Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 2 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 IDUN 1892
Fatta tag i minuten, ty pä dess vinge hvilar en hel evighets allvar.
jTean J^aul.
^W¥¥¥¥W*^f¥W¥¥¥¥W¥WWW¥¥¥¥WWWW¥¥W¥W¥¥WW9*W¥W¥WWW¥¥¥¥WW*¥¥WWWWW^WW¥¥W¥W¥¥¥¥¥¥¥W¥^¥W¥W¥W^¥¥¥¥W
personlighetens rätt, hafva varit de, som på
Esseldes inre utveckling utöfvat det största
inflytandet och varit bestämmande för den
riktning, hela hennes verksamhet erhållit.
Fredrika Bremers roman Hertha hade 1856
kallat till lif en strid i tidningarna om kvin-
nans begåfning, kall, plikter, rättigheter. Det
var en strid, som icke snart skulle slutas,
om den ock skulle med tiderna skifta former.
Det första, hätska meningsutbytet hade
lagt sig, och ett nytt skede inträdde, då
1859 »Tidskrift för Hemmet» utkom, redige-
rad af Sophie, Leijonhufvud och Rosalie Olive-
crona.
Tidskrift för Hemmet blef hos oss den
första publikation, som tog kvinnans intres-
sen till sin särskilda uppgift. Den tog lif-
ligt del i de reformer i lagstiftning, som gjor-
des till kvinnans förmån. Man kan ej säga,
att den i början härvidlag behöfdetaga initiati-
vet, ty det var en liberal strömning vid riks-
dagarne, och kvinnorna fingo hvad de då
rimligtvis kunde begära.
Tidskriftens främsta uppgift var därför att
förädla och upplysa kvinnorna. »Hon ville,»
såsom Esselde själf nyligen klargjort tidskrif-
tens syfte, »inskärpa begreppet om arbe-
tets ära och glädje och på samma gång för-
sona hemmet med arbetslifvet därutanför.
Hon ville förlika kärlekens kraf med själf-
ständighetens och ställa den äkta friheten
på vakt mot den falska. Hon ville slå bro
mellan familjens och samhällets intressen.
Hon ville, särskildt med kvinnans inträde i
i det medborgerliga lifvet, där införa, icke ett
eko af mannen, utan en ny, renande och be-
varande kraft: moderlighetens.»
I första årgången som i den sista fram-
träda tydligen dessa riktningar.
En af tidskriftens första uppsatsers huf-
vudinnehåll kan sammanfattas i formeln :
»Kvinnan behöfver arbete, arbetet behöfver
kvinnan», och läser man de kraf, som där
framhållas, och jämför den tid, i hvilken vi
lefva, se vi, att ett godt stycke af utveckling
ligger emellan.
En annan fråga för dagen var behof-
vet och rätten af intellektuel uppfostran för
kvinnan. I de regelbundet återkommande, af
Esselde (S. L—d) med hennes klara och
lättflytande stil skrifna uppsatserna »Vår lek-
tyr» redogjordes ofta med långa utdrag för
goda böcker, som af kvinnorna borde läsas
såsom framför allt stärkande sinnet, vidgande
blicken. Macaulay, Geijer, Pascal och an-
dra hafva lifligt sysselsatt Esseldes penna.
I en serie uppsatser behandlade hon drag ur
den svenska kvinnans historia. »Den sven-
ska kvinnan måste skrifva sin egen historia
för att rätt lära känna sig själf,» skrifver
hon härom, betraktande sina försök så-
som utkast, »hvilkas enda anspråk är att be-
eda väg för bättre.»
Måhända hade bryggan mellan hemmet
och den yttre världen blifvit slagen starkare,
om tidskriften mer än som skedde tillgodo-
sett hemmens praktiska intressen ; men vi skola
erinra oss, att den tillkom på en tid, då hus-
ligheten var allt, och då det väl behöfdes en
röst, som trängde in i hemmen och talade
om, att det fanns något därutanför.
»Tidskrift för Hemmet» kom ock som en
solstråle i månget hem, väckande glädje och
arbetslust, bådande en ny ljus framtid. Dess
betydelse var stor, ej minst i aflägsna bygder.
Öfverflöd på tidningar och tidskrifter och ro-
maner hade då ej än framkallat andlig öfver-
mättnad — och slöhet.
Efter nio års gemensamt arbete utträdde
fru Olivecrona ur redaktionen, Esselde stod
ensam kvar. Hon kom dock aldrig att i sitt
arbete sakna hennes och andra aktade med-
arbetares värdefulla bidrag.
I »Tidskrift för Hemmet» skulle man
kunna följa de olika frågor och förslag, som
den ena efter den andra upptagit Esseldes
lifliga, energiska sinne. Hon har framför allt
varit en initiativens människa, som gifvit det
första uppslaget, som satt ett nytt företag i
gång. Utförandet och de praktiska detaljerna
hafva lemnats åt andra, som likväl ofta af
henne förts eller uppmuntrats till arbetet.
Bland de frågor, som särskildt sysselsatt
fru Adlersparre, ha varit uppfostringsfrågorna,
och hon blef också en af de två damer, som
1885 blefvo utsedda att deltaga i den af
Kongl. Maj:t nedsatta komitén för undersök-
ning af Sveriges högre flickskolor. Det var
oss veterligen första gången, som kvinnor
deltogo i ett dylikt komitéarbete.
