Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 13 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 9
1 ut
De gamla fröknarna sutto vid fönstret och
räknade hur mänga gånger flickorna kommo
förbi, och sä hände det ibland, att de knac-
kade på rutan, men det hörde inte Ingeborg.
Inte behöfde hon lyda dem, Det sade också
Julje. Där hon var inackorderad, var det
ingen, som befallde öfver henne; hon kom och
gick alldeles som hon ville. Det måtte väl
vara ens rättighet. Och så vandrade de upp
och ned och talade om tusen saker — helst
och mest om sin karaktär.
Hvilken egenskap var det nu Julje ställde
högst? Ingeborg tyckte, att själfbehärskning
var det största af allt. Hvad tyckte Julje?
Ja — det visste hon verkligen inte. Säg
— trodde Ingeborg, att hon kände henne?. . .
Ja, det trodde hon.
»Du känner mig inte,» sade Julje. »Jag
känner mig inte själf. Jag är sammansatt
af allt för många olika element. När det
är vers, då vill jag, att det skall vara rik-
tigt smäktande,» hon gjorde en gest ut i
luften, »så där, förstår du. Och när jag
sitter och spelar Mendelsohn, då är jag ibland
så melankolisk, så jag tycker, jag kunde dö,
men rätt hvad det är, kan jag komma på
saadan en riktig Kneipe: Min Mand er venstre
Kandidat, trille ville vitt, bom bom.»
Det kunde Ingeborg inte förstå.
»Ja, ser du, du är så där hel — huggen
i ett block.» Julje hade läst frasen någon-
städes och upprepade den med mycken re-
spekt. Blodet sköt Ingeborg upp i ansiktet,
hennes ögon vidgades och svartnade; det var
icke så ofta hennes afgud sade henne något
vackert. »Men jag, ser du, jag är sådan där
mosaik, en liten bit af en sort och en liten
bit af en annan sort, rödt och grönt och blått
och — alla möjliga färger.» Hon talade
med naiv förtjusning. »Det kan läggas i
alla möjliga mönster — hur man vill —
det kan bli à la grecque och rutor ocb rän-
der, det kan bli ett landskap med jord och
himmel och haf och allt. Sådan ärjag, du.»
Ja, sådan var hon. Ingeborg kände det
i djupet af sitt hjärta.
»Hör du, Ingeborg, om jag nu reste bort
på många, många år och kom tillbaka all-
deles oväntadt, skulle du då känna igen
mig?»
»Ja,» sade Ingeborg.
»Vid första ögonkastet? Om jag också
förändrat mig förfärligt? Blifvit gammal och
grå och hemsk. Skulle du i alla fall känna
på dig, att det var jag?»
Ingeborg ransakade hjärta och njurar: »Det
skulle jag,» sade hon.
»Tror du inte, att alla skulle göra det?
Alla, som känt mig något närmare. Tror
du inte, att de strax skulle skilja mig från
alla andra och springa fram och skrika: Gud
— det är ju Julje Begtrup!»
Hon strålade med hela ansiktet och gick
så fort, att Ingeborg hade svårt att följa
med. Plötsligt höjde hon ögonbrynen och
öppnade litet på munnen med en obeskrifligt
klipsk grimas. »Men tänk — om jag inte
skulle veta, hvad de hette, utan behöfva
fråga mig för och dra mig till minnes. Det
vore retsamt, hvad?»
Det rörde sig något dunkelt, spörjande,
smärtfullt i Ingeborg; hennes min blef all-
varsam och sorgsen, hon teg.
»Du,» sade Julje, »skall du glömma mig,
när jag slutar skolan och far min väg?»
»Glömma dig?» Ingeborg såg upp; denna
blick var dyrkan, men det tillfredsstälde icke
den andra.
»Vänta,» sade hon, »här ritar jag ett
IDUN
märke på garfvarplanket, och hvar gång du
ser det, skall du tänka på mig. Nej, det
duger inte — har du knifven på dig?» Hon
gjorde en djup skåra: »Nu sitter det där.
Tag mig i hand på, att du skall komma i
håg mig, hvar gång du går förbi.»
Ingeborg kramade hennes hand så liårdt,
att hon var nära att skrika.
»Men om du flyttar från dina fröknar?»
»Så går jag ändå alltid den här gatan.»
»Ah — då får du kanske en annan att
gå med, och så glömmer du mig. »
»Jag bryr mig inte om fler, än jag kan
komma i håg dem, och dig glömmer jag al-
drig,» sade Ingeborg och betraktade skåran
i planket lidelsefullt bestyrkande, som om
hon aflagt en ed.
»Och när jag reser, så skall du få min
medaljong, som jag går med hvar dag, och
den skall du alltid bära på dig,» sade Julje.
»Ja,» sade Ingeborg högtidligt; hennes
kinder voro bleka, och hon pressade läpparna
hårdt emot hvarandra.
»Och om de komma och förtala mig och
säga, att jag bara gjorde spektakel af allting,
så skall du säga, att du kände mig.»
»Ja,» upprepade Ingeborg med samma all-
var. »Och så skrifver du?»
»Det gör jag — men det är ju långt till
dess. »
Den aftonen hade Ingeborg svårt att slita
sig från Julje, och när hon kom in, sade de
gamla fröknarna något om ett evigt spring
på gatorna, men hon hörde det inte, hon var
alltför tankfull.
