Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 13 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 I DU N 1891
»Min välgörare!
Jag vill bereda en mig nära stående per-
som glädje och ber därför, att ni vänligast
gör en tur under sommarferien ned till —bol,
närmaste järnvägsstationen —yd. Vagn skall
där hemta er till
Eder elev i lifsglädjen».
Ej en rad mera. Jag läste om den lilla,
med elegant fruntimmersstil skrifna biljetten
flere gånger, utan att ännu kunna komma pä
tanken om, hvem brefskrifverskan månde
vara. Men om några dagar började verkli-
gen mina sommarferier, och jag beslöt att
resa efter den angifna adressen. Där locka-
de mig kanske ett äfventyr. Och jag for.
Efter det jag tillbragt natten å ett järnvägs-
hotell, for jag en den härligaste sommarmor-
gon till —yd station, där ett elegant ekipage
med kusk och betjänt väntade. Jag antog,
att det var mitt, och fick bekräftelse därpå
och steg i, medan betjänten bugande helsade
från »hennes nåd», att hon beklagade sig
vara förhindrad från att själf mottaga herr-
skapets ärade gäst. Vagnsdörren slog i, be-
tjänten hoppade upp och tog plats bredvid
kusken, piskan smällde, och de eldiga sprin-
garne föllo i snabbt traf.
Efter omkring halfannan timmes färd vek
ock ekipaget af från landsvägen och körde
in i en lummig allé af åldriga lindar, i hvars
ända jag såg fasaden till en stor hvitrappad
byggnad med torn på båda flyglarne, hvilka
afspeglade sig i en insjö, hvars lätt krusade
vågor sköljde ena flygelns grund.
Snart stannade vagnen framför en bred
trappa, â hvilken dock ej syntes någon män-
niska, men i ett fönster varsnade jag ett
kvinnoanlete och en liten förtjusande morgon-
mössa på ett något knollrigt blondt hår, dock
försvann snart det täcka ansiktet, som jag
tyckte mig känna igen, fast dess åsyn varit
för kort att riktigt klara mitt minne.
Jag fördes emellertid af betjänten uppför
en smakfullt dekorerad trappa med yppiga
bladväxter till ett rum i andra våningen, som
tydligen var bestämdt till mitt gästrum, och
där man äfven snart kom med min kapp-
säck. Jag skyndade att göra toalett och
hade ej väl slutat denna, då betjänten åter
kom upp och anmälde, att frukosten, var ser-
verad.
Jag begaf mig ned i Vestibülen på nedre
botten, där dock ingen människa syntes. Det
dröjde ock en stund, innan en dörr öppna-
des, och en dam i elegant förmiddagsdräkt
inträdde, följd af en medelålders herre. Ge-
nast kände jag nu igen henne: det var min
unga skådespelerska, som skyndade fram till
mig, tackade mig, för att jag kommit, och för
mig föreställde sin man.
»Jag har sagt honom allt om er,» yttrade
hon med en stämma af melodisk välklang
och ett förtjusande gladt leende. »Han vet,
att det var ni, som danade mig till att bli
den lilla glada kvinna, som fängslade“honom
och gjorde mig till hans hustru, att det så-
ledes är er jag har att tacka för den sanna
lycka, jag njuter och den jag tror att äfven
han delar — eller hur, min vän?» — spor-
de hon och lutade sitt täcka hufvud mot
hans bröst, under det hon såg upp till ho-
nom med älskligt behag.
Han svarade med att sänka sitt ansikte
och kyssa de friska koralläppar, som af sig
själfva inbjödo den lycklige att hålla till
godo. Det var svar nog.
Yi satte oss till bords, och en glad fru-
kost följde, hvarunder jag tjusades af den
unga fruns klingande samt glädtiga skratt.
Jag sade, att det var något helt annat, än
när hon af onatur gått och spelat Ofelia i
i själfva komedien.
»Ja, jag sade er ju, att ni hade rätt, då
ni förehöll mig min onatur. Sann skall män-
niskan vara, särdeles kvinnan, som blir i ona-
turen oskön, men kan fängsla i sanningens
oförställdhet. Måtte alla kvinnor behjärta
det!» tilläde hon med plötsligt och djupt all-
var i rösten.
