Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 I DUN 1891
Att taga och att gifva.
Några ord
af
Helena Nyblom.
et första vi visa någon lust till i
denna värld, är att taga. Små
barn ligga de första månaderna
af sitt lif stilla och taga denna
världen i betraktande, som om
de noga undersökte allt i dessa nya och
okända omgifningar, men därefter är deras
första handling den att gripa efter allting;
allt vilja de ha tag i och hålla fast. Antin-
gen det nu är deras fars näsa, deras mors
ögon eller stjärnorna på himmelen, så gripa
de efter det — allt vilja de tillegna sig, och
allt tro de sig kunna nå.
I hela den första barnaåldern gå ju alla
tankar och önskningar hos barnen ut på att
vilja taga. Deras hopp är att en gång komma
att äga något af allt det myckna, som denna
värld innehåller, och som, enligt deras begrepp,
de vuxna ha makt och förmåga att gifva
dem, om icke de flesta af dessa vuxna de-
spoter vore sådana själfviska snålvargar, som
alltid taga det bästa själfva och låta barnen
vänta.
Det händer ju, att vissa barn, som upp-
fostras väl af sina föräldrar, icke plåga män-
skor med att bedja om och skrika på alla de
saker de önska, och så mycket intresse borde
väl föräldrar ha för sina barns väl, att de
i tid motarbetade detta pockande begär, som
gör, att somliga människors barn äro en rik-
tig plåga för föräldrarnes vänner; men hur
mycket föräldrarne än kunna lära barnen att
beherska sin lust att vilja ha, tror jag dock,
att denna lust finns hos alla de små, och att
det kanske kostar dem en lika stor ansträng-
ning att öfvervinna den, som det kostar vuxna
människor att öfvervinna sina allvarliga pas-
sioner.
Till och med det lydigaste barn tänker:
»Jag får inte be om detta, jag får det inte,
— men vänta, tills jag blir stor!»
Den danske författaren Eichardt har uttryckt
denna barnatanke mycket träffande i några
verser, där en liten gosse skildrar sina fram-
tidsplaner och säger, att när han blir stor:
»Saa skal jeg gjöre alt hvad jeg vil,
Og saa skal jeg svine mig rigtigt til!»
Jag är öfvertygad om, att, för barnen, de
vuxnas värld står som den lyckliga existens,
där allt är tillåtet, där hvar och en kan göra
»allt hvad han vill», — det är blott en för-
sakelsens skärseld man som liten måste genom-
gå först. Man känner kanske historien om
en mor, som gaf sin lilla flicka en kaka och
bad henne dela med brodern och att dela
kristligt — det vill säga ge honom största
biten. Nästa gång en kaka skulle delas, bad
den lilla flickan modern, att delningen måtte
öfverlemnas åt brodern, då hon tyckte mer
om, att han delade kristligt.
Att få, att ega, att samla och skrapa till
sig, är den första och mest genomgående
mänskliga svaghet, som kan antaga en för-
färande styrka.
Medan barn växa upp, kan man dock redan
hos en och annan, — oftast hos små flickor
— iakttaga, att de ha upptäckt, att det finns
en annan glädje i lifvet än den att taga,
nämligen den att gifva. Det är något obe-
skrifligt rörande i att se dessa små bevis på
försakelse och uppoffring hos ett barn, som,
när de göras frivilligt, utan uppmaning, äro
de första uttrycken hos ett vaknande, älskande
hjärta.
När en vuxen människa, som har genom-
gått åtskilliga af lifvets hårda erfarenheter,
finner sin tröst i att hjälpa och lindra andra,
är det knappt så rörande, som när en af
dessa små kvinnor på sex, sju år med glädje
afstår från sin leksak eller sitt nöje för att
trösta eller uppmuntra en kamrat.
Göres det frivilligt, skall man snart se, hur
denna glädje vid att gifva blir en ny upptäckt
för ett sådant barn. Det går öfver i deras
natur, eller rättare, är kanske uttrycket för
en djupare natur, än de flesta andra barn
besitta.
En viss, lättköpt glädje vid att gifva lära
dock också de flesta barn. När födelseda-
garne eller julaftnarne komma, få vi alla
känslan af, att man icke blott kan taga emot,
man måste också gifva, och det är roligt och
behagligt att se andra vara glada, åt hvad
man ger dem. Och där ofvanpå kommer ju
alltid det hufvudsakliga nöjet, att när man
har sina egna julgåfvor färdiga, har man att
vänta sig alla de förseglade paketen till sig
själf.
När lifvet skrider framåt, upptäcker dock
en hel mängd människor, att denna tillfreds-
ställelse i att mottaga och få icke på långt
när går upp emot lyckan att kunna ge. Den
lilla flicka, som, redan då hon var sex år,
kunde göra sina små uppoffringar, hade sä-
kert en hemlig instinkt af, att denna uppoff-
ring icke blott var något svårt, utan hufvud-
sakligen något lyckligt.
De människor, som någon gång ha fått
mottaga ett varmt tack, veta nog, att detta
är en större glädje att taga emot än någon
yttre gåfva, om den än vore aldrig så vacker
och välkommen. Ett tacksamt ord eller en
tacksam blick är en så stor gåfva att få, att
det sedan icke är godt att säga, hvilken som
är den gifvande, och hvilken som är den mot-
tagande. En materiel gåfva får en andlig
gåfva till tack, det måtte väl anses för gåfva
och gengåfva.
