingo in på restaurationen för
att äta middag. Timmarna förflöto mycket ange-
nämt och trots skymningen och ett intensivt regn
gick hemfärden i »kaffebrännaren» ganska snabt.
Vid hemkomsten, kl. half 11 tog madame emot
oss och vi superade på tre man hand. Misserna
Brooke voro på tefest för hinduerna, och de öfriga
hade gått till sängs.^
»Furstinnan också?»
»Ja, furstinnan Sonja sade åtminstone så.»
Det var naturligtvis endast ett påhitt af henne.
Hon lade sig i regel aldrig före half tolf. Hon
var den sista som bröt laget i vanliga fall, och
jag insåg tydligt, att hennes tidiga reträtt i dag
var följden "af något som passerat under dagens
lopp.
Min förmodan besannades också. När jag gick
upp till mitt rum och passerade hennes dörr,
hörde jag mitt namn ropas, hvarför jag steg in.
Furstinnan, klädd i en mjuk morgonrock, half-
låg synnerligen bekvämt i en mjuk stol med fot-
terna på en pall och cigarrett i munnen, en af-
skyvärd vana, som hon höll mycket på. Vid mitt
inträde vände hon litet på hufvudet med en
nick.
»Sätt er, om ni har lust.»
Jag förblef stående och såg på cigarretten. Hon
skrattade en smula och kastade in den i ka-
minen.
»Ni är dum vis-à-vis det här rökverket, men
jag gör er till viljes, kan ni nu sitta ned jugnt?»
Därefter följde ett långt frågande. »N-å-å, har
ni fört hem rätt människa?»
»Ja, det vill jag hoppas.»
(Forts.)
Från Iduns läsekrets.
Ännu engång »frureformen».
Till fröken »obetitlad».
id genomläsningen af er genialiska uppsats
V i i Idun kom det för mig så många frågor,
’ \ som jag skulle vilja ställa under ert kloka
omdime. Min första tanke var: månne ej den
där lilla fröken i hoppets kikare ser ett litet, i
fjärran skymtande perspektiv af ett — »ska» eller
»inna»?!
Mig tyckes annars, att ni från opartisk synpunkt
genast skulle inse det oberättigade däri^— för att
ej säga det löjliga — att husfrun så att säga
klyfper mannens själfförvärfvade titel, hvartill hon
ingen rättighet eger eller anledning finnes.
»Grefvinnan Anderson» har dock genom arf
fått sin titel, och om hon och mannen ega till-
räcklig fåfänga att efter vigseln behålla den tom-
heten, så är det deras rättighet. Men hur kan t.
ex. doktorns fru åberopa sig på belöning för man-
nens tioåriga studier, hvad har hon gjort vid dem,
hur kan hon bli doktorinn.ee, för det att mannen
kämpat sig genom sina examina; ty dessa äro
icke ärfda.
Hvad känner lagmansfean till lagen ? Hvad nytta
gör borgmästarinnan i staden? Tycker^ ni att
räntmästarinnan låter vackert eller är något alt
känna sig »stolt och hedrad» af? Jag trodde, att
de känslorna endast kommo af människovärdet
hos båda parterna.
Brukar ni också säga fru ingeniörskan, fru
brukspatronessan, fru häradshöfdingskan ; om icke
— hvarför icke?
Borde mannen till exempelvis doktor Ellen Friis
kallas doktor, därför att hon, med rättighet, bär
den titeln? Eller skulle icke doktor Karolina Vi-
derströms man kunna känna sig »hedrad och
stolt» öfver sin äkta hälft, utan att hon lånar ho-
nom en bit af sin titel? När ett sådant ungt par
skall skicka ut en bjudning, böra de då säga:
»Doktorerna anhålla att få se herrskapet...» eller
»Herrn och doktorn ber att...»
Men ni säger icke ett ord om ordnar! Bör ej
mannen för konsekvensens skull äfven af dem
dela med sig till frun? På kafferep kunde hon
ensam få ståta med dem, och vid högtidliga till-
fällen kunna de ju bära grannlåten hvar sin stund.
Så vida rikedomen därpå ej vore så stor, att den
räckte till för båda och bärhjälp nästan kunde
vara behöflig. . , .
Och »jungfruarna» sedan, som ni sa vänligt vill
glädja med herrskapets titlar! Månne det ändå
icke vore bättre att äfven från dem plocka bort
litet fåfänga och upplysa dem om rätta innebör-
den af slika dårskaper. Låta dem i stället säga
ni och heta ni? Tjänstfolk och herrskap i Norge
och Danmark liksom i den öfriga civiliserade värl-
den må alls icke illa af det språkbruket.
Måtte ni nu skonsamt bedöma den frågvisa
Märta B.
Innehållsförteckning:
Zelia Trebelli. (Med porträtt.) Af Gustaf Gullberg. —
Messias; dikt af August Toll. — Lifsinål; af A. L. B. —
Den gamla soffkudden ; skiss af Amy B. — Liten efterskörd
frän svenska skaldinnors blomparterr. För Idun af Birger
Schöldström. 4: Sånger \ mänestrålar. — Våra vänner. För
Idun af Helena Nyblom. (Forts.) — Teater och musik. — Vid
pensionen. Skildringar för Idun af Channäh. Från Iduns
läsekrets.
Förlofnings och vigselrinsar
fltändiert laarer hos
Ferlh-alsbaxid,
gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon-
tant eller lagas 1 uthyte mot moderna arheten.
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgäende.
Juvelerar HALLBERG- Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
