Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 11 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 iDUN 1803
g******************************************************************************************
Att finna lyckan ... Fåfäng är din strid, En lycka blott i världen finns. Och hon
Hur outtröttligt än du går till väga. Är deras hemlighet, som henne äga.
Alb. Roderick.
makan föredrog att i Paris förtjäna sitt
bröd med pennan. Den serie elegant och
känsligt skrifna skisser och noveller, som
hon nu under sitt flicknamn gaf ut, gjorde
snart den energiska picardiskan känd
och värderad i den stad, hvars favorit
hon en gång skulle blifva. I de mon-
däna salonger, där den unga författarin-
nan inom kort bief en själfskrifven gäst,
sammanträffade hon ofta med senatorn
Edmond Adam. De fattade tycke för
hvarandra, och efter herr La Messènes
död förmälde sig den bekante politikern
med hans änka.
Nu först var hennes lycka gjord, hen-
nes ställning fast. Ty trots den vid-
sträckta bildningen, det strålande utse-
endet och det eleganta uppträdandet hade
vår hjältinna troligen aldrig uppnått den
suveräna ställning inom stora världen,
som hon nu innehar, om ej dessa före-
träden blifvit förhöjda af en lysande so-
cial ställning och en ofantlig rikedom.
De båda makarna passade bra tillsamman.
Juliette Adams enastående sällskapstalan-
ger gjorde sig på ett glänsande sätt gällan-
de i den politiska värld, där hennes man
var en af ledarne. Under det olyckliga
kriget 1870—71, då Frankrike förlorade
;så många af sina tappraste söner och två
:af sina vackraste landskap, täflade dess
ädlaste hjärtan att lindra nöden och li-
dandet bland de knapphändigt utrustade
trupperna och inom det hårdt ansatta
Paris. Grefven af Chambord, hvars hela
lif var en ädel längtan att få lyckliggöra
sitt af politiska stormar sönderslitna fä-
dernesland, upplät sitt slott och sina ri-
kedomar till de sårades och nödlidandes
tjänst. Äfven Juliette Adam har för all
framtid fästat sitt namn vid detta sor-
gens år genom de uppoffringar och den
själfförsakelse hon då lade i dagen.
Några år efter kriget gjorde Juliette
Adam en smärtsam förlust, då hennes
make i juli 1877 plötsligt afied. Men,
som Börne säger, »det är med stora hjär-
tan som med världshafvet: de frysa aldrig
till.» Sorgen gjorde endast hennes ögon
vaknare för andras lidanden, och hon ut-
vecklade nu en arbetsförmåga och en väl-
görenhet, som utsträckte hennes popula-
ritet äfven till de små, de olyckliga, som
dragit den sämsta lotten i lifvets lotteri.
Hennes intresse för politiken var dock
fortfarande lika lifligt som fordom. Men
«efter Gambettas död 1882 förlorade sa-
longen vid rue Juliette Lamber sin an-
istrykning af specielt politisk. De stora
namnen inom konstens, vetenskapens, lit-
teraturens och välgörenhetens värld bör-
jade nu äfven få burskap där.
Ernest Benan, den afundsvärde, hvil-
ken efter så många strider och mödor
omsider förvärfvade sig det »stora lug-
net», som så sällan faller på de dödliges
lott, såg man ofta på sitt säfliga sätt där
strö omkring sig några smulor af sin
ofantliga lärdom. Den svärmiske Fran-
çois Coppée, världsmannen Alexandre
Dumas och den store Pasteur höra till
•stamgästerna. Hertiginnan de Galliera,
»välgörenhetens drottning», som Zola för-
evigat i L’Argent, räknade Juliette Adam
bland sina intimaste väninnor. Francisque
Sarcey, som efter Janin fattat spiran in-
om kritikens värld, resonuerar där helt
trankilt med den hetlefrade akademikern
hertig de Broglie om äktheten af Talley-
rands memoarer, under det vicomte Mel-
chior de Voguë med lifliga färger för
Henry Greville målar en bankett hos
Rysslands Croesus, furst Youssoupoff. Yår
unga landsmaninna, fru Sigrid Arnold-
son, har äfven många gånger rönt den
snillrika parisiskans gästfrihet.
