Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 27 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 33
Motmkf.
et goda tänkte, ljusa blida tankar;
de togo lif, de togo form och färg,
tills sist i ändlös rymd de fällde ankar,
då sänktes dalar och då höjdes berg,
då tändes solens första gryningsdager
och världen låg där nyfödd, ren och fager.
Ej kylig höst, ej brännhet sommartunga,
ej vinterfrost och mörker funnos till,
blott vårens krafter jublande och unga,
den första grönskan, lärkans första drill;
en glans, en fröjd, af ingen straffdom tuktad,
och döden än ej sedd, ej känd, ej fruktad.
Det goda drömde — det var lifvets dröm,
ett lif där rosen inga törnen ägde,
ett lif så vist som kärleken är öm,
där tvång ej mer än ädel frihet vägde,
så danades de första anletsdragen,
så log den första människan mot dagen.
Det onda tänkte, tanken var förstöring:
En skugga flög igenom rymden fram
och kom med vårens sol uti beröring,
den skuggan hette synd, dess följd var skam;
men åter bröt sig från det godas boning
en ljusrik stråle ned: det var försoning.
Då spände hatet sina starka vingar,
och man mot man stod upp med vredgad håg;
så smiddes stål, så i allt större ringar
man splitets härjarflamma tändas såg.
Men efter hatets hugg, så blid som våren
gick kärlek stilla fram och läkte såren.
Och sorgen kom, följd af en blek gestalt,
förtviflan gaf en bitter smak åt tåren
så blef det första mänskohjärtat kallt,
så timrades med ve den första båren.
Men innan gräs på grafven hunnit gro,
där stodo tvänne vakter: hopp och tro.
Ty hvarje gång det onda vredgad sände
en ny förbannelse i världen ut,
det goda med sin tysta makt det vände
alltjämt i en välsignelse till slut,
och mer än ljungeld mäktade förstöra,
den minsta stråle kunde under göra.
När ondskan gjort ett hjärta till en öken,
det goda gjorde öknen till en park,
det goda spridde ljus i tviflets töcken,
det goda gjorde bruten vilja stark,
det goda födde hopp, där hoppet bräcktes,
det goda vingar gaf, där vingar stäcktes.
Godt emot ondt, ondt emot godt, ja väl,
den sagan ny och gammal är som lifvet,
den diktas om för hvarje mänskosjäl,
och hvarje själ blef samma löfte gifvet:
»Det godas inslag gjordes först i väfven,
och hvad som varat längst är starkast äfven.»
Sigrid Etmblad.
(Toivo.)
”En kritisk dag af första
ordningen”.
Några ord i jungfruflyttningen för Idun
af Zéro.
8
et är med en ganska hastig fart, vår
lilla jord rullar omkring i världsrym-
den. Och det är mycket smått och godt,
som låder vid dess yta och där sitter täm-
ligen illa fast, så att man just inte kan un-
dra på, att det är åtskilligt som i kritiska
stundar ramlar och krossas, ja, som därvid
helt och hållet förloras.
Och det är icke bara laviner och järnvägs-
broar, som ramla, icke blott oförsiktiga tu-
rister och fina porsliner som krossas, eller
aktiekapital och knappnålar, som spårlöst för-
svinna. För hvarje dag ramla tusentals luft-
slott, krossas illusioner, förloras så mycket
mod och så mycken ljuf okunnighet.
Och dock finns där alltid kvar ett rikhal-
tigt lager i alla brancher. Det är med själf-
bedrägerierna som med den frejdade galten,
som åt upps den ena dagen för att den
andra serveras hel och orörd igen. Det är
som med tvingrök i gamla kakelugnar. Tag
bukt på det, den som hani Det hjälper ej
stort, om också brandsyn går sin husrond
hvartenda år, ja, inte en gång om den säger
ifrån, hvari felet består. Det är visserligen
många, som vilja spela brandsyn i det fallet
— och lika många få de finna sig i, att de-
ras anmärkningar bli resultatlösa. Själfbe-
drägeriet har funnits, alltsedan Adam sköt
skulden på Eva och Eva på ormen, och så
länge världen står kommer det att finnas —
och kanske skulle mången ej orka bära lif-
vets börda, om så ej vore.
Just nu finns det nog mången husmor, som
med bekymrad min frågar sig, hvad den
stora flyttningsdagen — en kritisk dag »af
första ordningen» mer än någon af de be-
ryktade Falbska — skall medföra åt henne,
och hvilka nya pröfningar och förskräckelser
som vänta henne bakom framtidens fällda
slöja
Men kanske tänker hon ej alls på, att det
finns en annan slöja, på hvilken hon just i
detta afseende borde lyfta en flik — en liten
flik på själfbedrägeriets tunga täckelse.