Jag erfor nu, att hon varit gift med sin
man, en rik brukspatron och godsegare, ett
halft års tid, att han sett henne på teatern
en afton och blifvit fängslad af hennes na-
turliga glädtighet och uppsluppenhot, att han
dagen efter friat till henne, och att hon efter en
veckas tid, hvarunder hon sökt lära känna
honom, gifvit honom sitt ja. Så hade de låtit
viga sig, och de hade aldrig sedan dess er-
farit annat än lifvets ljusstunder. Mannen
skulle om ett par dagar fira sin 40:e födelse-
dag, och hon hade därför bedt mig komma
och deltaga i festen samt äfven för att visa
mig sin lycka.
»Som snart skall bli ännu fullständigare,»
bifogade han med en hänförd blick och en
kärleksfull smekning på den rodnande unga
makans kind.
»Ja, om du får behålla mig,» mumlade
hon allvarligt.
»Det gifve Gud!» ljöd hans svar, så fromt
och frimodigt, att jag erfor en varm känsla
och mina ögon nästan tårades.
»Hopp!» hviskade hon och såg ned.
En stunds tystnad inträdde, därpå reste
hon sig, tog min hand och sade:
»Ån en gång, käre vän, tack! Ni ser nu,
huru innerligt lycklig jag är! Och det har
jag er stränga, men vänliga kritik att tacka
för. Var viss om, att om jag en gång skulle
få en dotter, skall det vara min främsta plikt
att uppfostra henne i och till sanning, att
göra henne fri från all onatur och förkonst-
ling. Endast i sanningen är den verkliga
lyckan — är lifsglädjen!»
Hon var alldeles förtjusande, då hon med
en liten slängkyss åt sin man aflägsnade sig
som en lätt bortglidande solstråle.
Hvarje husmor sin egen
skärslipare.
Prisbel. svar å prisfrågan LXXI
af W. Oldenburg.
S
tt själf hålla sina knifvar och saxar hvassa
bör för husmodern ej vara någon oöfver-
vinnelig svårighet. Till denna färdighet
likasom hvarje annan fordras kunskap och öfning.
Den förra skola vi här söka att bibringa, den se-
nare vinnes snart genom dristiga försök. Den som
förstår att hjälpa sig själf härmed, behöfver aldrig
arbeta med slöa redskap under afvaktan på skär-
sliparens ankomst.
För skärpningen af eggjärn fordras dels en slip-
sten, med hvilken man undanskaffar det mesta af
stålet, som skall bort, dels en brynsten, med hvil-
ken den sålunda erhållna grofva eggen skarpes
och putsas. Slipstenen är af sandsten, antingen
rund, afsedd att löpa omkring, eller ock liggande.
Den senare sortens slipsten kallas skjutsten, eme-
dan man verkställer slipningen genom att skjuta
järnet fram och åter öfver den fast liggande stenen.
Vid slipning på rund sten hålles däremot knifven
orubbligt stilla, tryckt emot stenen, hvilken vrider
sig kring en axel och sättes i rörelse medels vef-
ning eller trampning.
Af slipstenar finnas grofkorniga och finkorniga.
De förra slipa fort, men groft, och äro ej lämpliga
för hushållet. De till färgen röda stenar, som
komma från Dalarne och äro fria från små in-
sprängda, hårda stenflisor, äro synnerligen goda,
men äfven dyra (omkring 5 kr. för en mindre rund
sten). En fmkorning gotländsk sandsten är för
vårt behof synnerligen lämplig. En rund sådan
kostar 75 öre à 1 krona. Till densamma måste
förfärdigas en ställning med vef samt vattenho.
Detta allt kan göras af trä och är en utmärkt lämp-
lig uppgift för en gosse, som får syssla med snic-
kerislöjd. Axeln med vefven kan äfven göras af
järn. De hål i ställningen, genom hvilka axeln
löper, böra smörjas med olja, dels för att hindra
nötning, dels för att stenen skall löpa lätt. Runda
stenar med ho och vef af järn finnas i handeln
och betinga ett pris af omkring 8 kronor.
En tillhuggen skjutsten kostar 1 krona 50 öre,
men är för stor för hushållet. Bättre är då att
köpa ett stycke af en sönderslagen rund sten.
Sådana finnas alltid i linbodarne och fås för om-
kring 75 öre.
