Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 3 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 347
Den tidens unga damer skulle lära baka
och brygga, koka och steka, vara hemma i
konsten att sylta och safta och brygga likö-
rer, som dä användes af hemmagjordt slag.
Att kunna dansa och niga väl hörde äf-
ven till en vårdad uppfostran, och den unga
dam, som ej var hemma i dessa konster, an-
sågs ha fått en ganska vanvårdad uppfostran.
Ja, så ungefär berättade hon.
Men ur egen fatabur tillägger jag, att hvarje
kvinna var varmt gudfruktig och ärade Gud
och kungen högst af allt i världen samt höll
sig till aposteln Paulus’ drakoniska lagbud:
»Kvinnan tige i församlingen» — såvida hon
ej blifvit anstucken af franska revolutionens
demokratiska idéer och fått en hel del af
»upplysuingstidehvarfvets bisarra tokerieV» in
i sitt lilla oskyldiga, lockomkransade hufvud
eller under den nätta prydliga bindmössan
och stycket, ty då kunde hon vara »nästan
lika istadig» som nu.
Det var på så sätt bättre förr än nu med
kvinnornas uppfostran, ty äfven de finaste
bland dem kunde vanligen då arbeta ordent-
ligt, och i hushållsfacket voro de fullt hem-
mastadda, ehuru det nu vore långt ifrån
önskvärdt att våra unga damer återförvisa-
des till den trånga krets deras mormödrar
tillhörde.
Men hvad som däremot vore mer än önsk
värdt, det är att vår tids unga damer,
med förlof sagdt, lärde sig arbeta, ty det är
en sak, som de alls icke kunna, knappt till
»namnet» ännu, än mindre till »gagnet».
En uppriktig och varm vän af kvinnosa-
ken sluppe då att ute i allmänna lifvet få
höra sådana omdömen som dessa: »Kvinnorna
äro omöjliga, ty så snart det är fråga om
ett ihärdigt och noggrant arbete, hvarken
kunna eller vilja de hålla ut ordentligt», el
1er: »Det är riktigt skamligt att vilja fordra
betalning för ett odugligt arbete» o. s. v. i
oändlighet.
Sådana omdömen bidraga ej till kvinnosa-
kens framgång, och man känner sig nedstämd
däraf och får mindre lust att fortsätta på
den väg man slagit in, nämligen att söka
bereda kvinnor samma rättighet till arbets-
förljänst m. m. som männen nu ha.
Hvad är månne egentliga orsaken till
denna klagan öfver kvinnornas oförmåga att
arbeta ordentligt och med kläm? Denna kla-
gan må nu vara befogad eller ej, så finnes
den och inverkar ofta högst menligt på hela
kvinnosaken.
Enligt mitt förmenaude äro kvinnorna
själfva orsaken till sina motgångar och till
alla de mer eller mindre bittra omdö-
mena. Den nuvarande kvinnobildningen är
egentligen »utan ryggrad», den fordrar för
litet och för mycket på samma gång. Den
fordrar för litet intensivt arbete af de bildade
kvinnorna och för mycket krims krams, som
godt kunde undvaras. Den tid som därige-
nom inbesparades kunde bättre användas
till att grundligt lära hvad som borde läras
och framförallt att lära arbeta. Ty när
nu de unga damerna slutat skolan, och en
del af dem lyckats erhålla platser, så veta
de sannerligen ej, huru de skola taga uti.
En del tar saken kallt som Jakob Ärlig
och tänker: det reder sig väl för mig lika
bra som för de andra, och så fortsätta de
att arbeta på samma planlösa manér, andra
åter bli nervösa och jäkta i onödan, af fruk-
tan för att ej vara till nöjes, men högst få
af kvinnorna ha männens sega, ihålliga ar-
betsförmåga, som närmast kan liknas vid lo-
komotivets: det går lugnt och jämnt framåt
och drar lasset med sig trots alla hinder. Det
är just det bästa af alla arbetssätt, orubb-
ligt och säkert skall arbetet utföras, det må
vara stort eller litet, angenämt eller oange-
nämt. Bara framåt! Då skola nog till slut
klagomålen öfver kvinnornas »omoraliska ar-
betssätt» försvinna: med andra ord, man
skall ej nödgas höra, att kvinnorna taga be-
taldt för arbete, som de ej utfört ordentligt.
Om jag ej misstar mig, bar visst någon ärad
författare framkastat det påståendet i Iduns
spalter förut, och jag har äfven hört det förr.
En annan sak, som »skämmer marknaden»
som det heter, är att en hel skara unga,
välbergade, ja rika flickor, åtager sig arbete,
blott och bart för att ha något att göra och
kunna få litet »extra nålpengar». Detta är
rent af en kräftskada, ej blott för kvinnorna
själfva, utan för hela samhället, ty genom
den billiga arbetskraften nedtryckas lönerna,
så att de kvinnor, som verkligen behöfva lefva
af sitt arbete, bli urståndsatta att göra detta.
Att kvinnorna börja känna behof af ar-
bete, är ett godt tidens tecken, men må de
då på inga villkor sälja sitt arbete till un-
derpris, ty därigenom åstadkomma de tusen
gånger mera skada än gagn. Ett ärligt ar-
bete fordrar sin ärliga, välförtjänta lön, an-
tingen man utför det för att vinna sitt lifs-
uppehälle eller blott för att öka sina »nål-
pengar», och man äger ej rätt att pressa ned
lönerna för sina fattigare arbetssystrar blott
»for lyst» för sig själf.
