Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 13 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 IDUN 1893
Små tölpar oeh ”enfants
terribles”.
g
et finns étt slags andligt förkrympta
barn, som meddela ett ytterst pinsamt
intryck. De hafva tölpiga och besvärade
fasoner, de kunna knappt gä öfver golfvet,
då någon ser dem, utan att trampa sig
själfva på tårna, och då en främmande till-
talar dem, sticka de fiDgret i munnen och
vända rodnande bort ansiktet — allt hvad
de säga eller företaga uttrycker liksom en
ängslig bön om tillgift för hvad som möjligen
kommer att gå på tok.
Man affärdar i allmänhet företeelsen med
några anmärkningar om »naturlig blyghet»,
»skygghet» eller rent af »dumhet». En enda
blick, ett enda besök i den lilles hem skulle
dock gifva en annan och riktigare förklaring
öfver denna »bondblyghet» och »tafatthet».
Barnasinnet är öppet, gladt och fritt, mottag-
ligt för hvarje intryck, och i allmänhet det
mest bildbara material, man kan tänka sig
— bildbart till godt och ondt. I det fall,
som nu påpekas, ha dess ljusa drag förmör-
kats af en förvänd uppfostringsmetod, förvri-
dits och missbildats; den tölpaktigt tafatta
hållningen är icke något medfödt, utan något
uppammadt.
I gossens hem gnatas och grälas på honom
dagen lång. »Se bara, hur du uu grisar till
dag!» utbrister modern för att i nästa ögon-
blick slänga till honom ett snäsigt: »stå inte
och häng så där, det ser så illa ut!» När
han råkar skrapa med en stol, heter det med
riktig förtviflan: »du tar då rent lifvet af
mig med allt ditt buller och bång — kan
du då inte lyfta på stolen?» — »Skrik inte,
då du talar, har jag sagt dig väl tusen gån-
ger — se, nu spiller han ner nya jackan —
åh, hvad skall man taga sig till med detta
barn!» Och så låter det i ett kör, utan
uppehåll, ända tills gossen är alldeles för-
bryllad och omöjligare än någonsin.
Modern klagar: »Jag tycker ändå, att jag
är så sträng som möjligt mot barnen, men
fastän jag predikar hela dagen för dem, får
jag ändå inte folk af dem!»
Naturligtvis just därför och icke fastän!
Tillsägelserna förlora antingen i kraft eller
kollra bort, om de i ändlösa variationer upp-
repas. Den stackars gossen, som får höra sin
dom, står där med skygg min och biter sig
i naglarne och vet till sist knappt, på hvilken
fot han skall stå för att vara till lags enligt
alla de förhållningsregler, som likt en bisvärm
surra om i hans hufvud. När han sedan
kommer bort bland främmande, begår han af
idel rädsla dumhet på dumhet. Barndomens
intryck bibehålla sig med underlig seghet;
den missbildande uppfostran, han fått, kastar,
så att säga, sin djupa slagskugga långt fram
öfver hans komm; nde lif och är ytterst or-
saken till den osäkerhet oeh det vankelmod,
som framdeles besvära honom i allt hans gö-
rande och låtande, i umgänge och praktiska
värf.
Yerka tölparne bland de små obehagligt,
är detta knappast mindre fallet med deras
andliga antipoder, de framfusiga, bland hvilka
de s. k. enfants terribles intaga ett bemärkt
rum.
Att »små krukor också ha öron», borde
de äldre alltid hålla framför sin eftertanke
som en gyllene regel i all uppfostran. Barnen
böra noggrant afhållas från att åhöra sam-
tal, af hvilka de ej ha något att lära, eller
hvilka de ej böra förstå.
Ville man i minnet försätta sig till sin egen
barndom, skulle man ur sin personliga er-
farenhet lätt erinra sig många tillfällen, då
man helt obehörigt kom att lyssna till vuxna
personers tankeutbyten och vid en varnande
åtbörd af den ene hörde den andra svara:
»åh, det är inte farligt, inte förstår barnet
det där!» Just dessa ord stegrade nyfiken-
heten och äggade till en uppmärksamhet, som
för att göras mindre synlig insvepte sig i
förklädnaden af en raffineradt väl spelad lik-
giltighet — allt under det barnaörat med
spändt intresse lyssnade till hvad det ej borde
få höra. Den förbjudna fruktens begärlighet!
Vid lägligt eller kanske rättare sagdt vid
allra olägligaste tillfälle laddades sedan den
uppfångade hemligheten ut och ställde till en
hel hop förargelse och spektakel — men, må-
hända värst af allt, gaf stundom också an-
ledning till hejdlö3 munterhet. Värst af allt,
säger jag, ty härigenom fick barnet en dess
fåfänga smickrande, i hög grad farlig upp-
muntran till nya iakttagelser och själfsvåldiga
anmärkningar.
Jag minns från min egen barndom, huru
jag en gång i smyg bevittnade ett elakt skämt
öfver en frånvarande dams — löständer. Jag
hade just då fällt min första tand och kom
sedermera att midt i ett samkväm af äldre
göra en jämförelse mellan hennes och min
tuggapparat.
»Vet tant,» sade jag illparigt, »nu börjar
jag också på att få löständer!»
