Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 29 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 309
herdefrun nedåt den långa allén, som ledde
ned till prästgården. Elsa betraktade henne
från sidan med en halft nyfiken, hälfe delta-
gande blick och erbjöd sig att bära några af
notböckerna. Det hade fröken Rosalba ingen-
ting emot ; hon lämnade genast ifrån sig ett
par af de tyngsta.
»Jaså, fröken är från Malmö?» frågade
Elsa.
»Ja, det är visst det enda sanna ord, som
står på programmet,» svarade den andra med
ett hest och sprucket skratt. »Jag heter egent-
ligen Jenny Olsson, den andra grannlåten är
bara mitt konstnärsnamn. Den flickan, som
reste med Halvorsen förra sommaren, hette
Bolla Bjurström, och henne kallade han Cor-
nelia Salviati. . . gentilt skall det vara. Hon
blef osams med honom under turnén, och nu
är hon gift med en gelbgjutare i Laholm.»
»Jaså, herr Halvorsen har konserterat i
flera år?»
»Tror jag, det! Han reser omkring hvar-
enda sommar i Sverige, Norge, Danmark och
Finland, alltid med olika flickor. Det är in-
gen, som står ut mer än ett år. Om vintrarne
ger han guitarrlektioner i Malmö och har en
sångförening af folkskolebarn, som han ger
andliga konserter med i en bönsal. Det är
bland de där flickorna han snokar upp sina
stora sångkonstnärinnor, som hau sedan lefver
på om somrarne. För det är naturligtvis vi
som ä’ kickbetet.»
»Han ser fattig ut.»
»Ja, nog är han fattig alltid, men kom inte
och säg det åt honom! Det är han alldeles
för stolt att erkänna. Ingen kan begripa hvad
han lefver af om vintrarne; själf sa han en
gång, att han äter noter. För si musikgalen,
det lär han ha varit i hela sitt lif. Om som-
rarne förtjänar han ju ganska stora pengar.
Som nu i kväll t. ex. hade vi ju öfver tretton
kronor i kassan.»
»Tycker ni det är mycket?»
»Åhja, går väl an; ibland ha vi bara ett
par kronor öfver, sedan vi ha betalt orgtram-
paren och den som tar emot biljetterna. Men
det är ju också nästan våra enda afbrännin-
gar — utom järnvägsbiljetterna, förstås. Han
ställer nästan alltid så till, att vi få bo och
äta gratis. — Ja, så är det, förstås, min lön,
tvåhundra kronor för sommaren, men den kno-
ga vi nog ihop till; alla de andra flickorna ha
fått ut sitt utan krångel, för ärlig det är han
på sitt sätt. Det värsta är med kläderna.»
» Kläderna?»
»Ja, mina kläder. Han har förbundit sig
att hålla mig med toaletter, så länge turnén
varar. Men si att få honom till att köpa det
allra minsta i den vägen, det är som att vilja
ta ner sjustjärnorna. Den här svarta kläd-
ningsslankan har jag fått af mor, och den
faller snart af mig, så sliten är den. Kapp-
kragen jag har är ju rätt stilig, tycker inte
frun det? Den fick jag af en fröken på en
herregård, där vi logerade häromdagen. Hat-
ten har jag gj irt själf, och då vi trafva på
landsvägarne, passar jag alltid på och plockar
litet vilda blommor att lysa upp min svarta
klädning med på konserterna. Nå, för det
mesta är det då skumt i kyrkorna, så folk
ser inte så väl, hvad en har på sig, men det
är i alla fall nedrigt af gubben. Som nu i
dag t. ex. hade jag inga handskar. De gamla
va alldeles totalt omöjliga, trasiga va de förut,
och efter störtregnet i går blef blef di allde-
les som råa, köttslamsor. Men tror någon jag
kunde få gubben till att köpa ett par hand-
skar, dä vi passerade Norrköping på förmid-
dagen ? Nej, sådant där är bara flärd, tycker
han. En sångerska skall tjusa med sin sång
och inte med sina handskar. Jag tackar, jag!
Undrar just, hvart man kommer här i värl-
den utan handskar! Jag var så ond på ho-
nom i kväll, sä han måste nypa mig i armen,
innan han fick mig till att gå fram i koret
och visa mig för folket som ett spektakel,
och efter mitt första nummer kunde han inte
få mig från läktaren, det var slut, det, fast
han både grälade och tiggde och bad. Lyck-
ligtvis är jag då så solbränd om händerna, så
på litet afstånd kunde det verkligen se ut,
som om jag var klädd i långa, bruna hand-
skar.»
