Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 24 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 95
hand, så skulle det nog gå, menade de. Och
jag blef den, som utsågs till att skrifva, för
si jag brukar klottra ihop lite’ verser ibland
i namndagsveekan, då det är så många kaf-
febjudningar, och de andra tycker jag är så
kvick att hitta på rim; men nu är det fråga
om reson, och då är det minsann inte så lätt,
som när man får skrifva poesi. Men kom-
mer vi bara in i Idun, så går alltsammans
med glans, det sa’ vi allihop, och det hoppas
äfven den som tecknar sig
herr redaktörens ödmjuka tjänarinna
En sömmerska.
Ur notisboken.
En lerigardotter gick ur tiden, då den 15
dennes änkefriherrinnan Marie Henriette Leijon-
hufvud afled i Sköfde efter en lång tärande sjuk-
dom.
Hon var dotter till generalen af Malmborg, den
ende svenske general som efter fredsslutet med
Norge 1814 på något mera bemärkt sätt utomlands
varit ställd i spetsen för svenska trupper. Gene-
ral M. kommenderade som bekant de svenska
och norska regementen, hvilka efter freden i Ber-
lin 1849 mellan Preussen och Danmark besatte
norra delen af Slesvig för att upprätthålla ord.
ningen där.
Marie Henriette gaf sin hand åt löjtnanten, se-
dermera kaptenen, vid Skaraborgs regemente fri-
herre Broder Axel Edvard Leijonhufvud och fram-
lefde med honom, mesta delen bosatt i Sköfde,
ett det lyckligaste äktenskap, tills maken under
en utrikes resa år 1885 afled i Schweiz. Äkten-
skapet var barnlöst.
Efter mannens död har friherrinnan L. fortfa-
rande varit bosatt i Sköfde, lefvat bland kära
minnen och i tysthet lindrat nöd och bekymmer
hvar hon funnit dem i sin väg. Hon var mycket
godhjärtad och därtill en upphöjd, ädel person-
lighet, hvars minne troget kommer att bevaras i
mångas hjärtan.
Belgiens första kvinnliga läkare. I da-
garne promoverades vid universitetet i Brüssel
till medicine d iktor fröken Clémence Everard, som
med stor heder aflagt sina medicinska examina.
Fröken Everard ä 26 år gammal och har i sju år
studerat vid universitetet. Det är första gången
en kvinna aflagt medicinska examina vid ett bel-
giskt universitet, ehuru ett fruntimmer, som i Bern
vunnit doktorsgraden, för flere år sedan erhöll
tillåtelse att praktisera i Belgien.
Teater och musik.
Kungl. operan. Fru Vendela Anderson-Sorensen
fortfar att gastera. Af de roller hon hittills utfört
— då detta nedskrifves, hafva vi ännu ej sett henne
som Adèle i »Svarta dominons — står ovillkorligen
hennes Zephyrine i »Diamantkorset > främst. Hen-
nes sång och spel, särBkildt i andra akten, samman-
smälta här till ett helt af synnerligen framstående
värde, och prestationen i dess helhet måste tiller-
kännas en hög rang i konstnärligt hänseende. Att
stämman genom så lång frånvaro från scenen för-
lorat åtskilligt i fraîcheur, är ju ej att undra på,
men detta märkes föga på grund af det utmärkta
sätt, hvarpå den användes. Fru A.-S:s gästspel må-
ste betraktas som ett af de intressantaste på senaste
tiden.
Ett gästspel, som också motsetts med stort in-
tresse, är fru Jungstedt-Lindens. Hon uppträdde
också för första gången i söndags i Frederics roll i
»Mignon» och rönte i detta föga betydande parti
mycken fiamgång. Man torde kunna hoppas, att
hon snart får framträda i någon mera betydande
uppgift.
