Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 3 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 IDUN 18Ô3
För att ernå fullkomning är det icke nödvändigt att göra ovanliga saker, men att göra vanliga saker ovanligt väl.
^RANÇIS DE jSALES.
f****************#******************************’*************#******************’*’***********
sten ställas framom den äldre kvinnliga kam-
rat, som hon strax fick. Hon åtnöjde sig
därför först med en bokhållarsyssla, till dess
kassörstjänsten om ett par år blef ledig. Så-
som kassör tjänstgjorde hon sedan plikttroget,
punktligt och noggrant till såväl styrelsens
som allmänhetens stora belåtenhet i många
år, tills hon på grund af sjuklighet måste be-
gära afsked och då med hela lönen som pen-
sion afgick ur tjänsten.
Den 11 september 1825 föddes Maria
Margareta Peggy Hård på den vackra egen-
domen Claestorp, belägen i närheten af Sköfde,
hvilken för många år sedan ägdes och be-
boddes af hennes föräldrar, statsrådet grefve
Carl Gustaf Hård och hans maka Anna
Margareta af Sandeberg. Där förflöt hennes
första barndomstid. Begåfvad med lifligt
temperament och ett lekfullt, skämtsamt och
kvickt lynne, var hon en bland de muntraste
i den stora syskonskaran, och föga tänkte
den, som då såg henne under lek och ras yra
omkring i den vackra parken eller flyga i
kapp med fjärilarna på de blomstersmyckade
och solbelysta ängarna, att hon en dag skulle
fjättras vid kontorspulpeten med affärsminens
allvarliga prägel öfver dragen. Men, då det
ekonomiska tillståndet redan under hennes
faders senare lefnadsår började blifva mindre
godt för honom, nödgades han sälja sin egen-
dom och hyrde då det historiskt märkliga
Håtunaholm såsom bostad för sin familj,
hvilken efter hans död flyttade än till Upsala,
än till Stockholm. Och de af döttrarna,
som ännu voro kvar i föräldrahemmet, önskade
då att genom eget arbete själfva bidraga till
sitt underhåll.
Brodérnålen blef då det verktyg, som under
flere år flitigt användes af Peggy Hård samt
två äldre systrar till henne, och som de voro
alltför rättänkande och upplysta för att, så-
som många andra, vilja arbeta i hemlighet,
utan gjorde det öppet samt både fort och ut-
märkt väl, så saknades heller aldrig arbete
för dem, utan de erhöllo så mycket däraf,
att de kunde dela med åt flere andra, som
behöfde och ville förtjäna. Detta var för
dem en glädje, ty de hyste ett varmt och
innerligt deltagande för hvar hjälpbehöfvande
och lidande medmänniska och skydde aldrig
något besvär, någon möda eller uppoffring
för att kunna bistå med råd och dåd, så långt
det var dem möjligt. Med ett sådant hjärte-
och sinnelag var det därför naturligt att
Peggy Hård gärna skulle mottaga en syssla,
genom hvilkens lön hon blef i stånd att, nå-
got längre än de små nålpenningarne tilläto
henne, utsträcka den hjälpande och stödjande
handen.
Hon är nu den enda kvarlefvande af de
många syskonen och har genom sitt älskvärda
väsen och sin ädla personlighet gjort sig
afhållen, högt aktad och värderad af alla,
med hvilka hon kommit i beröring, samt fort-
far, genom att skänka hjälp, tröst och glädje,
så vidt krafter, förmåga och tillgångar räcka,
med sin välsignelsebringande verksamhet i
människokärlekens tjänst.
J. S.
Olika drifkrafter.
Af Ave.
JLIjurlifvet erbjuder ofta scener, hvilka på
ett så slående sätt parodiera måDga
* företeelser i människolifvet, att man er-
far en oemotståndlig lust att blicka de i dylika
parodier spelande djuren in i ögonen för att
se, om icke skalken där tittar fram.
I ett hem såg jag en gång en hund och
en katt, hvilka, att döma af deras dagliga
lekar och gemensamma sofställe, måste vara
riktigt goda vänner och kamrater. Men den
som kände dessa två nogare, visste, att Bella
var en stor läckermun, som med lika stor för-
siktighet smög sig in i hönsgården för att
dricka ur de nyvärpta äggen, som somliga da-
mer smyga sig till konditorierna för att äta
tårtor och glace.
Och sedan skrämde Bella sin matmor ge-
nom att ställa sig, som om hon hade en myc-
ket klen matlust, det lilla fina kräket.
I sin ömma omsorg för Bella fann mat-
modern ändtligen på att begagna afundsjukan
för att förmå läckermunnen till att äta god,
mänsklig föda.
»Ät nu, söta lilla Bella, eljes får lille Erik
din mat!»
Lille Erik var en gosse, men mot bonom
hyste Bella ingen hemlig afundsjuka, hvadan
denna drifkraft icke där kunde med åsyftad
verkan användas; ett nytt försök därmed må-
ste göras.
»Ät nu, söta Bella, eljes får Miss din mat!»
Miss var katten^ lekkamraten, vännen, jämn-
äringen och, i viss mening, jämnliken, där
ledde försöket till önskadt resultat; den slum-
rande afundsjukan emellan de två väcktes.
