Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. 8 januari 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 IDUN 1892
Ett bo är godt, Fast tvänne getter endast
Fast det är litet; Och halmtäckt sal man äger,
Hvar man är herre hemma; Det bättre är än tigga.
^Iavämal.
éW^99¥¥¥9¥WW9¥W¥W¥¥¥¥¥¥W¥¥¥¥¥¥¥WW¥¥¥¥¥¥9¥¥W¥W¥W¥¥¥W¥¥¥¥¥WW^¥W¥¥¥¥¥WW¥¥¥W¥¥¥W¥¥¥¥¥¥¥W¥¥¥WW¥¥¥
Lindegren ägde den förstående kärleken till
det tion målade, förmågan att gifva en osökt
och omedelbar framställning af naiva männi-
skors känslor.
Hon blef hemlifvets målarinna. Barnslig
glädje och barnsligt behag, ung, förhoppnings-
full kärlek, leende föräldralycka, undergifven
sorg, som blickar upp mot höjden, sådant må-
lade hon — alltid med känsla och omsorg och
med enkla medel, utan att söka tekniska svå-
righeter att öfvervinna, utan att sträfva till
högre flykt, än dit vingarne kunde bära.
Hennes konst var ej för finsmakare och
ännu ipindre för de blaserade. Den var
för de sunda hvardagsmänniskorna. Den skil-
drade situationer, som ej behöfde förklaras för
att bli förstådda : barnens muntra dans i stu-
gan, flickan som leder sin stapplande mormor
på väg till kyrkan, barnet som är »mormors
öga» och träder på nålen åt den gamla, som
trots glasögonen ej kan se som förr, den fem-
äriga stora syster, som är »mormors hjälpreda»
med att hålla lille bror i styr, »lillans sista
bädd» och familjen däromkring . . .
Och att Amalia Lindegren blef förstådd,
det visar trängseln hvarje söndag framför hen-
nes taflor på museet.
* *
*
Hon var ej blott den mest populära bland
svenska målarinnor, bon var också, visserligen
ej en af de första kvinnor, som vågade på
fullt allvar gifva sig in på konstnärsbanan,
men åtminstone en af de första, som fingo un-
dervisning på konstakademien, och den första,
som fick resestipendium därifrån.
Det var professor Qvarnströms — den fram-
stående skulptören —• förtjänst, att hon med
ett par andra »mamseller» som sällskap fick
deltaga i lektionerna vid akademien några må-
nader år 1849. hiågon afdelning för kvinnor
fanns ej på den tiden vid akademien — de
unga damer, som målade, hade fått inhämta
sin konst på privat väg.
Hon var dä redan 35 år — född i Stock-
holm 1814 — och hade gjort sig känd som
en pålitlig porträttör. Hon hade börjat med
att teckna porträtt i blyerts eller svartkrita
till 1 rdr för hvarje. Hon hade utställt ett
par af dem i akademien och ansågs som en
gryende talang bland de många fruntimren,
som — för att nyttja ett uttryck af Scholan-
der — börjat »blåstrumpisera» i målning.
År 1850 fick hon stipendium och reste, stu-
derade mestadels i Paris — sammanlagdt fem
år — men äfven kortare tider i München,
Düsseldorf och Rom.
Ännu dröjde det, innan hon fann sitt eget
område inom måleriet. Vid sidan af porträt-
tet — hennes första kärlek, som hon också
alltid förblef trogen — målade hon genretaf-
lor i tidens smak, dels de vanliga typerna från
Italien — munkar, pilgrimer, campagnakvinnor
— dels folklifsbilder i den då moderna tyska
stilen: »De fader- och moderlösa», »Blind
gubbe med sina barnbarn», en moder, som
klär på sina barn, en fattig änka, som utmat-
tad fallit i sömn, sedan barnet somnat vid
hennes bröst. Hon försökte sig också på ka-
raktärsbilder — »Evangelisten Matthäus», —
och på att skildra lifliga, rörliga uppträden —
en af de första målningar hon hemsände fram-
ställde »En dryckesscen, vann mycket bifall,
inköptes af konstföreningen och utdelades i li-
tografi till föreningens medlemmar.
Det är ganska egendomligt att konstatera,
hur hennes ärliga studier mer och mer vin-
na hennes manliga yrkeskamraters sympa-
tier. Året efter hennes utresa omnämner Scho-
lander, att hon hemsändt ett »aktningsvärdt»
apostlahufvud. Wahlbom berättar samtidigt
från Paris, att »hon målar ganska snällt, som
man säger». Aret därefter råkar Qvarnström
henne därute och påpekar i bref hem, att
hennes arbeten »bland andra förtjänster äga
äfven den att icke bära ringaste spår af att
vara gjorda af en mamsell» — och det var
ett ganska godt loford på den tiden.
