Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 23 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440 IDUN 1892
’Ü lyssna, Kör
på änglasången, dela himlafröjden !
ßtäm in med heliga serafers hör
och jubla: »Åra. vare Gud i höjden!»
Charlotte Lindholm,
Kuli-konkurrens bland
kvinnorna.
8
amer och — kulis, ursäkten samman-
ställningen! Den är ej vidare galant,
men ämnet som här skall behandlas är all-
varligt och kräfver i främsta rummet ord,
som träffa hufvudet på spiken, de må för
öfrigt ljuda illa i somliges öron. Jag tror
ingen skall vilja förneka, att vissa företeelser
på den kvinnliga arbetsmarknaden verkligen
äro sådana, att de osökt leda tanken på de
indiska arbetarne, hvilkas behoflöshet går öf-
ver europeiska begrepp, och hvilkas inverkan
på den allmänna lönenivåns sänkande tvif-
velsutan förr eller senare skall göra sig mäk-
tigt gällande.
En indisk kuli arbetar för en dagaflöning
af endast ett par öre eller jämnt så mycket
som behöfs, för att han med några näfvar
kokt ris skall stilla hungerns kval och hålla
krafterna någorlunda uppe. Vi som spisa
kulins hvardagsmat endast i form af gröt vid
hälgerna eller som tillbehör till hönsfricasén,
ha svårt att tänka oss en tillvaro, uteslutande
baserad på ris till alla mål, ris ocb ingenting
annat än ris. Men hvad vi mycket väl kun-
nat fatta är, att en arbetare med så måttliga
anspråk på lifvet måste tilldraga sig de ve-
sterländska varuproducenternas stora upp-
märksamhet, och detta allt allvarligare, ju
mera skärpt konkurrensen blir och ju önsk-
ligare det synes vara att kunna erhålla ar-
betskraft till billigaste pris. Också är det
kändt, hurusom frågan att införskrifva indiska
kulis varit Here gånger på tal så väl i Eng-
land som i Amerika. Hittills har det dock
stannat vid hot, och fråga är, om ens ett
dylikt experiment skall låta verkställa sig
utan de allra allvarsammaste faror för den
inre ordningen i de land, som tilltrodde sig
våga försöket.
Men medan de europeiska och amerikanska
arbetarne ännu lyckats undgå faran af kon-
kurrensen från nyssnämnda håll, finna vi,
hur en i sig själf så stor och rättvis sak som
kvinnofrigörelsen skapat svårigheter af lik-
nande art, i det att kvinnorna i flere yrkes-
grenar hota att öfverflygla d. v. s. underbjuda
männen på arbetsmarknaden. Ensamma frun-
timmer ha ju i regeln så små behof. De
skatta ej som männen åt dyrbara ovanor.
De kunna följaktligen nöja sig med mindre
löner både än familjefadren, som har hustru
och barn att försörja, och den ogifte arbetaren,
hvars lif ställer sig dyrare. Helt visst har
konkurrensen på detta håll bidragit att för-
sämra villkoren för en del yrkesarbetare.
Jag tror dock icke, att kvinnans framträ-
dande på arbetsmarknaden har haft eller skall
få så fördärfliga följder för det manliga arbetet
som många föreställa sig. Jag tror det icke
af flere skäl, som här skulle bli för vidlyf-
tigt att utveckla.
En alldeles obestridlig fara — och en fara
för kvinnorna själfva — ligger däremot i hvad
jag dristat mig kalla kulikonkurrensen kvin-
norna emellan.
Det finns som bekant arbetsområden, hvilka
tillhöra kvinnan så uteslutande, att det aldrig
fallit en man in att söka sticka sin näsa dit.
Eller har man väl hört talas om karlar, som
»gått frun tillhanda» eller »sett om barnen»?
Detta slags anställningar utbjudas ofta på
ett sätt och i ordalag, att man måste häpna.
