Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 28 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 IDUN 1892
■SB r
=• c £
15 a JZ
^ © o
Ils
» i o
g-s5
•“-CO
Sfi-
o
a
ȕo
^ w p—,
10 3 X
= s ®
^ SCO
éa
^ Sh ®
® «-H
+* SP«
0 2«
c
rt fl öo
3fl> a
5£.2
A . ®
03 CÖ ’
PS a
tÖociJ —j
os’S^
C ® .
’5 u O
$ca&
ej fl
H3 .5 ^
C j“ os
SÏJ
sM
o ’S:0
M os _
4) c *5
©
_
<0 ç
*1
CO
*!
’S g
ö i
.2 5
©
! >
@5 g
©fl
Ö)j2
ti*
tfe §
tw ©
15®
teaterns scen och gjorde,en verklig och förtjänt
lycka. I förmåga att tekniskt väl bygga sina styc-
ken har med denna sista nyhet hr Michaelson
nått längre än någonsin förut, handlingen fyller
ypperligt ut de tre akterna, dialogen är ledig och
ofta blixtrande kvick, karaktärsteckningen god och
satiren besitter ej så liten träffsäkerhet. »Ett ung-
karlshem» blir ett repertoarstycke, därom kan ej
råda något tvifvel.
Vi vilja ej här ingå på någon redogörelse för
styckets intrig, som egentligen är två intriger,
skickligt och verkningsfullt inspunna med hvar.-
andra. Äfven en kort redogörelse skulle inkräkta
för mycket på vårt utrymme och i alla händelser
förlaga nöjet för de många, hvilka helt visst komma
att själfva taga del af den framställning, »Ett ung-
karlshem» får å Dramatiska teatern.
Denna är å samtliga händer helt enkelt utmärkt.
Herr HiUbergs tolkning af den gamle ungkarlen
konsuln är fin, afmätt och full af karaktäristiska
detaljer. Hr Fredrikson är briljant rolig som den
fjoskige, stackars kujonerade kammarherrn, öfver
hvilken fröken Ahlander med vederbörlig kraft för
den äktenskapliga spiran. En djup och skär in-
nerlighet hvilar öfver Elsas parti och får äfven sin
fulla betoning genom fru Sandells nobla konst.
Herr Hamrin breder öfver James osympatiska figur
bjärt färg, men ock ett försonande drag af hu-
mor, och herr 0. Byström ger åt älskaren både
värme och kraft. Fru Sternoall och hr Envall ut-
fyllde med framgång ramen.
»Ett ungkarlshem» är utkommen från trycket
på W. Bilies förlag.
Musikföreningen gaf i måndags konsert. Då emel-
lertid föreningens ordförande återigen uraktlåtit
att sända biljett till konserten, anse vi oss ej
behöfva vidare omnämna densamma.
Första kammarmusiksoarén af den välkända Aulin-
ska kvartetten gifves i morgon lördag i Veten-
skapsakademiens hörsal. Att dessa soaréer skola
komma i åtnjutande af samma intresse och upp-
märksamhet som föregående år, taga vi för all-
deles gifvet.
En maiiné för välgörande ändamål gifves om
söndag i Berns’1 salong af vår populäre operasån-
gare C. F. Lundqvist.
Grefvinnan Taubes soaré nästkommande torsdag
i Musikaliska akademien behöfver ej mer än ett
enkelt omnämnande, då ju dessa musiktillställ-
ningar äro af det slag, att de ej gärna försum
mas af någon musikvän.
Fru Olefine Moe, den välkända och afhållna konst-
närinnan, firade i lisdags i Kristiania sitt 25 års-
jnbileum som operasångerska, uppträdande som
Angela i »Den svarta dominon». Säkerligen blef
hon på denna dag bågkommen af många härva-
rande vänner och beundrare.
JE.
Familjen på Annedal.
Novell
af
A my Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista
pristäfling.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
»fljfon ser ut som en drottning,» hviskade någon
vr »Herre Gud, hvilken sorg, hvilken sorg,»
snyflade Jan-Ersmor i sin vrå.
Då de stego ur vid Annedals trappa, sade
Henriette :
»Tack för sista skjutsen, Gustaf, och tack Johan.»
Torsten gick fram och strök de glänsande hä-
starne smekande öfver länden,- om han klädt siua
tankar i ord, skulle han sagt:
»Tack för redligt arbete,» men han sade ingen-
ting.
Brunte och Dockan förstodo honom ändå och
sågo på honom, som ville de säga: »Tack hus-
bond’, tack för du varit god mot oss, tack och
farväl.»
Allting bar ett slut, så väl sorg som glädje, så
ock de dystra auktionsdagarne på Annedal.
Margareta var i hufvudstaden hos fadern, och
lilla Inga lekte glad hos rättar-Stina.
De finnas, som blifva förmögna genom cessio-
ner, underligt nog.