»Men hur kommer det sig, att fröken nå-
gonsin har gifvit sig med honom ut?»
(Forts.)
Boklån.
Habent sua fata libelli.
(Gammalt romerskt ordspråk).
B
ritt öfversatt, skulle ofvanstående tänkespråk,
som vi tagit till motto för denna lilla upp-
sats, kunna återges med-, hur lätt komma
ej böcker på villospår! Det ger vid handen, att
redan de gamle romarne månghundrade år till-
baka hade kunskap om, hur vanskligt det är att
låna ut böcker. Redan på den tiden, när bok-
samlingarna bestodo af papyrusrullar, kände man
till faran af att låta andra få hand om bibliote-
kets skatter. Bekant är också, hurusom i en senare
tid teol. professor Samuel Gerhard vidtog den ener-
giska åtgärden att påsätta hvaje bok i sitt biblio-
tek en papperslapp, hvarpå stod att läsa en la-
tinsk inskrift, hvilken, öfverflyttad till vårt språk,
skulle lyda ungefär: »Jag är en del af Gerhards
bibliotek, smutsa icke ned mig ! Slit icke sönder
mig! Behåll mig ej hos dig mer än en månad!
Stjäl mig icke.» — Ett vältaligt vittnesbörd om
den lärdes fruktan, att hans kära skatter skulle
vanvårdas eller rent af gå honom förlorade. Språ-
ket har ock riktats med ett nytt ord : bibliotaf
(bokgömmare, d. v. s. en sådan, som ogärna lå-
nar ut böcker). Hvadan då denna ängslan, hvar-
på det nämnda gifver ojäfakaktiga bevis? Ah, en
hvar, som äger böcker, känner nog till denna fasa
för boklån till vänner och bekanta. Eller hur?
Och likväl äro boklån så ytterst vanliga. Ja,
man skulle kanhända rent af kunna påstå dem
vara nödvändiga. Detta af den orsak, att hos så
många läslusten ej motsvaras af en lika stor köp-
lust. Naturligt är det äfven, ty de torde vara lätt
räknade, hvilkas tillgångar låta dem lägga sig till
med allt af värde, som ser dagen. För öfrigt är
det mycket, som man ej kan tillerkänna bestån-
dande värde, men som man i alla fall önskar
läsa, ibland för att fördrifva en tråkig stund, i-
bland åter för att göra bekantskap med en för-
fattare, hvilken man ej känner till och hvars ar-
beten man ej därför på vinst och förlust vill
köpa. Boklån äro i slika fall en naturlig och äf-
venledes berättigad utväg, ty man begår ju ingen
orätt emot förläggaren, då man ej kunnat skaffa
sig boken, men likväl ej velat gå dess innehåll
förlustig. Man kunde dock känna sig frestad att
yttra ett och annat om den, som blott lägger sig
till med arbeten i praktband — hvilkas enda be-
stämmelse är att pryda ett salongsbord eller stila
upp ett nytt bokskåp — men däremot låna de
böcker, som de önska läsa, af sina vänner (eller
väninnor). Dock — detta ligger utom området
för denna artikel; reflexionerna göra sig härvid
förresten själfva.
Då nu, som visadt, boklån äro snart sagdt oum-
bärliga, hvad är det, som gör dem så fruktade?
Professor Gerhards ofvannämnda in-krift säger
oss, hvad den, som lånat ut böcker, har att äf-
ventyra. Först och främst sväfvar man i fara att
mista de utlånta böckerna. Ty mången, som an-
nars är ordentlig och med harm skulle afvisa
hvarje beskyllning för slarf, är i detta hänseende
ytterst efterlåten. Längifvaren skyr i de flesta
flesta fall att direkt stöta på — det är så förarg-
ligt, man vill inte såra o. s. v. — hur många
gånger ha ej på det sättet ledsamheter uppstått!
Vidare har man att befara, det böckerna skola
nedsmutsas och förstöras. Bladen vikas, »hund-
öron» och äfven fläckar skämma utseendet. Det
är oskickligt ; de böcker man läser bör man be-
handla som gamla, goda vänner, dem man aktar.
