Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 37. 9 september 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 i DUN 1892
att till slut, likt flugan, bränna vingarne mot
ljuset.»
»Bah,» svarade hon, »hur kan du prata sådant
nonsens! »Förtjusande närhet,» ett sådant ultra
fadt uttryck. Bättre kunde du ha hittat på. Och
så det om flugan och ljuset, det är ju gammalt
som gatan, någon innovator är du då inte. Du
stackars fluga, som brännt vingarne, då har du ju
förlorat utsikt till högre lyftning, dina vingar, detta
skimrande syskonpar, som bar dig genom rymden,
då du ville svärma från — jag är ledsen att jag
ej kan säga — från blomma till blomma, det skulle
låta mycket bättre, men flugorna äro gudnås inte
för så idealistiska ting som blommor, alltså, låt
oss säga, svärma efter behag, Arma fluga, som
reducerats till ett ömkligt kryp.»
»Annie, du är bra hård och kall.»
»Inkonsekvens, min vän, nyss var jag ljuset
som..,»
»Annie, jag förtjänar ett bättre bemötande af
dig, så du hör att.. .»
»Du må väl aldrig på allvar inbilla dig, att du
är kär i mig?» hon spärrade upp ögonen med sä
komisk fasa, alt Torsten, som just gick förbi, frå-
gade, om hon såg något spöke.
»Ja,» sade hon, »nära på. Nej Otto,» fortfor
hon vänd till honom, gör mig den tjänsten att
låta bli sådana dumheter, detta är något som jag
minst ämnar sysselsätta mig med.» Hon steg upp
och gick ut på balkongen.
»Din köld blott ökar .. .»
»Ah, var tyst,» utbrast hon förargad, då han
följde efter henne. >Du är odräglig. Om du sä-
ger ett ord till, så . . .»
»Så?» frågade han ifrigt.
»Så,» sade hon, som ännu ej hunnit utfundera
något lämligt, »så reser jag härifrån.»
»Inte värre, då följer jag med.»
»Ab,» suckade hon, »hvilken njutning det måtte
vara för en man som du att plåga en kvinna
med sin obehagliga närvaro. Se så, helt om,
marsch, gå nu in och dansa, jag vill vara i fred.»
Otto suckade och gick.
Axel Blixt förde fru Helga stadigt öfver tiljorna,
och Gösta gick och önskade förgäfves, att en ste-
arinfläck skulle lägga försåt för dem.
Henriette dansade med Torsten, Gina spelade
Kalkonvalsen, och Otto flög som ett yrväder med
Dora från hörn till hörn.
Margareta samtalade lugnt med den unge för-
valtaren Robert von Herlz, Emil stod en bit ifrån
och förargade sig öfver den värma, han tyckte
hon lade i sin ton och sina blickar.
Under dukningen i salen slog man sig ner på
verandan och berättade spökhistorier. Dora hutt-
rade i en vrå och Gina makade sig närmare von
Hertz. Gösta hade nyss slutat en hårresande
spökhistoria, då han reste sig upp och började
några besvärjande gester.
»Hvad är det?» frågade Annie.
«Tyst,» hviskade Gina darrande.
»Mäktige ande, träd fram,» dundrade Gösta med
en röst, som om den kommit från antipodernas
källarvåning, och så stirrade han med armarne
utsträckta mot trädgården.
Gina gaf upp ett rop, Dora reste sig andlös.
Därnere i trädgårdens dunkel reste sig en snö-
hvit jätteskepnad och skred emot dem.
Gösta bief troligtvis själf mest häpen, han stir-
rade som en fåne på det spöke, han frambesvurit,
och kom sig ej för att yttra ett ord.
1 en hast blef spöket några alnar korlare, sprang
upp på trappan, grep Dora och flydde.
Besynnerligt nog tycktes Doras rädsla försvun-
nen, hon bara skrattade, slog spöket, där hufvu-
det antogs sitta, och ropade: »Galna Torsten!»
Torsten hade smugit in under spökhistoriernas
glansperiod, krupit ut genom sängkammarfönstret
medtagande lakan och eldgaffel och kom alldeles
lagom för alt agera spöke.
Då vagnarna sedan körde fram till Annedals
trappa och kuskarne klatschande uppmanade hä-
starne till hemfärd, låg månljuset som en lysande
slöja öfver nejden. Det sam öfver trädtopparne,
det svepte öfver gräsmattorna, glänste på flagg-
stången, kröp behändigt in mellan buskar och
snår, och Annedals hvitrappade mansbyggnad reste
allvarligt sin fasad liksom öfvergjuten af ett fos
forskimmer.
»Se,» sade Torsten skämtande och slog nt med
handen, »se, hur månen skiner på skuggan af de
trogna lindarne.»
* *
*
Annedals innevånare sutto på balkongen. Man
hade flyttat en trappa upp, där svalkade bättre.
Flickorna sydde, och Henriette, som nyss kom-
mit från mjölkkammaren, stickade på en strumpa
åt Inga.
Inga lekte tyst och snäll, småpratade med sin
docka bakom glasdörren, där hon byggt henne
ett rum.