Torsten och Henriette ägde ej ens en kudde att
luta hufvudet mot, då auktionsdagarne gått till
ända. Henriettes hela egendom var den svarta,
enkla dräkt, hon bar, samt en daguerrotyp af
Torsten och Inga, och hans en omgång kläder och
den linfärgade flätan från chiffoniern.
Så stodo de där, hemlösa, fattiga, slutna intill
hvarandra i den gråaktiga vårdagern och tänkte
tillbaka på de stunder af lycka, de tillbragt inom
Annedals murar.
»Pussas alla tre,» sade lilla Inga och kom fram
med spetsad mun.
Erland Edelbergs vagn svängde upp till trappan,
ban hade erbjudit Torsten att tills vidare hjälpa
honom med skötseln af Tunaholm, ty han behöfde
därtill en van band och var själf för oerfaren.
Torsten hade tacksamt antagit anbudet.
Nu följde ett sorgligt afsked från de af Ijänarne,
som ännu voro kvar på Annedal.
Gamla Karin skulle följa med dem till Tuna-
holm, hon tillhörde familjen.
Henriette sprang ett ögonbick in i den tomma
barnkammaren och sjönk på knä i stum bön; då
hon reste sig upp, såg hon lugnare ut, skyndade
hastigt ner i trädgården, bröt en kvist af en sy-
rénbuske med bladknopp och virade in den i sin
näsduk.
»Jag är färdig nu,» sade hon.
»Vårt bagage tar inre stor plats, Erland,» sade
Torsten, och så tego de alla, endast Inga jollrade,
under det föräldrarnes blickar dröjde vid Annedals
hvita byggnad, som alli mer och mer sjönk i
dimman.
Henriette pressai: pparne tillsamman, och
Torstens händer slöto/ .årdt om hvarandra.
Då vagnen stannade vid Tunaholms ÿygelbygg-
nad, kom en smärt, ungdomlig gestalt emot dem
på trappan.
Det var Annie.
Med ett utrop slöt Her Jette henne intill sig.
Erland hade med sin* nliga finkänslighet velat
bereda dem en liten g’ :.d öfverraskning, han hade
skrifvit till Annie.
»Älskade syskon,» • . hon med tårfyllda ögon,
hon hade ämnat säg- . .ikomna, men det föreföll
henne som ett hån ■> det också blott var en
innerlig framtidsönska non kunde ej få det öfver
sina läppar.
Ȁlskade syskon, om jag hade kunnat vara till
någon nytta, hade jag • r.imit förr, men du vet
bäst, Ettan lilla, hur fög. praktisk jag är. Men i
alla fall har jag nu egen indigt lagat supén, och
den måsle ni prisa, om d< än skulle vara aldrig
så dålig,» fortfor hon så småningom, i det hon
försökte antaga sin gamla skämtsamma ton. »Nej
se lilla Ingaknytet, känner du igen moster Annie?
Du lilla rara rara gurka, som kan krama moster
så dukt gt,» småpratade hon upphittande tjogtals
omöjliga smeknamn, sort hon alltid brukade, då
hon var ovanligt upprörd
»Inga vill vaja hos stej Annie,» förklarade
den lilla damen och höll s ; fast i mosterns kläd-
ning.
»Det skall du visst få min lilla sidensvans,
men kom nu in och pälsa af er, jag har brasa
därinne i salen.»
Hon slog upp dörren och drog Henriette och
Inga med sig dit in.
»Åh!» utbrast Henriette och stannade på tröskeln,
»mitt piano, mitt kära, gamla piano,» och hon
slog armarna om systerns hals ,ch snurrade henne
helt om, »Torsten! Torsten! Ser du, kom, skynda
dig,» och hon ilade, gråtand: och skratlande om
hvartannat, mellan Annie, Torsten och pianot.
»Det är du, Annie, som gjort letta, du älskade,
kära flicka,» ropade hon.
»Det är egentligen du själf, som gjort det,»
svarade Annie rosenröd, »du minns de där fyra-
hundra riksdalerna, som vor: ina och ...» här
afbröts hon af ett nytt utrop från systern, som
öppnat dörren till rummet bredvid.
»Peffonjen, peffonjen,» sjöng ,nga, som nyfiket
stuckit in sitt hufvud, då modern öppnat dörren.
»Fåj Inga en kajamell,» .te hon sin sång
och drog fadern med sig.
Därinne stod Torstens clc ner, Henriettes
flickbyrå, hennes kära, slip»/ .iaskor, Torstens
första gåfva, några omgångar ! åder, deras sängar
och sängkläder samt Torstens sknfbord. Henriettes
klocka låg öfverst i hennes !äc a.
»Det är pappa, som ropa i . det,» sade Annie.
Så var det ändå en bi. af : et gamla hemmet.
»Och här, Ettan lilla, ha» : med mig till dig
och Torsten från pappa,» se / . nnie och lämnade
henne ett kuvert.
»Det är ej mycket, knappast tusen riksdaler,
men det kan ju vara bra att ha till grundplåt,
nej, nej, tacka inte mig, det är ju från pappa.»
