Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 42. 14 oktober 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332 IDUN 1892
Hon såg förskräckt upp i hans ansikte.
»Och dig! Tala aldrig om, att du . . . att
du . . .»
»Se så, gråt inte!»
»Det blir alltid ledsamheter, bara du talar
om svärmor,» fortsatte hon med en snyftning.
»Har hon inte allt hon kan önska?»
»Hon har mistat mycket. Tycker du, hon
ser lycklig ut?»
»Hon har väl varit det en gång. Nu är
hon ju gammal och kan inte begära att ha
roligt. »
Den lille rörde sig oroligt i sömnen. Thyra
lade täcket till rätta, föll på knä och började
sjunga en vaggvisa, medan Hugo stod bakom
med ögonen fästade på hennes mjuka, behag-
liga gestalt, guldglänsande hår och vackra profil.
Ett ögonblick syntes han tveksam, så smög
han sig ut på tåspetsarne för att ej väcka
barnet.
* *
*
Inne i gårdsrummet satt en gammal kvinna
med blekt, färglöst ansikte. Dragen voro ädla
och rena, men vissnade och illa medfarna efter
den långa, fruktlösa kampen mot tid, ålderdom
och bekymmer.
Dräkten var helsvart, det grå håret stack
fram under den hvita spetsmössan, och de förr
så lifliga ögonen skyddades af ett par ljusgrå
konserver.
Kring munnen låg ett drag af lidande.
De skrynkliga händerna arbetade med ner-
vös ifver på en barnstrumpa, men sjönko emel-
lanåt ned overksamma, medan den gamla tänkte
på hvad som var — men ändå mer på hvad
som varit. Tidningen låg oläst framför henne.
Hon hade varit ovanligt verksam. Nu hade
hon intet att sköta — ingen behöfde henne
längre — och ändock måste hon lefva. Att
vara gammal, fattig och beroende var ett intet
mot detta!
Hon sade hvarje stund, att hon hade det
så godt och borde vara så tacksam — och
ändå!
Hon hade inte gjort sig några illusioner,
men ändock föreställt sig, att det skulle bli så
annorlunda -— bli en så stor glädje att komma
nära sonen och få se honom dagligen.
»Aldrig har jag varit så långt ifrån honom
som nu,» suckade hon och lät stickningen falla
ur de trötta händerna.
Hon också hade hört de raska stegen i
trappan — hörde dem många gånger om da-
gen —- men vid hennes dörr stannade de aldrig,
för henne hade han ingen tid.
Med förstånd och takt drog hon sig också
tillbaka, då hon såg, att sonhustrun var afund-
sjuk om det minsta ord eller vänlighetsbevis
från mannens sida. De ungas lycka var henne
dyrbarare än allt annat. Hon skulle vara den
sista att störa den.
Om hon bara fått hjälpa till i köket, där
Lina storgrät, under det hon lagade till fest;
men det vågade hon ej, ty Thyra hade från
första stunden visat, att hon ville sköta allt
själf och ha hedern af allt.
Om hon fått vara något för hans barn?
Men här mindre än någonsin ville Thyra dela
med sig, och Hugo hade rätt, då han med ej
så liten stolthet talade om, att »hon räckte till
för allt.»
Rummet med sina gammaldags möbler,
familjeporträtt och samlade småting från flydda
tider var vackert och hemtrefligt, då lampan
var tänd. Om dagen var det tämligen mörkt
och dystert, utan sol och utsikt. Då gick
tiden i alla fall, ty hon kunde gå ut och hade
vänner i månget fattigt hem — däribland Linas.
Det var kvällarna, som voro så svåra!
Hon hade, från första ögonblick hon tog
gårdsrummet i besittning, blifvit ombedd att
också anse våningen som sin. I början var
hon äfven rätt mycket där inne, men så små-
ningom hade det blifvit som det var. Var
det hennes fel månne? Därpå grubblade hon
ständigt.
Framför henne låg ett gossporträtt — käckt,
lefnadsfriskt och modigt! »Sådan var han då,
och sådan var han ännu, hennes son ! Mannen
hade hållit, hvad gossen lofvade. Hvad var
allt annat mot detta! Var det inte glädje nog?
Visserligen! — Men ändå?! Hur hade allt
kunnat förändras så? Hvarför måste hon nöja
sig med småsmulor, hon som en gång ägt allt?
Hur hade hon blifvit så litet för honom?» —-
»Säkerligen var felet hennes. Hon måtte
ha varit en dålig mor, oaktadt allt?»
Hon hade sina rika minnen, sin svunna
ungdomslycka att glädja sig åt och tänka på;
men det ville ej förslå ■— stunden kräfde omut-
ligt sitt, som den alltid gör — och tårarne
flödade emot hennes vilja ur de matta ögonen.
»Någon gick i tamburdörren! Det var han!
Om han möjligen kom till henne ändå?!»
Näsduken fördes hastigt öfver ögonen —
konserverna fingo dölja för resten. »Var här
inne fint nog? Och hon själf? Åhjo!»
»Mamma! »
Det var den kära, kända rösten från fordom.
Hon sprang till dörren, glömsk af år och
krämpor, kinderna hade fått färg, och hon såg
för ett ögonblick ung ut med sitt af lycka
öfverstrålade ansikte.