Otto läste högt, och Emil vegeterade och förin-
tade cigarrer.
»Det är ändå en fördei med tobaksrökarne,» sade
Annie under en paus i läsningen och tittade snedt
på, hur Jöns bolmade.
»Hvilken då?» frågade Henriette.
»Jo, om de af ödet skulle uppkastas på någon
ö bland kanibaler, behöfde de ej frukta för sitt
lif, nikotinlukten skulle rädda dem, de måtte vara
rysligt bäska i köttet.»
>Hm,> sade Otto, »det tror jag inte betyder nå-
got — kanibalerna skulle nog jubla öfver det,
som är så inrökt som Jöns; de äro finsmakare,
var säker på det. Jag för min del är förtjust i
rökt skinka med förlorade ägg, det äro nog kani-
balerna också.»
Margareta tog boken ifrån honom.
»Jag skall läsa. du tycks vara trött,» sade hon.
»Där kommer Torsten!» ropade Henriette plöts-
ligt och viftade med Ingas slrumpa.
= »Hallåh, Torsten,» skrek Emil och fladdrade
långsamt med sin^ stora hand, »du må tro, att
Henriette bjuder på elfvakaffe i den här värmen !»
»Hvad för något?» frågade Henriette, som ej
haft en tanke ditåt.
»Elfvakaffe,» upprepade Emil med mera eftertryck.
»Jo, det var skönt,» svarade Torsten, »litet godt
kaffe svalkar, då det är varmt — och ett glas
friskt vatten skall också smaka bra.»
= »Din spjufver!» Henriette nöp Emil lätt i kinden,
då hon gick för att ordna om kaffet.
»Det är bara för Torstens skull, kom i håg det,»
sade hon.
»Jag visste nog jag, hur saken skulle handhaf-
vas,» försäkrade Emil nöjd.
»Skynda dig tillbaka, Margareta skall ju läsa
högt för oss!» ropade Otto efter henne.
»Ja, ja, jag kommer strax,» svarade hon och
försvann, sedan hon som hastigast smekt Torsten
och Inga.
»Det är en förskräcklig hetta i dag,» sade Tor-
sten och strök med näsduken öfver pannan, sedan
han tagit plats bredvid Margareta.
»Tala om något, som jag ej vet,» pustade Emil
och sände ett nytt rökmoln mot höjden, »man
förintas af dessa solens tillgifvenhetsbevis.»
Torsten såg hastigt på honom.
»Då skulle du komma med mig ut på egorna,»
svarade han.
»Gud bevare mig,» suckade Emil och slöt till-
intetgjord ögonen.
Margaretas läppar krusades föraktligt.
»Vekling,» sade hon balfhögt.
Emil rätadeupp sig, slängde cigaretten ner på
gården och påstod, att han ej hade något emot
att följa Torsten ut på egorna — en annan dag.
Skrammel af koppar hördes i trappan, och strax
därefter nalkades jungfru Lisett med en kolossal
bricka.
Då kaffet stod på bordet och Henriette började
servera ur den blankskurade pannan, makade man
sig hemtrefligt tillsammans och gjorde heder åt
de bullar, gamla Karin så »underskönt förstod alt
forma» för att begagna Ottos ord.
»Ah!» ropade en glad röst, och unga Dora skym-
tade flämtande förbi glasdörren och ut på bal-
kongen, »tyckte jag inte, att ordet kaffe ringde
för mina öron! Jag tordes ej skrifva mitt bref
färdigt, utan stack ut näsan och kände oset och
fick så brådf, att jag riktigt tappat andan!»
»Då var det väl den, som jag snafvade på i
trappan,» sade Torsten och fick en stor grop i
högra kinden, »jag tyckte just det var något mjukt.»
»Märkvärdigt hvad Dora kan prata mycket, fast-
än hon mislat andan,» invände Otto och placerade
sig bredvid Annie.
»Flugor äro oerhördt närgångna och envisa i
den här hettan,» förklarade hon med en menande
blick och drog sig undan, »de sätta sig till och
med på näsan på folk.»
»Somliga veta inte, livar de ha näsan,» invän-
de Otto.
»Somliga ha den öfverallt i det, som tillhör
andra,» svarade hon och försökte rycka till sig
etT bref, som Olto sluiit ur hennes ficka. »AU
tänka sig dylikt! Ficktjufvar i ens egen släkt!» sa-
de hon vred.
»Ahå, Annie! åhå! står det så fill,» sade han
förargad och triumferande på samma gång. »Jo,
jag tror man blir rosenröd!»
»Man kan rodna för mindre än din oförsynthet.
Gif mig brefvet genast, hör du genast!»
»Kommer aldrig i fråga, sköna Annie! 1 krig
är allt tillåtet,» och Otto for med sitt byte utför
trapporna, hissade ner flaggan, gjorde ett litet hål
i brefkuvertet och band det sedan omsorgsfullt
vid flaggsnöret och hissade upp det långsamt och
retfullt midt för Annies näsa.