En annan gäst, som nog också af allmänheten
skulle hälsas välkommen på k. operans scen, har i
dagarne anländt till hufvudstaden. Det är fru Ellen
Gnlbranson, hvilken hitkommit för att biträda hr
Tor Aulin på hans konsert. Huruvida något sådant
gästspel påtänkts, veta vi emellertid ej.
Man bör i allt fall kunna hoppas, att, då k. ope-
ran nu som bekant genom det nya teaterlotteriets
beviljande går en tryggad framtid till mötes, solist-
personalen framför allt blir förstärkt med några fram-
stående förmågor. Bristen på en verklig prima-
donna är allt fortfarande synnerligen kännbar, andra
brister att förtiga. Och att tiden för förste hofka-
pellmästaren Nordqvists återinträde vid k. operan
nu ej är särdeles aflägsen, taga vi för alldeles gifvet.
Hans dugande förmåga och erfarenhet hafva alltför
länge saknats.
K. Dramatiska teatern. I måndags afton hade åter
ett nytt program fyllt denna teaters salong. Konun-
gen och prinsarne Carl och Eugen öfvervoro före-
ställningen.
Densamma öppnades med en enaktskomedi af
Adolf Wilbrandt, »Fångad», hvilken ägde förtjänsten
af ett rätt fyndigt uppslag och några lustiga små
förvecklingar, som höllo publikens intresse och mun-
terhet vid lif. Särskildt koncentrerade sig dessa
kring herr Personnes öfverdådigt roliga och fint ny-
anserade framställning af d:r Leonard, den lyriskt
anlagde épouseuren i stycket, som har till speciali-
tet att svärma »olyckligt» för redan engagerade fö-
remål, men som till sist genom sina vänners lilla
list blir »fångad» på rena allvaret af den unga flicka,
som älskar honom, och hvilken i fröken Svanström
hade fått en synnerligen täck representant.
Kom så aftonens pièce de résistance, Fram von
Schönthans treaktsskådespel »Den gyllene boken»,
ett stycke som nog innebar åtskillig öfverraskning
för den publik, som förut lärt känna författaren till
»Sabinskornas bortröfvande» m. fl. från en helt an-
nan sida. Lustspelsförfattaren har denna gång tagit
sig före en allvarligare uppgift och sökt göra en sede-
komedi, och hans rutin har förhjälpt honom till att
icke alldeles misslyckas, om än resultatet långt ifrån
är i sin helhet godt. Vi sakna utrymme att när-
mare redogöra för den vidlyftiga intrigen, utan nämna
endast i korthet, att handlingens driffjäder utgöres
af en usurperad titel och därpå beroende samhälls-
ställning. Den verklige grefve Bretelles, den siste
af sin ätt, har dött i unga år af följderna af en
duell, och hans kammartjänare har stulit hans titel
och därigenom vunnit stor både världslig ära och
lycka. Men på dödsbädden tvinga honom samvets-
kvalen att bekänna allt för sina barn, och sedan
står emellan dem den stora striden om sanningens
seger eller ett framhärdande i lögnen, en strid mel-
lan dottern, den hjärtegorla och upphöjda Hanna
(fru Fahlman), som redan förut utstötts ur den för-
ment förnäma familjen för sin mesallians med den
fattige vetenskapsmannen Henrik Klussmann (hr
Bœckstrô’m), och mellan den i sin egoism och aristo-
kratiska högdragenhet hårdnade sonen, hofmannen
Georg Bretelles (hr Hillberg), hvilken dock till sist
förkrossad ger efter och offrar den yttre skenäran
för en gedignare lycka.
Hr Hillberg löste sin fordrande uppgift med van-
lig öfverlägsenhet, och det goda professorsparet Kluss-
manns nyss nämnda representanter förlänade åt det-
samma den rätta varma trohjärtenheten. Som en
tvifvelaktig polsk adelsman, von Lasansky, som un-
der sina forskningar i och för en slags adlig genea-
logi, en adelns »gyllene bok», kommit den Bretell-
ska hemligheten på spåren och nu söker slå mynt
af sin farliga kunskap, hade hr Fredrikson en bril-
jant afton. Fröken Seelig — den stolte Georg Bre-
telles förtryckta lilla hustru, hvilkeDS kärlek dock
till sist segrande ger honom den bästa ersättning,
när den yttre ståten störtar samman — inlade myc-
ken vinnande innerlighet i sitt spel.