Det låter nämligen ofta, som om den, hvilken
utbjuder platsen, gjorde en barmhärtighets-
gärning, och som om unga flickor borde vara
tacksamma att få arbeta åt andra för ingen
annan lön än maten och tak öfver hufvudet.
Det är alldeles icke ovanligt att i tidningarna
få läsa annonser af ungefär följande inne-
håll:
»En bildad, men anspråkslös flicka af god
familj, som är kunnig i alla inom ett hushåll
förekommande göromål, spelar piano, talar
franska och äger skicklighet i handarbeten
samt har ett gladt och jämnt lynne, kan,
mot att betala för sig, få gå frun till handa
och se till barnen, om svar med porträtt
meddelas »Ädelmodig 37». Obs. Ingen som
ej genomgått högre läroverk må göra sig be-
svär ! »
Ja, hur är det möjligt, att sådana erbju-
danden kunna göras och — mottagas? Det
är bara den naturliga fortsättningen på de
från andra hållet utgångna annonserna, som
man läst så länge i tidningarna och som igen-
kännas på de oföränderliga slutorden: »På
lön fästes intet afseende, blott på ett hygg-
ligt bemötande.»
Om det nu endast vore fattiga flickor, som,
drifna af en tvingande nöd, funno sig föran-
låtna att gå in på hvad villkor som helst
hellre än att gå utan arbete och svälta ihjäl.
Men ofta är det damer i mycket god ställ-
ning, som endast därför att de vantrifvas
hemma eller känna behof af verksamhet, gärna
betala för sig för att utan besvär och föröd-
mjukelser komma i besittning af en plats.
Och detta gratisutbjudande af arbetskraft har
sträckt sig äfven till andra arbetsområden.
Att vilja arbeta är aktningsvärdt, och att
den, som har godt om pengar, t. o. m. beta-
lar för att få arbeta är i och för sig ännu
mer aktningsvärdt. Men det är på samma
gång obetänksamt. Ty hvad blir följden?
Jo, att de fattiga flickor, som behöfva arbeta
för att upphålla sig, och som måste fordra
aflöning, blifva utan plats eller få nöja sig
med en lön, som ej räcker till det nödtorftiga.
Kan ej här med full rätt talas om en
kuli-konkurrens kvinnorna emellan? Kulin
kräfver åtminstone någon lön för sitt arbete.
Den unga dam, som betalar för att få arbeta,
är för de fattiga, arbetssökande medsystrarna
farligare än en kuli. Eftertanke och solidari-
tetskänsla borde kunna råda bot på detta
förhållande. Det borde aldrig förekomma, att
någon betalade för att få skänka andra sitt
arbete. Det nedsätter arbetet. Och det ska-
dar oerhördt dem, som mer än andra bafva
rätt att få arbete och skörda frukterna af det-
samma, de fattiga som vilja arbete.
Efraim Rosenius.
%
En mängd människor gräma sig öfver det,
som ingenting annat än lättja hindrar dem
från att åtnjuta.
The Rambler.
Julstämning.
«
nga frun kväfde en gäspning och drog en
djup suck. Åh, denna enformighet!
Den korta vinterdagen nalkades sitt slut
och blickade halft sömnigt in på den unga kvin-
nan, där hon i dåsig liknöjdhet låg tillbakalutad
i gungstolen. I alla vinklar och vrår låg redan
mörkret på lur, färdigt att utbreda sin makt öfver
hela det präktigt utstyrda rummet; men ännu var
det tillräckligt ljust för att skönja de mjuka, in-
bjudande fåtöljerna och ett prydligt skrifbord, på
hvilket en hel massa paket lågo. Där voro stora
och små paket, runda och fyrkantiga paket, pa-
ket med långa verser och med korta verser, ver-
ser med blott rim och verser med innehåll —
med ett ord, julklappar.
Det var julafton, årets skönaste fest, och ändå
ljöd det så uttråkadt detta: »Åh, en sådan enfor-
mighet.»