Bella åt glupskt, under det hon sneglade
bort till Miss, som kisande och spinnande be-
traktade läckermunnen.
Efter den stunden var katten alltid tillstä-
des, då Bella bjöds på mat, och försummade
aldrig att med en obeskrifligt illparig min hålla
sig redo att äta ur Bellas fat, hvilket hade
till följd, att hunden ofta förtärde mera, än
magen kunde rymma, särskildt då Bella i hem-
lighet fråssat på ägg. Det illamående, som
därpå öfverföll kamraten, tycktes i hög grad
fröjda Miss.
När någon sporde husmodern, hvad som
bringat henne på tanken att använda denna
drifkraft på djuren, svarade hon lika oförbe-
hållsamt som naivt:
»Ack, vi göra ju ungefär på samma sätt,
när vi vilja drifva fram barnen 1 Täflingslusten
bör väckas!»
Hon träffade omedvetet hufvudet på spiken.
Vi hafva, sorgligt nog, under namn af täf-
lingslust satt in i barndoms- och ungdoms-
lifvet en drifkraft af alldeles samma natur
som den, hvilken förmådde den öfvermätta
Bella att äta sig sjuk. Vi hafva giort afun-
den och äresjukan till de förnämsta drifkraf-
terna för vårt folks framåtskridande.
Här finnas, Gud ske lof, många naturer,
som icke kunna fördärfvas, • icke ens genom
en systematisk odling af det lägsta och futti-
gaste, som finnes i människohjärtats djup.
Men vi hafva dock, tyvärr, bland oss fost-
rat en ansenlig flock, som förbrukar alla
kropps- och själskrafter för att nå ryktbarhet,
bli bemärkt och, om intet annat, åtmin-
stone omtalad i vidare kretsar än de, i hvilka
individen själf rör sig.
Inom konstens, litteraturens, sportens, ja,
själfva vetenskapens och religionens område
söka de tränga, knuffa, slingra och krypa sig
fram till ryktbarhet; och nå dessa olyekliga,
förkrympta själar icke uppför backen till ryk-
tets tämpel, så se de ändå en sidoväg dit:
»ett uppseendeväckande själfmord».
Jag har en gång sett ett dramatiskt anlagdt
djur af egen drift uppföra en parodi på denna
afart af mänskliga sträfvanden.
En gammal bok- och musikförläggare fick
en dag besök af en varelse, om hvilken man
icke i första ögonblicket kunde säga, om det
var en misslyckad man eller dito kvinna.
Håret, hufvudbonaden, ytterplagget tydde på
en manlig varelse; det vissna, skägglösa an-
siktet jämte den omständighet, att människan
kom in i rummet med hufvudbonaden på, tydde
på, att det var en kvinnlig, och den tunna
stämman tycktes afgjordt bekrälta detta senare.
»Nå, fröken Ulla, är det ni !» hälsade henne
den gamle med ett kallt leende. »Jag bekla-
gar, att jag icke mera har tid att genomläsa
något nytt alster af eder orimligt flitiga penna.»
»Därom är icke heller numera frågaD. Jag
har i stället slagit mig på att komponera mu-
sik; det är mera ovanligt för en kvinna och
har följaktligen bättre utsikt till framgång. Jag
kommer for att be eder kasta en blick på
denna min komposition.»
Med en tafatt åtbörd, påminnade om en
halfvuxen pojkes försök att vara ledig och
obesvärad, räckte hon honom sin pappersrulle.
»Men hvarför gör fröken sig egentligen sä
mycken möda?» sporde den gamle, i det han
vecklade upp noterna. »Ni har ju en anställ-
ning, som bör kunna tillfredsställa såväl edra
materiella behof som — hvad skall jag säga?
—- er begåfning; och jag, som kännt er allt
sedan er skoltid, har aldrig haft en aning om,
att ni har större kallelse för musik än de
nittionio bland hundra, som öda bort tid och
krafter pä pianospelning. »
»Man får hvarken sky möda eller olägen-
heter, om man vill fram,» genmälde hon och
tog ett långt steg fram i rummet.
»Fram,» upprepade den gamle, »fram, till
hvad?»
Fröken Ulla skyggade till för hans stränga
blick. »Till att få en nekrolog i platstidnin-
garna en gång, då ni förödt edert lif på gagn-
lösa arbeten. Den utmärkelsen tillfaller nu-
mera äfven vanliga brottslingar,» tilläde han.
»Jag har alltid hört och lärt, att det är en
ädel sträfvan att söka lyfta sig öfver den obs-
märkta massan,» svarade fröken Ulla, slän-
gande nacken tillbaka. »Och jag måste fram.»
Den gamle tycktes hejda sig från att gifva
ett häftigt svar; en tystnad uppstod, och en
tredje varelse kom fram på scenen.
Det var en stor papegoja, som hade sin
bur i det angränsande rummet, hvartill dörren
stod halföppen. Fågeln hade förhållit sig full-
komligt stilla på sin pinne, tills den hörde
fröken Ullas stämma; då lyfte »Polly» plöts-
ligt upp hufvudet och tycktes lyssna, medao
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
