Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 52. 23 december 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438 IDUN 1892
Ej någon i den vida värld, Hvar blomma i sin rosengård
Hur djupt han än var undangömd, Han slutit i sitt fadershägn,
Hnr fjärran bort från larm och flärd, Och alla röna de hans vård,
Af lifvets herre än var glömd. Fast än som sol och än som regn.
jïüGENIE.
en historia om mänga pröfningar, men ock
om mycken vunnen kärlek, aktning och ett
rättvist, allmänt erkännande.
* £
*
I utkanten af det bokskogsbälte, som går
nästan tvärs öfver Sydskäne och följande
Romeleåsen bildar liksom en gräns mot den
rika Söderslätt, ligger Gerdslöfs prästgård.
Ännu för omkring tjugu år sedan var den
en af dessa gammaldags låga, halmtäckta
gärdar, man ännu någon gång kan få se i
detta landskap. Strax bredvid ligger kyr-
kan på en kastanieskuggad backe. Nedan-
för utbredde sig den vackra Näsbyholmssjön,
omgifven af hög, tät bokskog och med en
och annan lummig holme. På sjöns andra
strand såg man den väldiga, krenelerade
hvita borg, som utgjorde Näsbyholms mycket
gamla slott. Godset tillhörde baron Blixen-
Fineke, känd särskildt från skandivanismens
dagar på 1860-talet och svåger med Kristian
IX. Detta slott besöktes ofta af kungliga
personer; stora jakter anordnades; skogen var
rik på högdjur; skotten smällde; hornen
smattrade; ljudet hördes bort till prästgår-
den på sjöns andra strand.
Här förnams det af en häpen barnflock,
som från det halmtäckta prästhemmets trappa
med barnslig bäfvan och vidöppna ögon stir-
rade bort mot skogen, mot det gamla slottet,
i hvars mörka gångar hängde stora mörka
bilder af bistra krigare, den förnäma ättens
förfäder, och kring hvilket dunkla sägner
smögo, sägner om död, som gifvits af egen
hand.
Den äldsta flickan i denna syskonkrets
var Amelie.
Hennes far, kyrkoherden i Gerdslöf, sedan
kontraktsprosten L. P. Holmberg, var en i
Skåne allmänt känd, högt aktad och mycket
använd man. Till det yttre en ståtlig, kraf-
tig gestalt, med vördnadsbjudande uttryck
och hållning, var han en sällsynt kunskaps-
rik man; han ägde lifligt intresse för allt
humant, var framstående predikant och ut-
märkt talare, särskildt riksdagstalare; under
flere år utgjorde han såsom riksdagsman en
prydnad för det forna prästerståndet. Han
blef jubeldoktor i Upsala 1877. — Hans
hustru, Wilhelmina Gullander — en kvinna,
utrustad med ett rikt gemyt och sällsynt
praktisk duglighet —var dotterdotter af en tap-
per finsk officer, som stupade vid Oravais,
och dotter af prosten i Malmö, teol. d:r A.
P. Gullander, i hvars gästfria, välburgna, i
den driftiga köpmannastaden allmänt upp-
burna hem Sveriges blifvande erkebiskop,
Henric Reuhterdal, som ung fann stöd och
hjälp.
Amelie, äldsta dottern, föddes den 15 april
1848.
Den romantiska trakten, skogs- och insjö-
idyllen omkring den gamla tunga borgen, gaf
henne mera kärlek till en begränsad, idyllisk
natur med romantisk stämning än till den
stora öppna slätten, hvilken så att säga da-
nar kraftig realism såväl i dikt som i prak-
tiskt arbetslif.
Men denna benägenhet för mera inåtvändt
drömmeri motverkades hälsosamt genom det
driftga prästgårdslifvet; »tidigt uppe» var
regeln för allt husets folk, och prästfrun gick
själf i spetsen härför; redan vid femtiden
surrade hennes spinnrock i kapp med tjäna-
rinnornas, och hon var ytterst noga med att
hennas döttrar från barndomen skulle vänja
sig vid enkelhet, flit och ordning. När de
blefvo större, var det också de, som före-
stodo all bakning, strykning m. m. i hem
met, hvilket allt ingalunda var en ringa upp-
gift i ett skånskt prästhus från »den gamla
goda tiden». Det var vid sådana tillfällen
att stiga upp klockan 3 på morgonen och
sedan oförtrutet hålla ut dagar i sträck.
Särdeles beskäftiga voro ock husets döttrar
vid tiden för den »stora gåsslakten» och se-
nare »julslakten» ; och tillagningen af alla
de olika slagen julkost, för att ej tala om
brygden af det porterbruna, söta, starka jul-
ölet, var af stor vikt i detta liksom öfver
hufvud i alla dåtidens skånska prästhem.
Då Amelie var elfva år, erhöll prosten
Holmberg Espö pastorat, beläget så nära
kusten, att Östersjöns brus om kvällarne
söfde barnen i det nya hemmet till ro, hvar-
vid dock Amelie timvis kunde ligga vaken
och lyssna till mistluren, som från båtar och
skepp varnande ljöd, när dimman låg tät
öfver hafvet. Hennes lifliga fantasi fick här-
af en liten ersättning för den saknade skogs-
trakten.
