- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1892 /
174

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 27 maj 1892 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

•174 IDUN 1892
Mycket, mycket mera än för kvinnnokon-
gressen intresserar sig Paris i denna tid för
den härliga våren och sin oförlikneliga Bou-
logneskog. Modet är nu för damerna att där
alltid göra en morgon- eller förmiddagsprome-
nad. Redan kl. vid 9-tiden börja amazonerna
komma: hertiginnan d’Uzès i full galopp
och åtföljd af en hel generalstab, grefvinnan
de Castellane, grefvinnan de Clermont-Ton-
nerre, som räknas för stora världena djärfva-
ste ryttarinnor, prinsessan de Cystria med sitt
spann, som hon själf kör, prinsessan Ghika,
baronessan Adolphe de Rothschild, bankiren
Bischoffsheims fru — alla dessa höra till de
morgontidiga. Efterhand komma de öfriga
habituéerna till häst, i stora eller små eki-
pager, men som alltid köras af dem själfva.
Och alla, äfven de som icke alls höra till
samma »värld», känna hvarandra till utse-
endet; man ser, man ses, man talar (en smula
illa) om andra, man blir själf föremål för
detsamma, man visar sina nya toaletter och
bemärker andras ...
Så går det ju till öfverallt för resten. En-
dast att skådespelarne äro dyrbarare kosty-
merade här än annorstädes, mise en scène
ståtligare och lifligare, dekorationen ojämför-
ligt mera praktfull. Och roligt är det att
se, när man har tillfälle därtill.
Renho/m.
När grosshandlaren förlofvade sig.
Novellett för Idun
af
Elin Ameen.
(Forts.)
jjiÄill du inte komma ut en stund? Arvid
är där ute och vill gärna träffa dig. Det
är litet fråga om en ingeniörsplats på ett bruk
i Norrland, och då vet du nog, hvad han
vill. »
»Men jag vill Arvid ingenting,» svarade
Gerda retligt, »jag vill bara vara i fred.»
Modem satt tyst en stund.
»Vill du honom ingenting,» sade hon där-
efter på sitt stilla, osäkra sätt, »så får du
säga honom det förr eller senare. Han tror
nog ännu, att leken, ni lekte som barn, skall
bli allvar.»
»Skola då alla människor plåga mig med
Arvid och de där barnsliga dumheterna. Jag
tycker sannerligen inte, att en utfattig karl
med två tomma händer är ett så eftersträf-
vansvärdt parti, att man behöfver kasta sig
i armarne på honom.»
»Jag trodde, du höll af Arvid,» invände
modern tvekande, »men nu tror jag, att där
är någon annan.»
»Fråga mig inte, mamma,» sade Gerda i
vänligare ton, »jag vet ingenting själf — jag
är inte heller mig själf i dag — jag bara
hör valstoner i öronen, ser ljus i blixtrande
kronor kasta underbara reflexer på brokiga
mattor och dyrbara tyger — o, låt mig dröm-
ma bara i dag — om det aldrig blir annat
än en dröm!»
Modern aflägsnade sig, utan att säga något,
men innan hon hann till dörren, ropade Gerda
efter henne:
»Du är väl inte ledsen på mig mamma?»
Modern gick åter fram till henne. I det
svaga, fladdrande skenet från en lykta på
gatan under fönstret kunde hon ej urskilja
dotterns drag, endast konturerna af hennes
hufvud och gestalt. Hon for smekande med
handen öfver det efter balfrisyren mer än
vanligt burriga håret och sade stilla:
»Gud välsigne mitt barn, hvart i världen
du än går.»
Gerda tryckte en häftig kyss på moderns
hand, men sedan denna gått och hon blifvit
ensam, brast hon i gråt.
* *
Fjorton dagar efter balen reste grosshand-
laren bort. Intet anmärkningsvärdt hade pas-
serat, han hade snarare undvikit Gerda, och
hon å sin sida hade varit i ett febrilt till-
stånd och i hemmet visat en alldeles ny sida
af retlighet och dåligt lynne, som förut aldrig
försports hos henne. Mellan Hedvig och
Gerda rådde fortfarande ett spändt förhållande,
och deras förtrolighet hade helt och hållet
upphört.
Att grosshandlarn reste bort var inte heller
något anmärkningsvärdt. Han gjorde ofta
affärsresor, och det var ingen hemlighet, att
han denna gång ämnade sig till Norrland för
att afsluta underhandlingarna om köpet af ett
bruk.
Några dagar efter hans bortresa stod där
emellertid en morgon i stadens tidningar att
läsa en notis, som icke väckte det allra minsta
uppseende inom affärsvärlden, men desto mera
inom grosshandlarns umgängeskrets och sär-
skildt bland den kvinnliga delen däraf. På
första sidan stod:
Förlofvade:
Oskar Brunner
Elin Andersson
Stockholm. Granfors prästgård.
* *

