Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 28 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 î D U N 1891
*****£££********£*****
Vid kvällen skall dagen rosas, Mö, då hon är gift,
Hustrun, dä hon är död, Is, då du är öfver,
Svärdet, då det är pröfvadt, öl, då det är drucket.
jplAYAMAL.
&&9*&f¥¥*^¥¥m¥mif9m¥9¥m9&?9&f¥*W¥¥¥¥¥9¥¥9¥¥m¥*¥m¥mm9m¥¥¥¥¥&¥mt¥*¥¥¥*
sångföreningens medlemmar vid hans sjukbädd
förlägna inför behofvet af nya arrangemanger,
som ej medgåfvo något uppskof. Det är klart,
att ej hvem som helst kunde befinnas lämplig
att under en kritisk afslutningstid upptaga den
fallna manteln, skicklig att rätt behandla ele-
verna i harmonilära, kontrapunkt, piano- och
orgelspelning, eller en manskör, så att arbetet
kunde medföra åsyftad, fruktbringande nytta.
Dä nu den sjukes välbehöfliga lugn syntes
betänkligt stördt af dessa, genom hans dåd-
lösa förlamningstillstånd orsakade bekymmer-
samma tankar, fattade hans trolofvade ett
oväntadt beslut. Dess realiserande berodde
blott på de särskilda vederbörandes medgifvan-
den. Med undantag af en endå-gammalmodig
röst ur stora hopen, såg hon sig af intet hin-
drad att inom kort vara vikarierande dom-
kyrkoorganist, dels för kapellmästaren Heintze
och dels för sin trolofvade, direktris för Lunds
allmänna sångförening samt ledarinna af en
del af privatelevernas trägna studier i ofvan-
nämnda ämnen. Och snart därefter stod hon i
spetsen för sin sångartrupp i Parkbolagets kon-
sertpaviljong i Lund, med nyfikenhet beskådad
af omkring 700 åhörare.
Ej mindre kritiskt blef det, att å Helsing-
borgs teater den viktiga täflingsdagen uthärda
de pröfvande blickarne från såväl prisdomarne
som från publiken, hvilken vid dagens olikar-
tade uppträdanden från golf till tak fyllde lo-
kalen. Alla publika som enskilda recensioner
vitsordade emellertid hennes sångförenings takt-
fulla prestationer, och med ett utan tvekan
tilldömdt andra pris blef densamma bland de
många täflande körerna utmärkt. Ännu i denna
dag fortsätter den unga kvinnan, förmedels ofta
förekommande resor mellan sina båda verk-
ningsorter, att dela sin uppmärksamhet åt trö-
stande sjukvård af sin trolofvade i fäderne-
hemmet och sin gamla verksamhet å samma
plats som privat musiklärarinna samt sina nya,
för sin fästman åtagna befattningar i Lund.
Född den 14 juli 1858 i Landskrona, har
Johanna Henrika Laurentia Hallberg, den tredje
i ordningen af sju syskon, af hvilka före henne
en broder och en syster och efter henne två
bröder och lika många systrar ökat familjens
förhoppningar, af sin fader, den snillrike, år
1883 aflidne musikern, direktör B. V. Hall-
berg ärft en liflig handlingskraft, som, omsatt
i en kvinlig natur, icke förlorat något af det
mjuka behag, som plägar åtfölja en kvinnas
verksamhet. Redan tidigt hade hennes be-
slutsamma sinne för sig uppställt ett själfstän-
digt framtidsperspektiv, och för att dokumen-
tera sig till lifvets strid tillägnade hon sig
med begärlighet för.st faderlig undervisning,
aflade därpå organistexamen vid Musikaliska
akademien 1878 och vistades sedermera sex
terminer, åren 1882—1884, under trägna stu-
dier vid konservatoriet i Leipzig.
Genom faderns sjuklighet under de sista
lefnadsåren och dennes slutligen inträffade död
samt hennes fattigdom, blefvo Johanna Hall-
bergs talanger särskildt användbara i fäderne-
staden, där hon under 11 år varit vik. stads-
organist, utom det att hon sedan år 1887 in-
nehar sånglärarinnebefattningen vid därvarande
flick-elementarskola, med hvilken syssla ett vi-
kariat af liknande natur vid stadens elemen-
tarskola för gossar sistlidne vår förenades.
Dessutom hafva, såsom frukt af hennes nära
tjugoåriga verksamhet i egenskap af privat mu-
siklärarinna, många hem henne att tacka för
musikens upplifvande odling, liksom en massa
redan såväl examinerade som placerade orga-
nister stå i tacksamhetsskuld till henne för
redig och klar handledning under sin studietid.