Espö prästgård, med dess vackra byggnad
och äfven i Skåne sällsynt yppiga trädgård,
omtalades allmänt såsom ett mönsterhem. I
detta, liksom i ännu några andra af den
rika slättens större prästhem, t. ex. Tegnérs
i Kjellstorp, Bååths i Hammarlöf, Rietz’ i
Reng, Cavallins i Hvellinge o. s. v. förena-
des det frikostiga, gästfria lifvet, som i all-
mänhet utmärker prästgårdarne i Sveriges
Gosen, med en ganska ovanlig andlig bild-
ning och lyftning.
Detta gaf sin prägel äfven åt umgänges-
lifvet. Särskildt voro de båda hemmen Espö
och Kjellstorp nära sammanknutna i en vän-
skap, hvilken i sextio år trofast förenade fä-
derna och sedan upptagits af barnen.
I ungdomskretsen i Espö och Kjellstorp
var den af alla omtyckta, väna och blida
Amelie kanske den gladaste och en syskon-
lik förtrolighet rådde i densamma. Till den
hörde — i förbigående sagdt — tvänne män
med nu frejdade namn, professor Esaias Teg-
nér samt kibliotekarien i Lund, d:r Olof
Tegnér.
Stillheten och lugnet på den stora slätten
stördes då ännu ej af järnvägstågets brus och
hvissling. Denna del af Skånes söderslätt
låg nämligen afsides, nästan liksom för sig
själf, och detta gjorde måhända sitt till, att
hjärtligheten och sammanhållningen mellan
vänner och grannar blefvo så mycket större.
Amelie erhöll liksom sina systrar under-
visning i hemmet af en skicklig guvernant,
fröken Sara Lundblad, en af Sveriges mest
framstående blomstermålarinnor, elev af den
europeiskt berömde prof. Jensen i Köpenhamn.
Den yppiga skånska trädgården gaf henne
osökt anledning af öfva sin konst, och mån-
gen vacker målning, på hvilken Espöfrukter
äro afbildade, sändes härifrån ut i världen ;
s. t. ex. befinna sig efter beställning af ko-
nung Carl XV flere sådana taflor på Grips-
holms och Ulriksdals slott.
Amelie var i många hänseenden rikt be-
gåfvad. Hon hade äfven anlag för målning,
och snart sågs äfven hon vid staffliet. Men
ehuru dessa anlag aldrig kommo till någon
utveckling, så hafva de dock framträdt i form
af varmaste intresse för all konst, såsom
konstnärligt sinne i allmänhet och i fin smak.
Detta är något, som i ej oväsentlig mån gör
henne till en värdig åldfru på den gamla
Vasaborgen; hennes omvårdnad af dennas
konstskatter, vare sig taflor, gobeliner eller
andra föremål, har ej allenast sitt upphof i
noggrann pliktuppfyllelse, utan i uppriktigt
och sant konstintresse.
Vid mycket unga år blef Amelie förlofvad
med sin kusin, doktor Anders Wiedberg;
den unga fästmön brukade under förlofnings-
tiden ibland gömma sig undan i en vrå af
vinden för att ostördt kunna framtaga sina
forna lekkamrater, dockorna 1
Som nittonårig ung fru, föga bekant med
världen, men sällsynt intagande, både genom
yttre och inre gåfvor, följde hon sin man till
det nya hemmet, läkarebostället vid Grips-
holm.
Doktor Wiedberg var en både omtyckt och
skicklig läkare, och han blef detta allt mera
år för år, ifrigt och outtröttligt intresserad
som han var att städse utveckla sig inom sin
vetenskap. Denna var för honom ej ett
»lefvebröd», utan en lifsuppgift. Hans unga
hustru var honom ofta behjälplig vid svåra
operationer, under hvilka de sjuka befunno
sig i läkarens eget hem, och hennes blida,
lugna väsen verkade alltid ytterst välgörande
på de lidande.
Mot svaga, fattiga och olyckliga visade
doktorinnan Wiedberg alltid det ömmaste
deltagande. Vill man höra varma ord af
tack och tillgifvenhet, skall man göra en
titt in i Mariefreds fattighus och få de gamla
gummorna där att tala om »deras doktorin-
na » ! Hennes styrka har öfver hufvud va-
rit att kärleksfullt verka i det tysta och obe-
märkta.
Men med allt detta var det unga doktors-
hemmet ett af de gladaste i den trakten;
gästfrihet var släktarf hos båda makarna, och
de utöfvade den på ett hjärtligt enkelt sätt,
som kom alla att finna sig väl hos dem.
Doktorsbostaden hade ett vackert läge, helt
nära den präktiga »Ekbacken» eller djurgår-
den. Från fönstren syntes en liten flik af
Mälarfjärden med dess stränder, klädda af
hägg och al, som böjde sig djupt ned öfver
vattnet. Längre bort skymtade slottets röda
murar. Och knngliga jakter ägde rum i
backarna ofvanför — skotten smällde, hor-
nen smattrade, ekot rullade öfver vikar och
åsar — barndomsintrycken från det första
skånska hemmet vaknade upp och fingo nytt
lif. Barnets romantiska drömmar voro för-
verkligade, och den unga kvinnan fattade
en nästan svärmisk kärlek till denna trakt,
i hvilken hon vid en älskad makes sida fun-
nit ett lyckligt hem.
Till den trefnad, hon kände, bidrog ej li-
tet det mottagande hon rönte såväl af sta-
dens som traktens vänliga invånare.
Bland besökarne i detta hem vilja vi, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0444.html