Med en hög skolböcker framför sig bör-
jade hon skära in J. B. i ett gammalt bord,
som hon haft med sig hemifrån, och som var
öfverkorsadt med namn och årtal. En natt
skulle hon stiga upp och smyga sig till garf-
veriet och såga ut den där brädan och taga
den hit till sitt rum. Och folk skulle undra,
hvarför den hängde här — en gammal röd-
målad planka — hon skulle låta dem gissa,
men inte säga någonting. Inbillningen får
makt med henne; hon fantiserar alltid i den
stora stilen. Julje har anförtrott henne en
hemlighet, något ödesdigert, som inte får
yppas för en människa. Det finnes ännu
tortyr, de lägga henne på sträckbänken, de
pina och fresta henne, att hon skall säga
det . . . Men jag säger det inte — nej, om
jag så skulle dö, så säger jag det inte . ..
Eller också är Juljes lif i fara, hon håller
på att drunkna, och det finnes inte en män-
niska i närheten. Då kommer Ingeborg och
kastar sig i vattnet och för henne i land.
Julje ligger afdånad, men plötsligt slår hon
upp ögonen och säger: Ingeborg, du bar räd-
dat mitt lif. Med det unga sinnets törst
efter stordåd och offer varierar hon dessa
fantasier i det oändliga, tills hon plötsligt
spetsar öronen och lyss utåt köket.
»Julia, Julia, hoppsansa, » sjunger en tunn
röst därute.
Ingeborg rusar upp: jaså, hon vågar! Hon
har gripit om dörrlåset och håller på att
stupa öfver fröknarna Björks lilla rödhåriga
piga, som står och skurar kastruller tätt vid
hennes dörr. »Jaså, det var Gustafva,» sade
hon, »jag trodde elden var lös, det lyste så
rödt så.»
Gustafva sade ingenting; hon skurade för
brinnande lifvet. »Julia, Julia, hoppsansa,»
uppstämde hon plötsligt med en röst, som
var gäll af ilska.
Ingeborg böjde sig ned öfver henne: »Om
du inte tiger, så slår jag dig fördärfvad,»
1893
hennes händer gripa om Gustafvas axlar, »jag
dödar dig — jag — —»
»Kors min gode, hvad hon ser ut, » säger Gu-
stafva kallt, med ytterlig förvåning: »det är nog
sant, hvad de säga om hennes far, att han
gaf rekryten en på örat, så han blef sten
döf. Ä’ de människorna kloka?!»
Blek som ett lärft går Ingeborg in i sitt
rum och stänger dörren efter sig. Där står
hon några minuter alldeles stilla med armarna
långs sidan. Hvad hon behöfver, det är
själfbehärskning. Hvad skall jag göra, hvad
skall jag göra; — det hjälper inte, att jag
öfvar mig. Ah — Julje hade inte en aning
om, hurndan hon var. Hon hade aldrig ta-
lat om, att det fanns stunder, då hon
inte kunde se sin knif. Oh, hvad hon
var ond i sig själf! Om någonting ändå
kunde hjälpa. — Det hjälpte att vara till-
sammans med Julje; då var hon så lugn och
så glad... Julje var det bästa på jorden.
Om det kunde vara sant, det där med
hennes far — o, gud — ja, hon tänkte på
hans ögon den gång hon gått in i hans rum
och rört hans böcker. Det var väl inte så
farligt, hvad skulle hon läsa — hon hade
ju läst allt som fanns. Och det var bara
hans exercisreglemente hon hade fått fatt i.
»Din sakramentskade slyna» hade han sagt
och slagit henne, som om hon varit en re-
kryt — men man fick ju inte ens slå rekry-
ter. Sedan hade han blifvit god igen och
sagt, att det var synd hon inte var en pojke,
men hon hade aldrig förlåtit honom det __
aldrig. »Din sakramentskade slyna» — bara
för att hon vågat röra en bok! En gång
hade hon hört fröknarna tala om honom sins
emellan: »Det är ett vådligt humör på kap-
ten Cederstrand», hade de sagt, och så hade
de sett bort till henne. .. Det där »slyna»,
det skulle hon aldrig glömma, men det var
styggt att vara så långsint. Häftiga männi-
skor voro annars inte långsinta, men det var
hon. Hon glömde ingenting, kunde aldrig
glömma något .. Hon skulle visst bli myc-
ket olycklig i sitt lif. Bara hon kunde lära
sig själfbehärskning, så var det nog inte så
farligt . . . Öfva sig. Som stoikerna . . . Det
skulle hon göra. Hon skulle börja med små-
saker — aldrig äta, förrän hon räknat till
20, och ha karameller i fickan, utan att röra
dem... Den Julje, som tyckte, att de här
problemen voro så svåra, men det var väl
bara, för hon satt och tänkte på andra sa-
ker under timmarne — på poesi, sade hon.
Det var rätt kitsligt i alla fall att lösa ett
problem på två sätt; bara hon nu kunde få
det så, att de trodde Julje hade gjort det.
Dörren öppnades sakta ifrån köket, det var
Gustafva, som kom för att bädda. Hon stod
där så fredligt och stilla och lyfte på säng-
kläderna, men när Ingeborg såg på det fräk-
niga ansiktet, märkte hon, att läpparne voro
i tyst och taktfast rörelse: »Ju-li-a, Ju-li-a,
Julia, Julia, hoppsansa.» Det var för myc-
ket. Hon rusade upp och gaf henne en ör-
fil. Pigan skrek och slog igen, och de båda
gamla fröknarna kommo in, den ena mera
uppskrämd än den andra. Hvad i all värl-
den var detta för ett väsen?
Gustafva kippade efter luft: »Jag stod så
tyst, så, jag sa’ inte ett knyst — och så
flyger hon på mig.»
»Jaså — du stod så tyst?»
»Nå, Ingeborg, hvad sa’ Gustafva?»
»Hon sa’» — flickan vände sig bort och
knep ihop läpparne, »det kan vara detsam-
ma. Men om hon gör om det en gäng till,
så skrifver jag till min far, och så får jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