* ’ *
&
Vintern hade ännu en gång fått öfvertaget,
det hade frostat på under natten och fallit ett
tunnt lager af trindsnö.
Thyra skulle tyckt mera om, att bröllops-
dagen ingått med sol och vackert väder, men
det kunde nu ej hjälpas, att så ej var.
Frukosten var nyss slutad, och hon hade
varit den älskvärdaste värdinna, kärleksfull mot
mannen och noga som alltid med att svär-
modern skulle få först af rätterna och i allt
behandlas som en hedersgäst.
Hugo skulle rida ut i tjänstärenden, och hä-
sten stod för dörren.
»Trötta nu inte ut dig, liten,» sade han
förmanande.
»Det lofvar jag inte,» svarade hon litet ret-
ligt. »Det behöfs minsann att ha ett öga på
allt. Lina bara gråter!»
»Hennes far dog ju i natt. Jag önskar, vi
inte bjudit främmande.»
»Men vi kunde ju inte veta, och du vill
väl inte vi ska! skicka återbud heller?»
»Det går naturligtvis inte an.»
»Det är i alla fall bättre för henne att ha
något att sköta än bara tänka på sin sorg,»
fortsatte hon.
En svag suck stal sig öfver svärmoderns
läppar. Det var ingen mer än hon ännu, som
märkte de hårda tonfallen i Thyras stämma
eller förstod, att hon var på väg att blifva
själfgod, kall och egoistisk liksom mer än en
för duglighet lofprisad husmoder. Hon kunde
ej rätta henne, medan tid var, ej göra sonen
uppmärksam därpå — bara önska, att hon själf
hörde miste.
»Kom hem så tidigt du kan, för vinerna,»
bad Thyra ute i tamburen. »Bordet skall
vara färdigdukadt, det lofvar jag.»
»Och du själf bröllopsklädd? Då skyndar
jag mer än någonsin.»
Ännu en kyss, så sprang han utför trap-
porna, lätt och glad som vanligt.
Thyra stod vid fönstret inne i hans arbets-
rum med gossen på armen, som hon gjorde
alla morgnar, då han red ut*
Hästen tuggade på betslet, kråmade sig och
skrapade otåligt i marken, medan ryttaren ka-
stade slängkyssar till hustru och barn.
I salsfönstret stod modern, gömd bakom
gardinerna, som hon brukade. Dit upp säg
han aldrig, men i dag var hon glad ändå —
hon hade rådt om honom en stund för sig
själf, aftonen förut.
(Slut i nästa n:r.)
Hvem vill resa till Chicago-
utställningen?
En ny pristäfling
ha vi beslutit anordna till våra läsarinnors
nytta och förnöjelse öfver ett ämne, som
icke torde sakna sin praktiska betydelse,
då tiden för den stora amerikanska världs-
utställningens öppnande nu nalkas. Öfver
hela världen rusta sig kvinnorna att här
för första gången i samlad form framlägga
resultaten af kvinnoarbetets inlägg på skilda
områden af vår moderna kultur, och ej
heller de svenska kvinnorna komma, som
kändt, att utebli i denna vackra och gag-
nande täflan. Helt visst hvälfva också
många af våra läsarinnor redan mer eller
mindre hemliga planer att, om möjligt, vid
detta tillfälle få aflägga ett besök i den
stora lockande världen i väster och med
egna ögon skåda de under, Chieago-utställ-
ningen lofvar att bjuda. Vi utfästa nu
ett pris af hundra kronor
för den bästa uppsats, som insändes till
Idun, utredande följande fråga:
Hur skall ett ensamt svenskt frun-
timmer praktiskt och billigast möjligt ord-
na en resa till den stundande Chicago-
utställningen, omfattande med vistelsen
på platsen en tid af sex veckor?
Alla täflingsskrifter öfver detta ämne sko-
la vara insända till Iduns redaktion före
den Î januari 1893 och hvarje skrift åt-
följd af sluten namnsedel, innehållande för-
fattarens fullständiga namn och adress. I
medlet af januari månad kommer den
prisbelönade uppsatsen att införas i Idun
och samtidigt utlysa vi då
en ytterligare pristäfling
öfver något ämne af särskildt intresse för
Iduns läsekrets, och i hvilken endast Iduns
läsarinnor äga att deltaga. Som pris i
denna täflan komma vi att utfästa:
en gratisresa till
Chieago-utställningen,
inbegripande alla omkostnaderna för resa
fram och äter (2:dra kl. järnväg och Esta
kl. ångbåt), vivre och vistelse â stället
enligt den prisbelönade planen.
Vi våga hoppas, att vi för dessa våra
arrangement ha att påräkna alla våra läsa-
rinnors lifliga intresse, och inbjuda i dag
till flitigt deltagande i den förberedande
pristäflingen.
Stockholm den 14 oktober.
Redaktionen af Idun.
hhi O ■ den ’bästa i handeln förekommande tvålsort och därjämte det mest praktiska och ekonomiska rening
1 I Försäljes hos de flesta speeerihandl. såväl i stänger som utstämplad i stycken om 400, 200 och 100 §
™ v Ffterse att tvålen är stämplad Hylim «fc C:i, ty endast då garanteras for, att den är utgånaen frål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0336.html