Men Juliette Adam är ej blott världs-
dam, hon är äfven mormoder och en rik-
tigt rar mormoder sedan, som ej fäster
sig vid, att hennes barnbarn då och då
vända upp och ned på hela huset. Paris’
»jeunesse dorée» har då, minst sagdt,
lika roligt vid tonerna af Waldteufel
eller Ganne som de odödlige vid sina
lärda diskussioner, och dansen fortgår
långt fram på natten under anförande af
löjtnant de Sèze eller någon annan af
den stora världens kotiljongsdekorerade
balhjältar. Utom de plikter, som säll-
skapslifvet pålägger henne, har redaktri-
sen af »La nouvelle Bevue» äfven tusen
andra järn i elden. Redigerandet af jor-
dens mest spridda tidskrift borde vara
sysselsättning nog för en person. Men
hon utöfvar äfven en vidsträckt enskild
litterär verksamhet och för trägen kor-
respondens med en stor del af nutidens
berömdaste personligheter på allaområden.
Bland Juliette Adams romaner och no-
veller må nämnas: Le Mandarin, Les
Récits d’une paysanne, le Voyage autour
du grand Pin, Dans les Alpes, l’Educa-
tion de Laure, Saine et Saune, Le siège
de Paris (kanske den mest lästa), les
Récits du golfe Juan (m:me A. tillbrin-
gar en stor del af året på sitt slott vid
Juan-bukten), Jean et Pascal, Grecque,
Laide samt många andra. Bland hennes
dramatiska arbeten gjorde Galathea här-
om året succès på Théâtre des Nations.
Få människor hafva fått på sin lott så
mycket af denna världens goda som ma-
dame Adam, få hafva som hon arbetat
för sitt land och sig själf, få hafva nått
hennes popularitet.
När Victor Hugo för ett tiotal år se-
dan ailed, sade man, att kungen i snillets
värld gått bort. Hvvem vet, om ej de
goda parisarne, lätt rörda och upprörda
som de äro, en gång när Juliette Adams
hjärtliga småleende stelnat, när hennes
gifmilda hand kallnat, skola sörja henne
såsom dess drottning!
Mari Mihi.
Den, som umgås med mänga, drifver en
minuthandel, i hvilken det är mycket att
göra, men litet att förvärfva.
Knigge.
Små gotländingar.
wÉÉ°ållen sänker sig sommarljus,
öfter vågornas lätta brus
gunga glimrande stigar.
Thjelvar, pilten af sägner full,
tror sig skåda en bro af gull
midt i ändlösa hafcet.
Ropar: »Se, dår går vägen fram
till en pårlbottnad, undersam
nejd i hafsmannens rike.
»Dår står Valdemars stora kar,
ån i dag som i forna dar
fyldt med strålande skatter.
» Tydligt ser jag, hur liten våg
silar klar genom silfoertråg,
rullar snabb kring gulltenar.
» Tydligt ser jag karbunkelns glöd
gnistra fram likt en stjärna röd.
Kåra hjärtandes, stanna!»
Pilten Nisse alls intet ser,
utom det att Guds sol går ner
stor och klargul i hafcet.
Liknöjd lämnar han sin kamrat,
söker ifrigt petrifikat
djupt i tångsnärjda gruset.
Ropar: »O, hoilken fångst så rar,
jag en gråsugga hittat har.
Se, så vackert förstenad! »
Bjuder ut den och får en slant,
tackar ödmjukt och bockar grant,
letar åter i hoppet.
Medan Thjelvar ses tomhändt stå,
stirrande i det djupa blå
efter gyllene sagor.
Anna Knutson.
Kvinnofrågan oehvetenskapen.
Af Kate Schirmaeher.
II.
u uppställer sig frågan: Hvar och pä
hvad sätt kan denna vetenskapliga
uppfostran bibringas flickorna? Jag vill
börja med det senare och ställa spörsmålet
så : »Hur danar man intelligenta människor?»
Jo, genom att lära dem tänka. Och hur
lär man dem tänka? Genom att lära dem
noga pröfva allt, som föreligger. Det vill
säga att mina lärjungar lära sig tänka, om
jag håller dem till att fråga efter tingens
hvarför. Om jag tillsammans med dem un-
dersöker orsaken, hvarför t. ex. de stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