Inga sorger tryckte den unga frun, älskad och
älskande, frisk och ung, rik och oberoende. Lif-
vet log emot henne i hela sin förföriska glans, men
— man kan tröttna äfven på lyckan. Solskenet
blir mattande och förslappande, om det ej dä och
då afbrytes af någon uppfriskande regnskur, eller
om ej en frisk vind rycker upp de domnande ner-
verna.
Hvad dessa familjehögtider voro tråkiga! Detta
evigt enahanda!
Huru väl hon kände hela programmet. Snart
skulle det eleganta åkdonet köra fram för att föra
henne och hennes man till den fashionablaste
kyrkan med den modernaste prästen. Vid hem-
komsten tände betjänten kronor och kandelabrar
och, då bjällror därute bådade svärföräldrarnes
ankomst, tändes äfven den ståtliga julgranen.
De vanliga lyckönskningarna till glad jul, te ur
fint, äkta porslin, utsökta konfektyrer och bak-
verk och så julklappskorgen.
Där fanns det dyrbara armbandet till »min char-
manta svärdotter», den smakfulla blombuketten
till »min egen lilla hustru», de eleganta tygerna,
de luftiga spetsarna från svärmor, otaliga toilett-
pjäser och bijouterier. Åh, hon kände det allt
förut, detta evigt enahanda. Det är ej lätt att
finna på något nytt för den, som ej behöfver räk-
na sina penningar.
Men där ligger ännu ett litet paket i botten på
borgen: »Från gamla mamma.» Den enkla lilla
blå duken, som mamma själf stickat, där hvarje
lycka innesluter en hälsning från modern där
borta i den lilla småstaden.
Julen i det enkla barndomshemmet! Inga dyr-
bara lyxartiklar, enkla julgrannlåter af eget ar-
bete, små, anspråkslösa julgåfvor, men julfröjd
och julfrid öfver hela huset.
Hvad trollade där fram julstämningen?
Hon tänkte på de glada tillrustningarna där,
hvarest ej allt kunde köpas färdigt i butikerna. Re-
dan veckor förut hade man stoppat och lappat,
stickat och sytt, och ett par dagar före jul stod
mamma själf vid bakbordet för att skära af de-
gen till de många julbullarne, som skulle skickas
åt bykgumman, åt kvastgumman, åt skurerskan,
åt den och åt den, och en hel hög reservbullar
att sticka i handen på alla de små, som med
tiggarpåsen stannade vid köksdörren. Ingen fick
om julen förgäfves sträcka ut sin hand. Huru
lycklig gamla mamma såg ut! Ögonen logo, mun-
nen log, hela det blida ansiktet log vid tanken
på all den glädje dessa små stackars julbullar
ändå kunde åstadkomma. Där måste hon riktigt
sätta några russin på bullen, ty den skulle ut till
den stackars änkan med sina många små barn.
Barn tycka ju det är så rart med russin, och det
märkes ej, om man sätter några russin mindre i
sina egna julbullar.
Så kom då ändtligen den kära, välsignade af-
tonen. I skymningen stod där i matsalen en hel
rad prydligt öfvertäekta korgar; men dyrbarheter
innehöllo de ej, endast gamla, lappade kläder,
stoppade strumpor, en julbulle, litet ljus, litet gryn
och litet snask till barnen. Däruie stampade brö-
derna framför kälkarne, nu skulle det bära af,
korgarne måste man hinna sticka in före guds-
tjänsten.
Det var roligt att titta litet i dörrspringan, att
se den glada öfverraskningen och höra de välsig-
nande utropen i den fattiga kojan. Så det värmde
ända in i hjärtats innersta, det gaf ton åt sången
där borta i den lilla kyrkan, det spred glans kring
det anspråkslösa julträdet i det enkla barndoms-
hemmet. Det var julstämning. —
Den unga frun sprang upp. Ännu hade hon
en timme ledig. Fort på med hatt och kappa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