»Jag har ännu mera att visa,» fortfor hon och
styrde kosan mot rummet bredvid, »tror du, Ettan
lilla, att jag ej skulle få mer än pianot för dina
fyrahundra riksdaler, var så god, mitt högt älskade
herrskap, och stig in i förmaket och pröfva, om
tapetseraren gjort sin plikt,» hon slog sig leende
och lycklig ned i en emmastol, som stått i Anne-
dals förmak, och inbjöd syskonen att taga plats i
den gamla välkända soffan.
Skrammel af glas hördes utanför, och strax där-
efter inträdde jungfru Lisett, deras egen Lisett,
medo en bricka, glas och vinkaraff.
»Ab,» utbrast Henriette rörd, »det är ju nästan
som förr.»
»Roligt, att du tycker det,» sade Erland, som
dragit sig tillbaka, så snart de stigit ur vagnen,
men nu visade sig leende och vänlig som alltid.
»Måtte ni komma att trifvas, och måtte vi snart
på fullt allvar kunna säga, att det för eder är som
förr,» fortfor han och klingade med dem.
»Tack Erland, med Guds hjälp skall det nog
gå,» svarade Torsten och tömde sitt glas i botten,
»af skadan blir man vis,» fortfor han, »det har
varit en hård lexa, men jag har ändå dragit lär-
dom af den.»
»Sjungen bit för oss Annie,» bad Erland, sedan
de en stund pratat.
»Gärna,» sade hon och satte sig villigt vid pi-
anot, åtföljd af Inga, som troget höll i hennes
klädning.
»Vet ni af,» frågade hon, sedan hon-sjungit ett
par folkvisor, »vet ni af, att Otto kommer hit ut i
morgon,» hon fortfor att preludiera, under det hon
talade, och betraktade uppmärksamt en bukett af
blåklint på den ljusgråa tapetbottnen.
»Det var ett angenämt budskap,» utbrast Erland
gladt, »då jag sist bad honom, ursäktade han sig
med, att hans tid var så upptagen.»
Annie tycktes ej höra, hon fortfor att spela.
»Otto har alltid mindre att göra, då Annie ej
är i hufvudstaden,» invände Torsten med en me-
nande min.
»Aha,» utbrast Erland förtjust och fäste småle-
ende sina blickar på den smärta gestalten vid in-
strumentet.
Annie tycktes alitjämt vara ovetande om det
samtal, som fördes bakom hennes rygg, hon satt
och smålog för sig själf och blickade fortfarande
drömmande på den bjärta blåklintsbuketten på
väggen, under det fingrarne gledo öfver tangenterna
och framlockade än muntra än vemodsfulla toner,
som kommo Henriettes ögon att tåras.
»Ettan,» sade Torsten om kvällen, då de gingo
till hvila — lilla Inga sof redan sin oskuldsfulla
sömn i en stor klädkorg bredvid moderns bädd—
»Ettan du, då Erland gifter sig, skola vi ta oss
ett arrende och åter gripa verket an; hvad vi skola
arbeta, arbeta och spara, och du ,skall få se min,
älskling, att vi skola lyckas.»
»Ja, Gud gifve, det ville gå väl, och det gör det
nog, Torsten, vi ha ju det bästa uppsåt, äro unga
och friska, ack ja, det måste gå. Jag skall bli
ännu flitigare, jag skall bistå dig allt hvad jag
kan, men jag förmår så litet, mot hvad jag skulle
önska kunna »
»Bah, Henriette, lilla, liksom du ej visste, att du
är den bästa hjälp i världen för mig,» sade han
och kysste henne ömt.
»Ja, Gud vare lof, att vi ha hvarandra och fram-
tiden, du skall få se, Ettan, att det blir en lugn,
lycklig och sorgfri framtid,» fortfor han.
»Ja,» upprepade hon, »Gud vare lof, att vi ha
hvarandra, hoppet och ett godt samvete.»
Innehålisförteekning.
Elise Hwasser; af Georg Novdensvan. (Med porträtt). —
Oktobersnö; poem af Bernhard Risberg. — Kvinnan och sön-
dagen. — Giftermä’sagenier. I: Herr agenten Ström. Af Ave.
— Epigram ; af Snorre. — Anne Charlotte Leifler di Caja-
nello; poem af Daniel Fallström. — Anne Charlotte Leffler
di Caianello; af Hellen Lindgren. —Bref frän landet; af En
stackars landtfru. — Från farmors ungdom ; berättadt af henne
själf och för idun upptecknadt af Claes Lundin. 1. — Från
kvinnans arbetsfält ; studier från Stockholms horisont af Or.
Gullberg. XI : Konstnärinnor. — Husliga scener. — Matlag-
ning som läroämne i våra flickskolor. — Ur notisboken. —
Teater och musik. —- Familjen på Annedal; novell af Amy
Palm. Belönad med hedersomn. vid Iduns pristäfl. (Forts,
och slut.)
6*
<?ÿd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