Då man skall slipa en knif å skjutstenen, fuk-
tas först denna med en våt trasa och hålles seder-
mera fuktig under skärpningen. Knifven hålles
stadigt med högra handen om skaftet och den
venstra uppe på knifbladets rygg, tryckande knif-
ven ned emot stenen. Knifbladet hålles i lutning
mot stenens yta och skjutes fram och tillbaka, så
att eggen på samma gång skjutes tvärs öfver ste-
nen och föres längs densamma, eller med andra
ord så att eggen löper snedt öfver stenen, men
alltid paralell med stenens kant. På det att ste-
nen må förblifva plan, måste man så småningom
slipa öfver hela stenens plan. Slipar man blott
på samma ställe på stenen, blir där en grop, och
det blir sedan omöjligt att få god egg.
Föres knifven icke stadigt i samma lutning öfver
stenen, blir eggen rund och ej hvass. Huruvida
knifven nu är lagom slipad på ena sidan förvissar
man sig genom att noga granska eggen, sedan
man på den fuktiga trasan strukit af sanden, som
samlat sig på bladet. Därpå slipas andra sidan
på liknande sätt. Eggens face kan göras bredare
eller smalare, efter som det för tillfället är lämp-
ligast. Ju mindre knifbladets lutning mot stenen
är, dess kortare blir facen. En knif af föga hårdt
stål varar längre hvass med kort face. En starkt
härdad knif kan slipas med bred face, då den skär
bättre och likväl genom sin hårdhet varar länge
skarp.
Har man en rund sten, så hålles knifven stadigt
med eggen mot den riktning, i hvilken stenen
vrider sig, och föres den så småningom öfver ste-
nen. Denna hålles våt genom att med sin yttre
kant löpa genom en ho med vatten. Stenen får
ej slipas buktig tvärs öfver, utan sorgfälligt hållas
grad. Slipar man med den riktning, i hvilken
stenen vefvas, så blir eggen lätt rund, och stor
råegg uppkommer. Råegg kallas de tunna stål-
flagor, som bildas i kanten af eggen vid slarfvig
slipning. Råeggen bortages dels genom att slipa
af knifven under ringa tryckning mot stenen, dels
genom bryningen.
Till brynstenar brukas mycket fina sandstenar,
skiffer och s. k. arkansasbrynen m. fl. De först-
nämnda kosta omkring 50 öre pr. st. och fuktas
vid användningen med vatten. Skifferstenar säljas
till samma pris som föregående, och till dessa be-
gagnas hellre olja än vatten. En trasig griffeltafla
kan lemna råmateriel till många brynstenar. Skif-
ferstycket bör då fastlimmas vid en träbit, så att
det blir lätthandterligare. Till arkansasbrynen
användes endast olja (bomolja etc.). Dessa stenar
äro till färgen hvita och halft genomskinliga samt
säljas efter vikt, hvarför det är fördelaktigt att
köpa en tunn, men i stället lång och bred sten.
En liten sådan sten lagom för hushållet kommer
på ungefär 1 krona 50 öre samt är af oerhördt
stor varaktighet och förtjänar därför in sitt högre
pris, hvarjämte den brynar utmärkt väl. Då man
skall skärpa en knif, lägges brynstenen på bordet,
fuktas eller oljas in, hvarefter knifven föres öfver
densamma på lika sätt, som då man slipar pa
skjutstenen. Knifven hålles dock i något mindre
lutning mot stenen vid bryningen än vid slipnin-
gen, så att bryningen ej sker öfver hela facen utan
blott en yttersta del af denna. Knifven brynes
naturligtvis från båda sidor, ömsom från den ena,
ömsom från den andra, och med stor försiktighet
och stadga i handen.
Då en knif kännes slö, är det ofta nog att bryna
den för att åter få den skarp.
Med ett smergelbryne hvässer man lätt en knif.
Ett sådant kostar 75 öre. Knifven hålles vid dylik
skärpning fast stilla med venstra handen och bry-
net föres fram och åter längs eggen. Detta bryne
är onödigt för den, som vill sköta sin slipning
ordentligt, och ersätter ej densamma.
Då en sax skall slipas, skrufvas den först sön-
der. Därpå slipas de båda knifvar, af hvilka saxen
Jk.. Kappaffär
M Vesterlångga tan44, Stockholm.
Rekommenderar sitt stora ock välsorterade lager af moderna Höst- ook
Vinter-Dame-Kappor till kär pä platsen lägsta pris.
OBS.! Särskildt framkålles mitt stora sortiment afSllkesplysckkappor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