Ty där ej full öfverensstämmelse och enig-
het råda — och det kan ju hända ibland,
att det fattas i förhållandet mellan köket och
förmaket — där är det ej för djärft att an-
taga, att den ena, om icke båda parterna ha
orätt. Men som antagligen ingen af dem
anser sig själf hafva det, ligger det nära till
hands att påstå, att den ena eller båda ha
fallit offer för den städse grasserande epide-
mien, själfbedrägeri. Och förmodligen miss-
tager man sig ej i den diagnosen.
Ty ack, de båda partierna känna hvaran-
dra ofta ej alls och ännu oftare endast ifrån
afvigsidan — och ändå inbilla de sig kanske,
att de vända rätsidan till.
En husmoder föreställer sig, att hon blott
vill lära sin tjänarinna ordning, då hon, just
den morgon hennes man gifvit henne själf en
kraftfull föreläsning om sättet att sköta en
hushållskassa, ropar åt jungfrun, att hon »blir
riktigt sjuk af hennes oerhörda, afskyvärda
slarf! Alla dörrar på vid gafvel och dam-
trasan på divansbordet som det enda minnet
af en väl utförd städning!»
Och jungfrun inbillar sig kanske, då hon
fått denna lilla underrättelse till lifs, att det
bara är i förmaket, som det ligger oväder i
luften i dag — och att det inte alls är någon
åska i köksspisen.
Och den lilla näpna frun, som svassar
omkring i sitt koketta hushållsförkläde och
lagar efterrätter, som genom en egendomlig
skickelsernas gång alltid hamna hos portvak-
tens barn, var säker om, att hon inbillar sig
hjälpa grundligt till med sysslorna, som hon
också lofvade, då hon stadde sin tjänsteande.
Densamma, som å sin sida inbillar sig ha
fått salig fader Jobs tålamod till arf och ägo,
då hon nöjer sig med att slänga »fruns väl-
signade efterrättsjobb» ur vägen så ofta och
så kraftigt, som omständigheterna tillåta.
Och den där frun, som på bjudningar och
visiter med allvarlig och grubblande min talar
om, att hon ger sina tjänare allt, allt, som
de möjligen kunna fordra, och ändock äro de
aldrig nöjda — det är tidsandans fel, påstår
hon! — till och med hon är ett offer för
själfbedrägeriet. Ty det är mycket troligt,
att hon aldrig kommit att tänka på att ge
dem ens en gnista af den öfverseende kärlek,
som dock är en af de första plikterna mot
våra medmänniskor — om ock en af de först
glömdå.
»Kärlek!» ropar säkert mången. »Skulle
jag ge kärlek åt den kippskodda varelse, som
knackar sönder mitt porslin, bränner vid min
välling och gömmer en gardist i mitt köks-
skåp ! »
»Kärlek!» ropar kanske med ännu större
förvåning den kippskodda varelsen. »Skulle
det finnas kärlek emellan oss, mellan den,
som äter sitt rikliga bröd utan sträfvan och
i godan ro får hvila ut under eget tak, och
den, som måste arbeta för att göra den födan
så läcker och den bädden så mjuk som
möjligt!»
Ty ack! man bedrar sig ej blott på sig
själf, man inbillar sig ju också så mycket
om andra. Och hon, som tillreder födan,
vet föga med hur mycken sträfvan den er-
hållits, hon som ordnar den mjuka bädden,
vet litet hur hård den dock kan kännas.
Och föga vet den, som smått fasar för
den morska varelsen i köksregionerna, hur
annorlunda det skulle se ut därute, om litet
kärlek och förståelse trängde dit från herr-
skapssidan.
Det skulle helt visst härda porslinet och
förbättra husmanskosten. Och hvad gardisten
i skåpet beträffar, så skulle han kanske en-
dera dunsta bort som en elak dröm eller
förbytas till en hederlig och ej fördold verk-
lighet. Ty frun s"kulle minnas sin egen ung-
domstid och, fast hon då var omgifven af en
hedersvakt af förkläden, tänka, att det som
hörde till hennes skäraste, ljufvaste minnen,
ej gifvet måste vara något ondt och förbju-
det för den, som tyvärr blott har ett sotigt
köksförkläde att tillgå. Och hon, som bär
det, skulle känna i luften, att frun därinne
mindes så väl och så vackert — och så skulle
hon kanske själf blott få vackra minnen att
bevara från ungdomstiden. Minnen, som må-
hända plåna ut många sorgsna och bittra
tankar hos henne, som under sträfvan ätit
andras bröd och hvilat sitt trötta hufvud
under andras tak.
Ja, det kunde ju till och med hända, att
när en flik af själfbedrägeriets slöja var lyf-
tad och man kommit på det klara med, att
man ej gifvit allt hvad man bort, då man
icke gett kärlek och icke känt ansvarsskyl-
dighet — det kunde ju hända, att man då
fann, att det var som att sätta in pengar i
en bank att skänka kärlek åt den hemlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
