Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 27 maj 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•174 IDUN 1892
Mycket, mycket mera än för kvinnnokon-
gressen intresserar sig Paris i denna tid för
den härliga våren och sin oförlikneliga Bou-
logneskog. Modet är nu för damerna att där
alltid göra en morgon- eller förmiddagsprome-
nad. Redan kl. vid 9-tiden börja amazonerna
komma: hertiginnan d’Uzès i full galopp
och åtföljd af en hel generalstab, grefvinnan
de Castellane, grefvinnan de Clermont-Ton-
nerre, som räknas för stora världena djärfva-
ste ryttarinnor, prinsessan de Cystria med sitt
spann, som hon själf kör, prinsessan Ghika,
baronessan Adolphe de Rothschild, bankiren
Bischoffsheims fru — alla dessa höra till de
morgontidiga. Efterhand komma de öfriga
habituéerna till häst, i stora eller små eki-
pager, men som alltid köras af dem själfva.
Och alla, äfven de som icke alls höra till
samma »värld», känna hvarandra till utse-
endet; man ser, man ses, man talar (en smula
illa) om andra, man blir själf föremål för
detsamma, man visar sina nya toaletter och
bemärker andras ...
Så går det ju till öfverallt för resten. En-
dast att skådespelarne äro dyrbarare kosty-
merade här än annorstädes, mise en scène
ståtligare och lifligare, dekorationen ojämför-
ligt mera praktfull. Och roligt är det att
se, när man har tillfälle därtill.
Renho/m.
När grosshandlaren förlofvade sig.
Novellett för Idun
af
Elin Ameen.
(Forts.)
jjiÄill du inte komma ut en stund? Arvid
är där ute och vill gärna träffa dig. Det
är litet fråga om en ingeniörsplats på ett bruk
i Norrland, och då vet du nog, hvad han
vill. »
»Men jag vill Arvid ingenting,» svarade
Gerda retligt, »jag vill bara vara i fred.»
Modem satt tyst en stund.
»Vill du honom ingenting,» sade hon där-
efter på sitt stilla, osäkra sätt, »så får du
säga honom det förr eller senare. Han tror
nog ännu, att leken, ni lekte som barn, skall
bli allvar.»
»Skola då alla människor plåga mig med
Arvid och de där barnsliga dumheterna. Jag
tycker sannerligen inte, att en utfattig karl
med två tomma händer är ett så eftersträf-
vansvärdt parti, att man behöfver kasta sig
i armarne på honom.»
»Jag trodde, du höll af Arvid,» invände
modern tvekande, »men nu tror jag, att där
är någon annan.»
»Fråga mig inte, mamma,» sade Gerda i
vänligare ton, »jag vet ingenting själf — jag
är inte heller mig själf i dag — jag bara
hör valstoner i öronen, ser ljus i blixtrande
kronor kasta underbara reflexer på brokiga
mattor och dyrbara tyger — o, låt mig dröm-
ma bara i dag — om det aldrig blir annat
än en dröm!»
Modern aflägsnade sig, utan att säga något,
men innan hon hann till dörren, ropade Gerda
efter henne:
»Du är väl inte ledsen på mig mamma?»
Modern gick åter fram till henne. I det
svaga, fladdrande skenet från en lykta på
gatan under fönstret kunde hon ej urskilja
dotterns drag, endast konturerna af hennes
hufvud och gestalt. Hon for smekande med
handen öfver det efter balfrisyren mer än
vanligt burriga håret och sade stilla:
»Gud välsigne mitt barn, hvart i världen
du än går.»
Gerda tryckte en häftig kyss på moderns
hand, men sedan denna gått och hon blifvit
ensam, brast hon i gråt.
* *
Fjorton dagar efter balen reste grosshand-
laren bort. Intet anmärkningsvärdt hade pas-
serat, han hade snarare undvikit Gerda, och
hon å sin sida hade varit i ett febrilt till-
stånd och i hemmet visat en alldeles ny sida
af retlighet och dåligt lynne, som förut aldrig
försports hos henne. Mellan Hedvig och
Gerda rådde fortfarande ett spändt förhållande,
och deras förtrolighet hade helt och hållet
upphört.
Att grosshandlarn reste bort var inte heller
något anmärkningsvärdt. Han gjorde ofta
affärsresor, och det var ingen hemlighet, att
han denna gång ämnade sig till Norrland för
att afsluta underhandlingarna om köpet af ett
bruk.
Några dagar efter hans bortresa stod där
emellertid en morgon i stadens tidningar att
läsa en notis, som icke väckte det allra minsta
uppseende inom affärsvärlden, men desto mera
inom grosshandlarns umgängeskrets och sär-
skildt bland den kvinnliga delen däraf. På
första sidan stod:
Förlofvade:
Oskar Brunner
Elin Andersson
Stockholm. Granfors prästgård.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