Impromptut ansågs visst ofantligt roligt, ty
det gjorde stormande lycka, och mest af alla
tror jag tanten skrattade. Följden häraf blef,
att min djärfhet slog öfver i ett pojkstreck.
Nästa gång uppträdde jag med ett sådant
där tandgarnityr af ett afvigvändt, sönderklippt
apelsinskal samt härmade med infam likhet
tantens tuggrörelser. Men nu blef det smäll-
fikon. Hvarför icke hellre från första början
en lugn, men bestämd tillrättavisning öfver
det opassande i min häntydning?
Man känner historien om herr X:s näsa,
hon som var så löjligt liten.
»Mamma har sagt,» utbrister en parfvel
med vidöppen undran stirrande på herr X.,
»att jag inte får tala om farbrors näsa, men
jag tycker alldeles som pappa, att farbror inte
har någon näsa alls!»
Det fattas blott, att vid ett dylikt infall
alla draga på munnen, att i den lille kvick-
hetsmakarens närvaro historien sedermera upp-
repas som ett dråpligt prof på tidig mognad
och därtill kommenteras med sådana uttryck
som: »ja, den skälmen, han är inte god att
tas med — kan man tänka sig, en gång så
t. ex... . » och nu kommer en ny historiett
om hans munvighet, hvarvid hans lilla hjärta
sväller af kittlad fåfänga — då skall snart
den näsvise, elake och illmarige slyngel vara
färdig, som genom att omsätta sina idéer i
okynniga upptåg bereder föräldrar och lärare
otaliga ledsamheter, kommer från skolan med
nedsatta sedebetyg och framdeles i lifvet ge-
nom sin impertinens förskaffa sig mest ovänner.
Till alla uppfostrare bör denna maning
allvarligen ställas: gif noga akt på barnet,
på hvarje yttring af dess själslif, dess tankar,
infall, nycker och egenheter, ty sådant barnet
är, sådan blir en gång mannen och kvinnan.
Erny.
“Iduns ju!klappsbasar“
kommer äfven i år att öp-pnas, som vi hop-
pas titt alla våra läsarinnors hugnad och
nytta. De närmast föregående åren har in-
tresset för »basa?’en» visat sig mycket lif-
ligt, och vi äro öfvertygade, att det ej skall
stå efter i år.
I detta syfte anordnar nu redaktionen
en pristäfling
för korta uppsatser, angifvande och
beskrifvande nya, vackra julklappshand-
arbeten,
hvarvid den bästa kommer att tilldelas
ett pris af 25 kronor. Beskrifnin-
garna, hvilka endast böra upptaga min-
dre bekanta och nya handarbeten,
nedskrifvas kortfattadt och lättbegripligt på
blott en sida af papperet. Redaktionen
förbehåller sig rätt att äfven meddela de
bättre af de ej prisbelönade beskrifnin-
garna och uttalar som sin varma förhopp-
ning, att ingen af våra läsarinnor, som
kan ha något att meddela, undandrager sig
detta. Emellertid vilja vi särskildt fram-
hålla, att några få verkligt originella och
trefliga beskrifningar, lämpade att tillver-
kas af olika medlemmar inom familjen,
äldre som yngre, döttrar som söner, och
af värde som gåfvor för olika åldrar och
kön — att en så utvald och sorterad
beskrifning äger större värde än någon
aldrig så rikhaltig samling af kritiklöst
hopfördt likt och olikt i många tiotal num-
mer.
Men hvad som göres, bör göras fort!
Annars kommer det hela för sent. Inom
denna månads utgång måste alltså
alla i täflingen deltagande skrifter
vara titt Redaktionen insända.
Nisse.
En bild ur »konstnärslifvet»
af
Ernst Lundquist.
(Slut fr. föreg. n:r.)
»Il^jtåll hoacm! Håll honom!» ropade fröken
«åMfc Bosalba, kiknande af skratt. De bägge
lekande ungdomarnas uppsluppenhet smittade
nu också Elsa, och hon sprang efter Nisse för
att få tag i hans horn. Då det ändtligen lyc-
kades henne och bocken stod stilla ett ögon-
blick, kastade sig den lilla skånskan grensle
upp på hans rygg, och så bar det af med dem
i den vildaste fart rundt omkring hagen.
»Adjö! Nu far jag till Blåkulla!»
Ett helt hvarf lyckades hon hålla sig fast,
men bäst det var, låg hon där med ett par
smala svarta ben i vädret, medan Nisse fort-
satte sin cirkusgaloppad.
»Stötte ni er?» ropade Elsa.
»Nej, inte alls, jag bara skrattar mig all-
deles fördärfrad,» stönade hon, i det hon flög
upp från marken, elastisk som en guttaperka-
boll, och satte efter Nisse igen. »Nu är det
er tur att rida! Jag skall fånga ridhästen,
iag ! »
Att hinna upp honom var dock ingen lätt
sak; slutligen hittade hon på att genskjuta
Lifförsäkringsbol. New-Yorfe
nvntiniiio-trafnii Iß Sihlm _
_ lünimlntl#,
I Lifräntor
titt 8, 10, 12, H, 16
o. 18 %iber. på ålder
Tillg. 1 jan. 1893...... kr. 513,064,511
Lifräntefond ..... ........» 46,216,974
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