* *
❖
Då Amalia Lindegren återvändt hem 1856
och blifvit bofast i Stockholm — hon företog
sedan endast ett par kortare resor till Paris
och Düsseldorf — utvecklade sig hos henne
det speeielt svenska drag, som gjorde henne
mera omtyckt än förut af allmänheten. Stu-
dieresor i Dalarne gåfvo henne motiv till de
pupulära bilderna ur dalfolkets lif. Hon blef
högt uppburen af kritiken — den ansedda
konstkritikern Julius Langs kallade henne den
främste bland de genremålare — således ej
endast ibland de kvinliga artisterna -—■ som
utöfvade sin konst inom Sveriges gränser. Egron
Lundgren, som på en utställning i London såg
någon af hnnnes svenska folkbilder, prisade
den för »sanning, känsla, enkelhet, klar och
liflig färg» och sade, att af de då utställda
svenska taflorna gjorde hennes det bästa in-
trycket. Ett så afgjordt beröm från en så for-
drande konstnär har mycket att betyda. —
Hon blef ock hedersledamot af de kvinliga
artisternas förening i London.
Som porträttmålarinna blef hon mycket an-
litad. Hon målade drottning Lovisa och kron-
prinsessan af Danmark — båda porträtten nu-
mera i nationalmuseets ego, — vårt nuvaran-
de konungapar, många af samhällets högst upp-
satte män och flere af societetens damer. En
osökt uppfattning, säkerhet i tekning och mo-
dellering, enkel, kraftig kolorit och finhet i
uttrycket utmärka hennes talrika porträtt.
Aktad och eftersökt, förblef hon dock stän-
digt tillbakadragen och anspråkslös. Hennes
lif var ett stilla lif i flitigt arbete, — minst
af allt sträfvade hon efter att bli bemärkt och
hyllad. Hennes arbeten väckte bifall, uppse-
ende, blefvo populära — om henne själf hör-
de man aldrig talas.
Trots sin försvagade syn på gamla dagar
målade hon i det längsta. Det var endast ett
par veckor sedan hon afslutade sin sista tafla,
en »Pilgrim » — antagligen en reproduktion efter
en af hennes äldre målningar •— och för all-
tid lade paletten ifrån sig. Kort före jul in-
sjuknade hon, och söndagen den 27 dec. var
hon ej mer bland de lefvande.
En af våra för länge sedan aflidne målare
yttrade en gång, att det bästa griftetal, en
konstnär kunde hoppas på, det var, om det
sades om honom, att han arbetat väl. Mer
än de flesta gjorde sig Amalia Lindegren värd
detta eftermäle.
Georg Nordensvan.
Kärlekssagan på Björke^
berga.
B
nder denna titel har den framstående skal-
den d:r A. U. Bååth fullbordat en längre
diktcykel, hvilken under årets lopp utkom-
mer i en synnerligt präktig utstyrsel och med tal-
rika illustrationer af vår framstående tecknare
Viktor Andrén. Diktcykeln, hvilken enligt kompe-
tente bedömares utsago, tillhör det bästa, som d;r
Bååth någonsin skrifvit, behandlar en episod ur
den äfventyrslystne skalden Lasse Wivallius’ lif.
Ur den på poetiska skönheter och färgrika, liffulla
målningar öfverflödande dikten har Iduns red.
redan nu varit i tillfälle att meddela sina läsarin-
nor ett prof. Detta skildrar hjältens och hjältin-
nans första möte vid den unge krigarens ankomst
till Björkeberga.
Allena gick hon i slottets
blommande rosengård,
dår örtesångarna trifvas
vid all hennes vänliga vård.
Kring hvita rosor och röda,
lavendel och rosmarin
dår fladdrade sommarfjårlar
och surrade humlor och bin.
Sin morgonfågnad hon och hade
af blomstrens brokiga skatt,
af vällukt ur daggiga kalkar,
som öppnats i svunnen natt.
I trädgård, af häckar hägnad,
blef sinnet så sommarståmdt;
hit nådde ej röster kärfoa,
ej borgstugans bullrande skämt.
Den ro, som i surrfyldt solsken
kring ångande örterna låg,
nu liksom sänkte sig neder
med drömmar i jungfruhåg.
Då hörde hon steg helt plötsligt,
och när hon vände sig om,
hon såg sin fader —• med honom
en främmande ädling kom.
Och denne hälsade lifligt:
» Jag for öfver svallande sjö,
jag gästade Södern, men aldrig
jag fann en stoltare mö!
»Jag hälsar er, jungfru»; — hon kände,
hur rodnad på kinderna sprang;
förvirrad hon vardt, hon smektes
af stämmans melodiska klang;
det malmfulla svea-målet,
hans tindrande ögonkast,
allt väckte, dårande Ijufligt,
en sinnesoro i hast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0014.html