Det öfveransträngande arbetet har ej under-
låtit att i Johanna Hallbergs energiska, blonda
drag inväfva ett visst uttryck af melankoli,
som måhända torde delvis skingras af de nya
lefnadsvyer, för hvilka hennes själ vaknat, då
hon 1889 ingick trolofning med musikläraren i
Lund, fil. kand. N. P. Norlind, med hvilken
hon snart ämnar träda öfver ett »eget hems»
tröskel, för att i dettas obemärkta vrår genom
sin handlingsrådiga viljekraft yttermera gifva
sanning åt lefnadssatsen : »hvad stort sker,
sker tyst».
Öresund.
cß ungdomsda’r en sommardag
jag satt vid Öresund
och tecknade i ljusa drag
dess Mid på hjärtats grund.
Äf lökar faller skuggan sval
kring villorna på strand.
I fjärran: segel utan tal
emellan haf och land.
Men väldigast dock griper mig
det vida Sundets duk,
som framför ögat Ireder sig,
så sommarllå, så mjuk.
Jag ofta se’n vid Sundet drömt
och diktat där min sång,
och aldrig jag det intryck glömt
det gaf mig först en gång.
En längtan ljuf och underlar
mig drager dit hvar vår.
Fast lifvet sig förändrat har,
ej hjärtat räknar år.
Hvar gång flyttfågelskaran styr
från söder, hän mot nord,
då llir min känsla liksom yr,
jag skynda vill omlord.
Äek, längtan gör ens hjässa hvit,
men röd är hjärtats grund.
Jag drömmer, att jag fyger dit,
till soligt Öresund.
Nyss fick jag från en vän en rad:
han drömt vid Öresund,
som jag, som jag. Uppå hans Ilad
en kyss ur hjärtats grundI
Anna A.
Styfmödrar.
Af Ada.
■
å égyptiens mångtusenåriga stentaflor,
fullskrifna med hierogflyfer har man
funnit sagor om elaka styfmödrar. Temat är
lika gammalt som människosläktets historia
och har varierats i oändlighet. I alla sago-
samlingar ända in i våra dagar figurerar
städse den typiska styfmodern. Hon är per-
sonifikationen af hårdhet, orättvisa och för-
tryckande, och detta ej blott i sagan och visan,
utan hon har som sådan ingått i själfva folk-
medvetandet, ja, till och med språket har
bildat sig ord efter henne, för att uttrycka
karghet och njugghet. Men då vi tro, att
våra dagars styfmoder har föga gemensamt
med denna gamla typ, och att en orättvisa
tillfogas en hel del goda, aktningsvärda kvin-
nor genom denna föråldrade, falska fordom,
och då vår tid särskildt utmärker sig för att
icke vilja tåla orättvisor på hvilket område,
de än begås, vilja vi en gång uppträda till
de förkättrade styfmödrarnes försvar. Saken
är af vikt och allvar, ty månget hem har
blifvit stördt, många människors lycka sköflad
och månget hjärta har hårdnat till följd af
ofvannämda djupt inrotade föreställningar.
Visserligen våga vi ej bestämdt förneka,
att sådana styfmödrar, som sagan framstäl-
ler, kunna hafva sina motstycken, men i så-
dant fall tjäna då undantagen till att belysa
regeln. Ty i nio fall af tio är det helt visst
den nya modrens ärliga uppsåt att som sina
egna älska och fostra de barn, hvilka till-
höra den man, hon skänkt sitt hjärta. Det
låter knappast tänka sig, att hon i lättsinne
eller af egennytta skulle inträda i en så svår
och uppfordrande ställning som en andra moders,
näppeligen spelar själfviskheten någon rôl vid
ingåendet af ett sådant äktenskap. En kristen
kvinna tager ej ett dylikt steg utan allvarlig
bön till Gud om hjälp att fylla sina ansvars-
fulla plikter och att städse vandra inför hans
ögon; en kvinna blott och bart uppfostrad i
ett kristet samhälle och med humana tänke-
sätt, måste, äfven hon, hysa den fasta före-
satsen att göra gagn och icke skada, sprida
glädje och icke sorg i det hem, där hon in-
träder för att ersätta en älskad afliden, och
där unga hjärtan behöfva värmas af kärle-
kens sol.
Men huru blifver icke hennes lott allt an-
nat än afundsvärd! Hon mötes af motvilja,
köld och misstänksamhet, i bästa fall af
stram tillbakadragenhet hos de barn, hvilka
hon i kärlek och de bästa afsikter närmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