En annan fråga, som af Esselde ifrigt om-
fattats, har varit kvinnans deltagande i sjuk-
vården, och för »kvinnans värnplikt», såsom
hon har kallat det, har hon outtröttligt käm-
pat. Yid stiftandet af »Röda korset», den
svenska afdelningen för sjukvård i fält, var
hon ock den första och verksammaste.
Likaledes har hon med allvar arbetat för
sedlighetsfrågornas utredning, och hennes ar-
bete om Ibsens Gengangere och om »Sedlig-
hetsfrågans ståndpunkt 1888» jämte åtskilliga
tidskriftsuppsatser torde väl få räknas bland
det ädlaste, »mest moderliga», som i dessa i
vår tid så mycket omordade frågor uttalats.
Bland de företag, som tillkommit till stor
del på hennes initiativ, äro Renskrifningsbyrån,
Läsesalongen,Handarbetets vänner,och slutligen
»Fredrika Bremer Förbundet.»
Fru Adlersparre hade länge känt nödvän-
digheten af en sammanslutning mellan dem,
som intresserade sig för förbättrandet af
kvinnans ställning. Saken var, såsom hon
själf yttrade, »för stor och vidtomfattande för
att som hittills kunna bäras blott af enstaka
förkämpar.» Planen till detta förbund lik-
som många af de uppgifter, som det söker
realisera, hafva utgått från henne.
För Fredrika Bremer Förbundet och för
dess organ »Dagny», som trädde i Tidskrift
för Hemmets ställe, är ej här platsen att redo-
göra. Det kan vara nog nämna, att ej minst
de många praktiska företag, som af detta
förbund genomförts, hafva skaffat det en för
hvarje år stigande anslutning af Sveriges män
och kvinnor.
Det har sagts om Esseldes verksamhet, att
den endast åsyftat den s. k. öfverklassens
kvinna, men den som studerar Tidskrift för
Hemmet skall inse, att denna anmärkning är
ogrundad. Bondkvinnans och tjänsteflickans svå-
righeter och bekymmer hafva af Esselde i
flere uppsatser bebjärtats. Allt arbete har
af henne ärats.
Sophie Leijonhufvud föddes på Helgerum i
södra Tjust den 6 juli 1823. Hennes för-
äldrar voro öfverstelöjtnanten Erik Knutsson
Leijonhufvud och modern Sophie Emerentia
Hoppenstedt. Hon framlefde, den andra i
ordningen af fyra syskon, en lycklig barndom
på det natursköna Helgerum.
Hennes moder hade varit hennes första och
enda lärarinna, utom under de tvänne vintrar,
som hon tillbragte i en för sin tid god skola
i Stockholm.
Hennes ungdom förflöt på den af fadern
inköpta egendomen Manhem i Östergötland.
Hon var tjugufem år, då fadern dog. Mo-
dern flyttade då med sina två döttrar till
Stockholm, där den äldsta af dem, Sophie,
med ifver ägnade sig åt att till vårt språk
öfverflytta Dickens, Walter Scotts m. fl. ar-
beten.
Hemmet var musikaliskt och ästetiskt bildadt.
Steg för steg vidgades emellertid Sophie Leijon-
hufvuds uppfattning och ökades hennes in-
tressen.
Ar 1869 ingick hon äktenskap med kom-
mendör Axel Adlersparre, en framstående sjö-
officer, en varm fosterlandsvän och känd såsom
en frisinnad ledamot af andra kammaren under
ej mindre än fjorton riksdagar. Det var en
personlighet, som i viljekraft ej gaf sin maka
efter, utan väl var den starkare. Gemensamma
höga intressen och en innerlig tillgifvenhet
gjorde deras äktenskap lyckligt.
Det var därför ett hårdt slag för Esselde,
då kommendör Adlersparre rycktes bort af
döden den 16 juni 1879. Äfven andra pröf-
ningar hafva fallit på hennes lott, och de sista
åren har hennes hälsa varit allvarsamt angripen,
men ännu finnes mycket af den forna vilje-
kraften kvar, arbetslusten har hon ej förlorat,
utan skall ännu länge, såsom vi hoppas, kunna
verka för sina medsystrars utveckling till kun-
skap, arbete och själfständighet.
Ellen Fries.
ST
”Lifvet är så kort.”
■
essa ord upprepas ofta, än med en liten
vemodig suck, än med otålig ifver, än
åter, ehuru mera sällan, med högtidligt allvar.
Oftast menas med detta yttrande, att lifvet är
alltför kort — för kort för arbetet, för njut-
ningen, för äran och högheten.
Men de finnas, för hvilka lifvet är långt nog
— och mången, som börjat med att tycka
lifvet vara otillräckligt för att gifva honom tid
till all den lefnadsfröjd, han väntar, finner det
slutligen alldeles för långt — så långt, att han
själf förkortar det, äfven om han ej kan skylla
på, att det är för tungt.
Och dock är det verkligen så, att lifvet,
människans jordelif, är kort, hvar och en, som
ser tillbaka på flydda år, måste medgifva, att de
flyktat fort; hvar och en, som hunnit till mog-
nare år, vet, att tiden går undan med stormsteg,
det är, som om året knappast begynt, innan
det är ute.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