Hur ofta har man icke erfarit, när man
gifvit en fattig någon obetydlig sak, som man
utan uppoffring har kunnat undvara, hvilken
oförtjänt summa af ädelt mynt man blir be-
talad med: ett mänskligt hjärtas rörda tack,
som har fyllt en med blygsel och skam öfver
gåfvans ringhet.
Visserligen kan man ju också ofta upplefva,
att hvad man vänligt vill gifva blir ovänligt
och likgiltigt mottaget, och sådana erfarenhe-
ter borde hjälpa en själf att med mera upp-
märksamhet iakttaga den minsta tjänst andra
människor visa en.
Det är en lycklig gåfva att taga emot ett
tack, och det är en lycklig sak, att kunna
säga tack. Och dock ha många svårt därför.
Jag vet icke, hvad det är för en falsk stolt-
het, som förmår så många människor att bära
på ett tack som på en synd. Det måste med
en kraftansträngning tvingas öfver deras läp-
par. Och hvad kunna vi många gånger
gifva annat än just ett tack? Man borde
passa på att, innan man dör, gå omkring
och tacka alla människor. Det är knappt
någon man icke har något att tacka för.
Jag har i lifvet mött goda, förträffliga, upp-
offrande människor, men som aldrig själfva
vilja mottaga något, aldrig liksom kunna unna
deras nästa den glädjen att gifva. Det är,
som om de skulle résonnera så:
»Jag vill ha rättigheten att uppoffra mig,
att tjäna, hjälpa och trösta. Ni andra måste
nöja er med den simplare och mera egoistiska
glädjen att taga emot.»
Detta är egentligen icke snällt tänkt, och
det döljer sig en stor egoism däri, den att
sätta ett högt värde på sin egen uppoffring
och sitt eget arbete. Man kan icke ens unna
de andra att visa sin tacksamhet.
Det är något så smått i all denna uträk-
ning, denna debet och kredit, som föres i den
mänskliga kontraboken. Om det funnes en
naturligare och varmare kärlek mellan män-
niskorna, skulle det icke vara så.
Det står i bibeln: »Din venstra hand skall
icke veta, hvad den högra gör», — och hvil-
ken frihet och glädje innehålla icke dessa ord.
Det skadar enhvar af oss att så där syssla
med egna förtjänster och fordringar gent
emot andra människor. Hvad gör det, hvem
som ger, och hvem som får, när endast de,
som behöfva, få och de, som få, kunna glädja
de andra med sin tacksamhet? Vi äro väl
icke sådana småstadskrämare i andligt afse-
ende, att vi skola mäta upp våra gåfvor och
gengåfvor i pappersstrutar.
Detta begär efter att blott vilja ha är en
alltför barnslig ståndpunkt för vuxna männi-
skor. Man kan ju älska, hvad man vill, en-
dast man icke samtidigt vill ega det. Kan
man icke glädja sig öfver att gå i en blomst-
rande park eller i en härlig skog, utan att
därför behöfva önska, att det vore ens tillhö-
righet, så att man hade lof att hugga ned
träden, om man vijle?
En vis människa har en gång sagt: »Man
kan blott ega sig själf och älska andra. —
Men ville man ega de andra och älska sig
själf, — då ville man något, för hvilket man
skall vakta sig väl.»
Man har ju rätt att glädja sig öfver allt,
som är de andras, utan att vilja stjäla det
från dem, utan att behöfva tänka: »Bara
det vore mitt!»
Jag känner människor, som aldrig kunna
glädja sig öfver något, aldrig berömma något,
till och med det minsta föremål, som icke
befinner sig i deras eget hus, inom deras egen
familj. Till och med den. allra minsta sym-
pati för andras egendom skulle vara dem
omöjlig att frambära, och jag har på det hela
taget gjort den erfarenheten, att människor ha
lättare att gifva af sina yttre medel än af
sina inre skatter. Sympati och deltagande,
intresse för andras arbete, glädje öfver deras
framgång, njutning af deras lycka, — det är
den vara, som är minst i omlopp, och som
dock mest skulle rikta mänskligheten.
Och dock tryckas alla människor af denna
ömsesidiga försiktighet, af all denna andliga
snålhet, af detta högt förda konto, öfver hvad
man ger och hvad man får.
Men en gång om året är det så, som om
alla floder strömmade öfver sina bräddar, —
och det är på julaftonen.
Man har gjort allvarliga och sanna anmärk-
ningar emot all den onödiga lyx, alla de
öfverflödiga saker, som utspridas om julen,
och man har rätt. Vi människor bära oss ju
nästan alltid dumt åt, både när vi beherska
oss, och när vi låta oss föras med, — men
dock är det, som om julen vore ett uttryck
för detta behof att vilja gifva, att vilja dela
med andra, så långt man kan nå, att vilja
sända helsningar och omfamningar till alla,
fjärran och nära, alla dem, som man annars
glömmer, men åtminstone denna dag vill
minnas.
Liksom snön, som nu tumlat ned från him-
len öfver onda och goda och täcker alla grän-
ser, så vilja människorna för en dag, för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