*


Mot vanan var Sigrid Åberg den första på
kontoret den morgonen. När Hedvig kom
därnäst, satt Sigrid lugnt och räknade ihop
siffror i en kassabok och såg alldeles obesvä-
rad ut. I detsamma fick Hedvig sikte på
dörren, som ledde från yttre kontoret in till
de kvinnliga kontoristernas rum. Där stod
med stora bokstäfver med krita skrifvet:
Voi ehe enirate lasciate ogni speranza*.
Hedvig, som förut inte hade mycket färg
i sitt ansikte, blef dödsblek af vrede.
»Hur vågar du — tag genast bort det,»
— utbrast hon, »tänk, om någon af herrarne
kommit och fått se det...»
ȁ, de begripa inte italienska och ha inte
en aning om Dante,» svarade Sigrid förakt-
ligt.
»Kanske lika mycket som du,» genmälde
Hedvig, ty hon hade starka misstankar, att
Sigrids kunskap i såväl italienska som Dante
inskränkte sig till detta enda citat. »Emel-
lertid stryker du genast ut det — hör du
genast!»
Sigrid, som i grunden hade stor respekt
för Hedvig, lydde, ehuru motvilligt.
Strax därefter kom Gerda, sakta, nästan
smygande; all tvärsäkerhet, allt trots, som
hon haft i sitt väsen ända sedan balaftonen,
voro som bortstrukna.
Tyst satte hon sig på sin plats och började
sitt arbete.
»Det var grufligt, hvad ni äro muntra och
tystlåtna i dag,» utbrast slutligen Sigrid, som
ej längre kunde tiga och dessutom njöt af en
viss skadeglädje och ville ha »händelsen» fram
på tapeten.
Hedvigs och Gerdas blickar möttes, den
* I, som träden in, låten hoppet fara.
förras forskande, litet ironiska, den senares
skygga, nästan bedjande, och Hedvig såg, att
Gerda kämpade mot sin gråt.
Har hon verkligen tagit det så hårdt,
tänkte hon, jag trodde det var bara en fan-
tasi — inte en stor kärlek med dess kval
och bitterhet.
Och Hedvig böjde sitt ansikte djupare ned
öfver sin bok.
Gerda kastade plötsligt pennan ifrån sig,
snurrade om på den höga skrifstolen och gick
hastigt in i toalettrummet.
Hedvig kämpade en kort strid med sig själf,
men därefter lade också hon bort sin penna
och följde Gerda.
När den nyfikna Sigrid en bra lång stund
därefter tittade varsamt in i toalettrummet,
fick hon se de båda flickorna med armarne
slingrade om hvarandra och den yngres ljus-
lockiga hufvud mot den äldres axel.
»Lika ömt som rörande,» beskref Sigrid
det sedan.
Men nu visste Hedvig, att det inte var
någon hopplös kärlek Gerda begrät, utan att
hon grät bort alla de stygga, fåfänga tankar
hon gått och burit på, sedan balen med allt
sitt berusande gift smugit sig in i hennes åd-
ror, förvillat hennes förstånd och besudlat
hennes hjärta, förbittrat hennes lynne och
kommit henne att bli elak i hemmet och att
stöta sin barndomskärlek från sig — Arvid,
den ende, som brydde sig riktigt om henne.
Hedvig tröstade henne och trodde, att allt
nog skulle reda sig och bli bra med tiden.
Men om sig själf sade Hedvig inte ett enda
ord.
Fru Bergström hade fruntimmers-kaffebjud-
ning. Den lilla komfortabla våningen var
fylld med gråhårsmatronor, medelålders da-
mer, unga, blomstrande flickor. På divans-
bordet i förmaket prunkade kaffebrickan med
den äkta silfverkannan, sockerskålen och grädd-
kannan. De gammaldags kaffekopparne af
äkta ostindiskt porslin, fru Bergströms stolt-
het, voro framtagna dagen till ära, och bröd-
korgarne voro rågade med hembakadt små-
bröd.
I början var stämningen något tryckt, men
efter andra kaffekoppen löstes tungorna, och
snart hördes ett virrvarr af röster, som snart
blefvo allt ifrigare och mera högljudda.
Ämnet, som från alla håll afhandlades,
var grosshandlar Brunners förlofning.
Hvem var den okända med det plebejiska
namnet Elin Andersson?
Uppgifterna härom voro mycket olika. Nå-
gon påstod sig ha hört, att hon var en bod-
fröken från någon småstad, som grosshandlarn
låtit få uppfostran under ett par år i Norr-
land. En annan visste alldeles säkert, att
hon var värdshusjungfru med mycket betänk-
liga antecedentia. En tredje hade hört, att
hon verkligen var dotter till en prest Anders-
son i Granfors socken, men utan all bildning,
en riktig bondlolla, kunde inte spela piano
eller läsa »språk».
(Forts. o. slut i nästa mr.)
De läsarinnor,
som ändra vistelseort för sommaren, och hvilkas prenu-
meration å idun ej utsträcker sig längre än till den I
juli, torde göra bäst i att före afresan förnya prenu-
merationen för att vara säkra om att få den löpande
årgången fullständig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free