Och ofta tror man sig kunna godtgöra sin förse-
else i detta hänseende endast med ursäkter, Den
som skrifver dessa rader, läipnade en gång ut
en häftad roman till en fru, som hade en treårig
dotter. Det var i mars, vill jag minnas. Fram
emot jultiden återfick jag den i ett betänkligt till-
stånd: — titelbladet och första kapitlet voro bort -
slitna, andra delar i ett svårt ramponeradt skick
samt det hela - d. v. s. allt, som var i behåll
— ombundet med en tåt. I en bifogad biljett
tackade den lyckliga modern för lånet af den »söta»
(naturligtvis) boken samt omnämnde, »att det rara
lilla pyret hade lekt en smula men den, likväl
voro inga intressantare partier skadade,» hvarför
hon hoppades, att jag, skulle öfverse med vanda-
lismen för »raringens skull».
Förmodligen hafva flere gjort liknande erfaren-
heter och sedan dess blifvit »bibliofater» med fara
att stöta sig med lånesökande bekauta. Det är
emellertid mycket svårt att säga nej, man vill ej
varda ansedd för ogin och uppoffrar suckande sina
böcker för den kära fridens skull. Men, men .. .
tankarne gå fria.
Ofta behållas boklån odrägligt länge. Det lig-
ger då nära till hands att antaga, det de vandrat
vidare till bekantas bekanta, en osed, som ingen
samvetsgrann borde låta komma sig till last, förr-
än vederbörandes samtycke inhämtats.
Mina damer, det torde vara ovedersägligt, att
1 hafven mest att förebrå eder med afseende på
boklån. Jag vill därför slutligen rikta en bön till
eder: varen punktliga vid boklånen. Akten väl
hvad I lånen!
Bibliofaten L. H.
*L
Oekså en kvinnofråga.
S
ör några dagar sedan råkade rnin blick
händelsevis falla på en annons i Da-
gens Nyheter af följande lydelse:
»Finnes en bättre, fattig flicka, som be-
höfver ett hem och kan förete vitsord om
duglighet och arbetsamhet, van vid barn, frisk
och med godt lynne, kunnig i enkel matlag-
ning samt van vid sömnad, kan mot fritt
vivre få komma i 4 personers hushåll. Ingen
tjänare. Egenhändigt svar jämte fotografi,
märkt »Hem» insändes,» o. s. v.
Ingen tänkande kvinna kan undgå att känna
sig rent af upprörd öfver den nakna ohöljda
själfviskhet, som framträder i hvarenda en
af dessa oblyga fordringar:
»En bättre flicka», således en ung kvinna
med hvad man kallar »uppfostran» — »van
vid barn», således en ersättning för barnjung-
frun, — »kunnig i enkel matlagning», således
äfven ersättning för köksan — »van vid söm-
nad», — således lagande, lappande och söm-
mande åt familjen, »4 personers hushåll»,
under de tider som återstå, sedan matlagnin-
gen stökats undan och barnen kommit i säng.
Men för att rätt kunna uppfylla mångfalden
af sin uppgift skall hon äfven ha »godt lynne»,
d. v. s. i det »hem», hon vunnit och hvars
arbetskamp hon blifvit mot ersättning af —
»fritt vivre» ! ! Hvarken mer eller mindre.
Skrifvet i »kvinnofrigörelsens» tid d. 2 sept.
1893. Punktum.
Men ett af »villkoren» säger, att hon bör
vara »fattig och behöfva ett hem» — således
stå ensam och utan tillgångar. Hvarifrån
tänker annonsören, att denna kvinna skulle få
de medel, som ovillkorligen behöfvas till att
fylla t. ex. de enklaste behof i klädväg? Ty
att vara köksa och barnjungfru på en gång
nöter ej endast ut kroppen och ofta nog på
tyvärr allt för giltiga skäl äfven det goda
lynnet. Och äfven om hon — skicklig som
hon ju skulle vara i sömnad — finge en och
annan fristund att »sy åt sig själf» — något
Stockholms Kaffe-Aktiebolag
4 Klara östra kvrUosasii 4
En god kopp kaffe. Det bästa, billigaste och helsosammaste kaffe är
värt ångrostade och malda HushållsltalFe à
1:05 pr Va kg., som finnes äkta endast uti vår
hntik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