Nekas kan ej, att det är något för mycket af tysk
dussinroman öfver von Schönthans skådespel, men
det förtjänstfulla framförandet plus det spännande i
intrigen förklara premierens framgång och garantera
förmodligen en serie goda hus.
Johannes Elmblad, den framstående bassångaren,
gaf onsdagen den 15 dennes konsert i Vetenskaps-
akademiens hörsal inför en så godt som fulltalig
publik, hvilken med det lifligaste intresse åhörde
hr E:s föredrag af ett stort antal sånger af den
mest skilda karaktär, från Pogners anförande i Wag-
ners »Mästersångarne» till den engelska visan »Thru
sailor boys», som bisserades. Och om den aktade
konstnären denna afton måhända ej var vid allra
bästa diposition, så kunde man dock ej undgå att
beundra hans sant musikaliska föredrag och den
konst, med hvilken han förstår att tygla den väl-
diga stämman. Svårt är ock att veta, hvad man
bör sätta främst, hans känsliga och gripande före-
drag af stycken sådana som Emil Sjögrens ballad
»Slafvens dröm» och Schumanns »Röda Hanna»
eller hans uppsluppna och humoristiska tolkning
af sånger sådana som Sjögrens »Contrabandiéren»,
Schumanns »Korten ljuga ej» och den ofvannämnda
engelska visan. Vi instämma ock i från andra håll
uttalade önskningar, att det måtte beredas allmän
heten tillfälle få höra hr E. å k. operans scen, t.
ex. som Falstaff. Hr E. hade knappast kunnat få
ett bättre biträde vid sin konsert än fru Sterky,
hvilken på sitt vanliga genommusikaliska sätt utförde
några sånger. Ackompagnemanget sköttes högst
förträffligt af fröken Ellen Dorph och herr Emil
Sjögren.
En musik- och Bellmansafton var sistl. fredag an-
ordnad i Vetenskapsakademiens hörsal af hr Sven
Scholander. Det ovanliga programmet hade till
trängsel fyllt salen med en mycket fin publik. Hr
S. föredrog nära nog ett tjog olika sånger, däraf
hälften bellmanssånger. Ehuru just ej begåfvad med
någon synnerligen väfljudande röst, förstår hr S.
dock att i sitt föredrag inlägga så mycket lif, kän-
sla och karaktär, att han ovillkorligen rycker sina
åhörare med sig. Han ackompagnerar sig äfven för-
träffligt på sin luta. Också ljöd bifallet allt lifligare
för livarje nummer. Af programmets talrika num-
mer torde särskildt böra framhållas de franska vi-
sorna samt Fredmans sånger n:r 4 om riddaredens
afläggande i ordenskapitlet och n:r 6, parentationen
öfver bränvinsbrännaren Lundholm. — Hr. S. kom-
I begäran att gifva ytterligare en soaré efter
Tor Aulins konsert sistlidne tisdag hade fyllt Mu-
sikaliska akademiens sal med en synnerligen anime-
rad publik, bland hvilken märktes flertalet af huf-
vudstadens mest framstående musikkännare och mu-
sikidkare. Konserten var ock synnerligen intressant.
Den inleddes med en konsert-uvertyr för orkester af
L. Norman, förträffligt utförd af k. hofkapellet un-
der anförande af förste hofkapellmästaren C. Nord-
qvist. Genast vid sitt inträde hälsades denne med
så kraftiga och ihållande applåder, att det artade
sig till en formlig ovation, som ej kunde misstydas.
