Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 2 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 mu N 5
Ett möte.
Utkast af
Cecilia, JBååthHolmberg.
»
ar man varit på resa, så brukar man
också ha något att berätta. Och res-
intryck och resminnen från »nordtvska städer»
och nordeuropeiska lappmarker, från Blochs-
berg och Col di Tenda vimla därför äfven
under restiden i alla våra tidningar.
Godt folk, som ej har råd att resa, utan
som måste hålla sig hemma, kan på det sät-
tet ändå få veta, hur världen ser ut, och i
sin tur få något att berätta för dem, som ej
ha råd eller tid att läsa tidningar.
Men det resminne, jag nu ämnar förtälja,
rör sig icke omkring stora städer eller under-
bara trakter; det är endast en liten episod,
en ringa tilldragelse, utan dramatisk spänning
eller udd, ett tillfälligt möte med en för län-
gesedan förgäten barndomsvän, ett möte på
gatan i en stor stad, i världsstaden Berlin.
Ensam ute på upptäcktsfärd och med min
röda Bædeker i handen hade jag långsamt
vandrat uppför Unter den Linden; själf främ-
ling och helt likgiltig för de främlingars an-
leten, hvilka mötande ilade förbi, hade jag
sett på prakten i butikfönstren, betraktat
vimlet på gatan, där vagnar med guttaperka-
ringar kring hjulen ljudlöst rullade fram på
asfaltbeläggningen, och så småningom nalkats
»Kaiserpassagen», genom hvilken min väg
förde till min bostad i ett hotell vid Friedrich-
strasse.
Helt nära denna var en af dessa prakt-
fulla blomsterbutiker, på hvilka Berlin och
särskildt Unter den Linden är så rikt. Jag
hade stannat därutanför, slagen af beundran
öfver blomsteryppigheten inom det stora breda
fönstret, där alla årstiders blommor i oänd-
lig mångfald ordnats i form af korgar, lyror,
ymnighetshorn m. m.
Mången annan hade liksom jag stannat vid
detta fönster, yttrat ett ord af behaglig öfver-
raskning och åter fortsatt sin väg. En ele-
gant herre i ljus sommarpaletå, högrest och
smärt, hade blifvit stående alldeles vid min
sida, och då jag vändt mig för att gå, hade
min blick mött hans — ett par mörka ögon,
hvilka oafvändt liksom forskande betraktade,
icke blommorna i fönstret, utan mig.
Ett ögonblick hade jag studsat, därefter
vikit af in i den breda, öfverbyggda passa-
gen, hvars elektriska ljus starkt belyste gnist-
rande juveler i butikerna, Ibsens vaxfigur i
Panoptikon, Wienerkaféets tynande lagerträd
och de lockande konfektyrerna i de stora
konditorierna: »frische Kaiserküsse» och »fri-
sche Kaisernüsse», båda delarne min specia-
litet, för mig ständigt utgörande en nästan
oemotståndlig frestelse. Så ock nu.
Då jag efter en mindre affärsuppgörelse
vid den med marsipansaker af alla slag öt-
verfÿllda disken vändt mig för att gå, hade
genom konditorifönstret mött mig samma långa
blick ur samma mörka ögon, och under hela
promenaden hem till min bostad hade jag
märkt mig så följd och observerad.
En egendomlig känsla hade intagit mig;
hvem kunde väl känna mig här, mig främ-
ling i denna stora stad!
Främling ?
Nej — dessa ögon kände jag; jag hade
sett dem någonstädes, men långt borta, mycket,
mycket långt. Så långt i det förflutna, att
mitt minne förvirrades och endast förmådde
framkalla en dunkel kontur, konturen af nå-
got välbekant, något som stod mig nära, men
som jag ej kunde nå; när jag trodde mig
hafva gripit fast detta något, gled det undan
-—- endast de mörka ögonen blickade emot
mig liksom genom en dimma, ett töcken,
hvarigenom en gestalt dock sökte arbeta sig
fram.
Och under hela min vandring hemåt hade
jag haft förnimmelsen af, att denna blick
följde mig — ej endast i mina tankar, utan
tvärs genom det verkliga brusande vimlet om-
kring och bakom mig. Liksom obehagligt
jäktad af denna förnimmelse hade jag på-
skyndat mina steg, hastat uppför trappan till
mitt hotell och varm och uttröttad, likgiltig
för mina »frische Kaiserküsse», kastat mig
ned i min soffa.
Under det min hjärna alltjämt arbetade
med att klargöra, hvar och när jag förut sett
dessa drag, hvar och under hvilka förhållan-
jag förut mött denne fint klädde, vackre man,
som jag så plötsligt snuddat förbi i folk-
trängseln i denna främmande stad, störde mig
en knackning på dörren. Det var hotellets
»Stubemädchen» med ett visitkort, hvilket en
herre bedt få sända upp till den svenska
frun, som bodde här.
»Nils Dahlbach» stod det tryckt, och un-
der namnet var skrifvet med fast, kraftig och
vårdad stil: »fordom Nils Dal, vågar — för
ögonblicket hindrad af affärsgöromål och i
hopp om att vara ihågkommen — bedja att
efter en timme få infinna sig för att tacka
för gamla tider.»
Och nu var töcknet skingradt; det lilla kor-
tet i min hand, namnet däruppå kom den
dunkla konturen att framstå klart och bjärt:
Nils Dal -— den elegante herrn i den ljusa
rocken utanför blomsterbutiken —- de mörka
ögonen — —
Nej!
Gestalten bar visserligen samma nobla drag,
men för mitt minne från barndomsåren en
helt annan dräkt; han bar ej såsom nu en
blank cylinderhatt, utan en trädgårdsdrängs
simpla stråhatt — en skånsk gul halmhatt,
litet trasig i brättet, satt på det svarta loc-
kiga håret; jag såg honom stå i skjortärmarne
och kratta trädgårdsgången därhemma på
landtgården, de röda hängslena sutto i kors
öfver den breda ryggen, de gula höstlöfven
rasslade för hvarje raskt tag, det var fart i
armen, och hästen framför kärran, hvari löf-
ven skulle köras bort, nappade ett och annat
ännu grönt blad från den höstvinden i det
längsta trotsande pilhäcken.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