»Jag skänker dig brefvet, kära du, —• gamla
Lotta skall nog inte tycka illa vara därför, att du
får det. När började din sista fantasi, förkärleken
för gamla kokerskors bref?» frågade hon hånande.
Det är roligt att se, att du ändå har ett känsligt
hjärta, Otto; vill du, skall jag öka din brefsamling
med några exemplar från Bengta, Greta och Mari ?
Det gör jag jag så gärna, det är så ovanligt och
sällsynt, att en pojke minnes och sätter värde på
sina gamla sköterskor och vänner ur lägre kvinno-
klassen, det rikligt gläder mig, att du är ett un-
dantag,» hon böjde sig skrattande öfver räcket
och njöt af, hur hans »näsa växte».
»Att Lotta har så snygg herrstil,» sade han.
»Det har hon visst inte, hon har bara kråk-
fötter, och därför ber hon någon, t ex. pappa,
skrifva utanskriften.»
»Jag tror inte, att farbror skrifvit utanskriften,»
invände Otto.
»Tvifla gärna på mitt ord, det höjer blott ditt
värde i mina ögon,» svarade hon ovanligt mildt
och fäste hela sin uppmärksamhet på skogen i
fjärran.
»Se så, Ottto, bråka inte längre, utan kom upp
och drick ur ditt kaffe,» uppmanade Henriette, och
han lydde utan invändning, men lyckades ej att
återfå sin förra plats bredvid Annie, den hade
hon tagit i besittning för egen räkning.
»Annie, får jag bedja dig vara god och maka
åt dig litet,» bad han.
Men Annie hörde ej.
»Se här, Otto,» sade Emil tjänstvilligt och sköt
fram en stol bredvid sin plats på andra sidan
bordet.
Nu var det Otto, som ej hörde.
»Här, Otto,» bjöd Emil lika vänligt.
»Tack,» svarade han slutligen och gaf Emil en
blick, som just ej uttryckte tacksamhet.
»Dora,» sade Torsten och böjde sig litet fram
— hon satt på verandasoffan och han på andra
sidan bordet ■— »Dora, det sitter en spindel öfver
ditt hufvud.»
Med ett vildt skrik rusade Dora upp på soffan,
stirrade efter spindeln och var redo att hoppa
öfver balustraden ner i marken, alldeles förglöm-
mande, att de voro en trappa upp. Fauns det
något i världen, som kunde skrämma Dora från
vettet, så var det spindlar.
Henriette fattade tag i hennes arm och höll
henne tillbaka, men Dora såg ju så lustig ut, att
hon kände sig maktlös af skratt.
Torsten blef nästan rädd, då han märkte hen-
nes fasa, han reste sig hastigt och fattade den
lilla oskyldiga stackarn, som spunnit sig ned öf-
ver hennes hufvud. Dora satte händerna för
ögonen, då hon såg, bur Torsten lät den springa
öfver sin hand,
»Du borde ha blifvit akrobat, Dora,» skrattade
Otto, som genom hennes förskräckta utrop och
miner åter biifvit bragt i godt lynne, »du hoppar
ju som en riktig guttaperkadocka; hvad kvinnans
mod ändå är för en skröplig sak,» fortfor han
med en halfblick på Annie, som ännu ej tycktes
märka hans närvaro.
»Kvinnans mod kommer just i de ögonblick,
då det behöfves, mannens, nej inte mannens, men
många så kallade manner förlora sitt mod eller
öfvermod i farans stund,» utbrast Annie vist och
vände sig mot Dora, ty hennes värdighet tillät
henne ej att tilltala Otto.
Otto antog en munter min, och Emil besvärades
af en lätt hosta.
»Se här, Dora, en liten påtår skall beslämdt
sätta ditt rubbade nervsystem i jämnvikt,» sade
Torsten välvilligt och räckte fram kaffepannan.
»Ja, kaffetåren den bästa är...» sjöng Otto,
»drick du Dora, drick af »utlandets spirituella
fluidum» ; det skall lära dig att vid nästa spindels
älskvärda annalkande flyga ännu ett par tum
högre i luften. Man blir så energisk af kaffe. Låtom
oss hoppas, Dora lilla, att inga flere spindlar
komma i din väg,» smålog han.
»Hoppoms,» inföll Emil förtröstansfullt.
(Forts.)
Innehållsförteckning.
Sigrid Elmblad (Toivo); af Birger Sehöldström. (Med por-
trätt.) — Eu predikan ; poem af Sigrid Elmblad (Toivo). —
Värt modersmål; af Adolf Hollander. — Att skiljas. .. ; af A.
Noël. — Från kvinnans arbetsfält; studier från Stockholms
horisont af G. Gullberg. X: Kvinnan i skilda yrken ; teknisk
undervisning åt kvinnor. — Genom förnöjsamhetens glasögon;
af M. N. — Hyacinter för vinterträdgården; af Blomstervän.
— Till botten ; skiss för Idun af Frou-Frou. — »Ej måttet
fullt*. — Ur notisboken. — Litteratur. — Teater och musik.
— Familjen på Annedal ; novell af Amy Palm. Belönad med
hedersomn. vid Iduns senaste pristäfl. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0300.html