Vidare utfördes Bachs utomordentligt vackra kon-
sert i d-moll för två violiner, där de tvänne soli på
ett ypperligt sätt föredrogos af konsertgifvaren och hr
Zetterqvist. Hr Aulin spelade dessutom sin vid ett
föregående tillfälle härstädes utförda konsert för vio-
lin och orkester i a-moll, i hvars trenne satser kon-
sertgifvaren hade rikligt tillfälle att lägga i dagen
både sin mindre vanliga begåfning som tonsättare
och sin högt uppdrifna färdighet och smak som
exekutör. Dessa senare egenskaper frambäfdes yt-
terligare i programmets båda slutnummer. Ett syn-
nerligen värdefullt biträde hade hr A. fått i fru
Ellen Gulbranson, hvilken på ett öfverdådigt präk-
tigt sätt föredrog andra aktens första scen ur »Tann-
häuser», hvarigenom den begåfvade konstnärinnan
dokumenterade sig som en utmärkt wagnersångerska.
För dylika uppgifter torde fru G:s kraftiga stämma
och lifliga föredrag också bäst lämpa sig. Hennes
utförande af E. Sjögrens romanser gjorde sig ej fullt
så bra gällande. — Hofkapellets utförande af Saint-
Saëns’ »Spökdansen» väckte så lifligt bifall, att det
målande stycket måste omtagas.
Mâtiné till förmån för arbetsskolan för lytta och
vanföra gifves i morgon Maria bebådelsedag i Mu-
sikaliska akademien. Flere af våra mest framstående
sångare och sångerskor medverka, bl. a. fru Edling
och hr Odmann.
Hr Axel Rundberg gifver påskdagen mâtiné i Berns
salong efter ett omväxlande program, som meddelas
i nästa n:r.
Konstnärskarnevalen går, som bekant, i afton af
stapeln i Berns salonger. Att den i år liksom före-
gående år kommer att locka talrika deltagare, kan
man taga. för gifvet, helst som intet sparats för att
göra anordningarna och det hela så lockande som
möjligt.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grand för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
Len fjärde augusti — en onsdag — samman-
trädde stiftmötet. Redan.på morgonen hade det
förmärkts ett ovanligt lif i staden, ty från lands-
bygden hade infunnit sig öfver ett hundratal lärare
och lärarinnor samt nära ett femtiotal präster.
Klockan nio ringde kyrkklockorna till gudstjänst,
ocb man samlades i det vackra templet till ge-
mensam andakt. Det var högtidligt. Tre präster
stodo för altaret, öfverallt bland de festklädda
skarorna syntes de hvita prästkragarne. Och
sången, utförd af en blandad kör lärare och lära-
rinnor, ljöd mäktig och fulltonig under de åldriga
hvalfven. Så besteg kyrkoherden och folkskole-
inspektören Odén predikostolen. Han var en hög-
en
CO
oj g
2S
■?!
V) 03
CO
ö
«rf
■*»
UL. eS
bO
C/>
:0
OgJ
U 5
© 8
Q 2
:rf
X 3
<4-4 2
B fe
.3 &
5’Sä
fH « £*
’Ö V
§s£3
sä*
agg
«“s
„SJ
O
ö -Ö
o© °
O ^ oj,
aas
rl ^
a Se
•So 2
CÖ ©
f-4^4 {4
SsS
Sa®
aass
asi
rf H .
«ä-
* g»
°ts«
S-s
O1—4IM
“:rf->
-eg >
2 rf N
f-. ra**
© ’ö
■33 ®
ö 2 3
rf
m
ss»
a
©
?-< «>43
«s*
a g»«
— j» cg
to a»
srtS®
■°=SE
■öfuW
°ctf
>
H
■
♦n»
>
H
eö
a*
Ph
Lrisnedsttttning å -»*»,
’ Spis-2cHnäclcebröd.
Bepär nrlslrurAnt I
O. W, SCHUMACHER
Kongl. hofleverantör
xv (i < lO 4t lh I XV
c alses 2c Eiscuits
fäs hos de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