Det är dessutom demoraliserande, ty män-
nen vänja sig vid att betrakta kvinnans ar-
bete såsom underlägset sitt eget, och de bli
dessutom förbittrade på sina kvinnliga ar-
betskamrater, emedan dessa, tack vare sina
mindre anspråk på lön, tränga undan dem
från många platser. Äfven på kvinnorna
själfva inverkar den dåliga aflöningen ej bra,
ty en del resonnerar som så: » Vårt arbeteär
så illa betaldt, att man sannerligen ej har rätt
att fordra så mycket af oss,» och så lämna
de ett mindre solidt arbete.
Jag hörde en gång en af våra större kvinn-
liga arbetsgifvare, som själf är känd för sin
ovanliga energi och duglighet, på tal om de
bildade kvinnornas arbete säga: »Kvinnorna
måste nöja sig med mindre löner, till dess de
lärt sig lämna ett lika godt arbete som deras
manliga kamrater, eller rättare till dess de
lärt sig konsten att arbeta.-»
Den ofvannämnda kvinnliga arbetsgifvaren
är själf ytterst ifrig, att kvinnorna skola ar-
beta sig fram, och just därför kände hon det
som en förödmjukelse att nödgas erkänna, att
deras arbete, i allmänhet, ej kunde jämföras
med männens, såvida man skall vara fullt
ärlig i sina omdömen.
Detta omdöme har tyvärr redan i vissa
fall visat sig vara delvis riktigt, ty vid sta-
tens telefonverk har man börjat »ut-
rangera» den bildade kvinnan, som det he-
ter, och ersätta henne med sina arbetsdug-
liga systrar ur arbetareklassen.
I en följande artikel ber jag att få ut-
veckla mina tankar, hur möjligen bot skulle
kuuna rådas i den moderna kvinnobildnin-
gens ryggradslösa system.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
En bal i Hôtel de Ville.
Ett bref från »ryssdagarne» i Paris.
För Idun af Jane Gernandt.
et var en så afundsvärd lycka att ha fått
ett inbjudningskort till den bal, som
Paris’ municipalråd skulle ge för de ry-
■ ska offioerarne, att till och med blom-
sterhandlerskan, af hvilken vi köpte ett par
rosor, icke kunde låta bli att utbrista: »Da-
merna ämna sig på balen. Det kan man
kalla tur! Jag skulle ge hela mitt lager, om
jag vore i deras ställe,» och de gator, som
gränsade till Hôtel de Ville, voro så fulla af
människor, att vagnarna endast långsamt kunde
bana sig väg.
Man hade också en härlig anblick, då man
kom genom avenue Victoria, där de stora, gula
lanternorna lyste som förtrollade jätteoranger
inne i trädens dunkel: i bakgrunden de mo-
numentala konturerna af Hôtel de Ville, teck-
nade af en strålande gasramp mot den mörka
kvällshimlen, och midt på torget de stora sym-
bolistiska skeppen, som skimrade i det fanta-
stiska ljuset från de röda och blå glasen i
hvalfbågarne framför de båda annexen.
Det gällde att vänta ett par minuter, ty
klockan var ännu icke tio, och de stora järn-
grindaroe voro stängda. Vi delade resigneradt
vårt öde med några små danslystna parisiskor,
nyss utsläppta ur klostret, hvita som snö un-
der sina skära balkappor och med små kru-
sade korpsvarta hufvuden, hvilka vände sig ät
alla båll. Herrarne läto hvarandra beundra
ordnarne under sina tillbakavikta ytterrocks-
uppslag, och en af damerna fällde vårdslöst
ned sin päls och lyfte upp den igen med en
rörelse af ena axeln, medan hon kastade en
halft likgiltig, halft föraktfull blick på en lång,
mager fru — troligen hustru till någon fattig
deputerad — som stod och frös inne i den
traditionella, moderniserade sidenklädningen,
hvilken till och med existerar i Paris, under
det hennes dotter, en flickunge på fjorton,
femton är, med lockar så styfva som pinnar,
tryckte sig upp emot henne och försökte göra
sig osynlig i sin gråa ylleklädning, besatt med
skotskt siden — något som hvarken lyckades
henne nu eller senare, då man skymtade hen-
nes förskrämda och nyfikna fysionomi från alla
hörn, där den olyckliga hoppades kunna få se
på, utan att någon säg henne.
Ändtligen öppnas grindarne, och man van-
drar öfver Ludvig den fjortondes borggård, in
i Vestibülen och uppför den magnifika trap-
pan, där municipalgardets soldater bilda haie,
orörliga som bildstoder. Den ännu något glesa
hopen af gäster sprider sig i den glänsande
festsalen, i peristylen, i vinterträdgården och
i de stora salongerna, där man, bland sä många
andra artistiska verk, kan få beundra de egen-
domliga freskerna af Puvis de Chavannes. ■
Medan man går omkring och betraktar da-
merna — och hvad skulle man annars be-
trakta pä en bal? — möter man förtjusande
uppenbarelser. Det är ett misstag detta, som
man sä ofta hör upprepas, att fransyskan icke
är vacker, endast spirituell och graciös. Jag
kan knappast föreställa mig, att man någon-
städes kunde få se ett större antal fina an-
sikten, en utvaldare samling af harmoniska
gestalter. Där är nu till exempel eu helt ung
flicka, hvitklädd och med skära blommor öfver
axlarna, hvars nobla och poetiska drag komma
en att tänka på porträttet af prinsessan de
Lambelle, och där, vid sidan om en mycket
stel officer, en liten brunette, rak i ryggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
