Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 24 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374 I DU N 1893
debudet, skildrade intrycket pâ följande sätt:
»Jag bief mycket öfverraskad, dâ jag vid
flygeln i musiksalen såg en ängslig, blek,
tafatt, enkel flicka, som förde sig som en
skolflicka frän landet. Grefvinnan Rossi, den
beryktade Sonntag, var lika förvånad som jag,
och vi frågade Meyerbeer, om det vore hans
mening, att denna oansenliga varelse skulle
kunna vinna någon framgång, men han sva-
rade blott: »Vänta bara, mina damer!» Sån-
gen började och beredde honom en verklig
triumf. De praktfullaste toner vällde fram
ur sångerskans strupe, men det märkvärdiga-
ste var likväl den förändring hela hennes
väsen undergick. Hennes ansikte blef som för-
klaradt, hennes gestalt bar den höghetens
stämpel, som det äkta geniet förlänar. Det
öfverväldigande i hennes dramatiska begåf-
ning framträdde äfven lika segerrikt. Man
påstod med rätta, att hon äfven utan sin
musikaliska begåfning skulle ha varit den
största dramatiska konstniirinna.»
Det är därför så mycket mera förvånans-
värdt, säger den tyska förf., att hon redan
mycket snart hyste önskan att lämna scenen
och blott sjunga på konserter för välgörande
ändamål.
Som Norma vann hon högsta framgån-
gen i Berlin. Rellstab, som då skref om
henne i Vossische Zeitung, sade, att al-
drig någon annan sångerska hade ägt den
milda, månskenslika glans i tonen, som bö-
nen till kyskhetens gudinna fordrar. Nä-
stan ännu större bifall vann hon i Vielkas
roll i »das Feldlager» genom att utveckla
ett intagande behag, själfullt spel och ett ge-
nialiskt besegrande af de högsta tekniska
svårigheter. Hon dref sångkonsten till en
svindlande höjd och presterade allt hvad or-
ganets finaste virtuositet förmår gifva. Hon
utströdde i yppigt slöseri sin rika fullhet af
gåfvor. En särskild förtrollning utöfvade
hon genom sin pianosång, genom sin mezza
voce, hvarvid några beslöjade toner, som må-
häuda kuude anses som fel, kommo henne
till hjälp. De stora ansträngningarna — hon
sjöng Vielka tjugufyra gånger — ådrog sån
gerskan en sjukdom. Hon mottog då af
Meyerbeer ett bref, som återger all hans beun-
dran för henne: »Himlen har skänkt er den
ovanliga, sympatiska röst, som hänför alla
hjärtan, geniets flamma, som genomtränger er
sång och ert spel, och slutligen detta oför-
gätliga behag, som förlänar blygsamhet och
renhet åt edra utvalda skapelser, och som
till och med besegrar edra fiender! Men man
borde bedja till himlen, att den förtoge eder
tviflen på er talangs storhet, så att ni icke
plågades af edra triumfer och icke råkade i
oro genom osäkerheten på er själf. Ni skall
fcr mig alltid vara den ädlaste och mest
röranda uppenbarelse, jag under min långa
lefnad skådat.» ’
Meyerbeer antydde redan i detta bref, att
Jenny Liud icke tyckte om lifvet på scenen,
och att hon alltid tänkte på att lämna det.
Hon stärktes i denna tanke genom sin för-
lofning med kapten Harris, som förklarade
teatern för ett »Deu ondes tempel». Denna
förlofning löstes emellertid, och hon förblef
ännu flere år dramatisk sångerska. Slutligen
beslöt hon sig som bekant för att träda i
äktenskap med Otto Goldschmidt och upp
trädde sedan blott som konsertsångerska, tills
hon till följd af nervsmärtor måste nästan
helt och hållet öfvergifva musiken.
Sista akten.
Svenska kvinnliga pristagare.
Bref till Idunfrån » Kvinnornas världsutställningt.
Chicago den 28 okt.
Endast ett par dagar återstå, innan The Chicago
Worlds Fair för alltid sluter sina portar, och detta
glänsande bevis på människans snille, viljekraft
och skapande förmåga skall blifva ett minne blott,
vårdadt och bevaradt i millioner människobröst
skall detta minne fortlefva för kommande tider.
Ungefär tjugusex millioner människor hafva till
dato besökt utställningen, och frön hafva blifvit
sådda, hvilka skola spira upp till nytta och fram-
åtskridande på de mest olika områden, i de mest
omväxlande former och lifsyttringar. Detta ej
minst inom kvinnans värld, ty huru oändligt myc-
ket har ej den tänkande och för framåtskridande
arbetande kvinnan kunnat lära af denna utställ-
ning, i hvilken hon tagit en så aktiv det.
Ett sista besök i denna drömlika »hvita stad»,
hvilken redan om några veckor skall se sina pa-
latser och pelargångar förvandlas till en grus-
hög, är nästan ännu mera fängslande än ett
första, då vårsol och vårgrönska förlänade det
hela ett friskt och ungdomligt behag. Nu däre-
mot skänker indiansommarens melankoliska skön-
het stämning och färg åt de sista dagarne af
den hvita stadens korta, men glänsande till-
varo. Kvinnans byggnad skall dela samma
öde som de andra och inom kort jämnas med
jorden, dock hoppas man med det snaraste kunna
uppföra ett kvinnans memorial palats af mera
varaktig beskaffenhet, där kvinnan och hennes
intressen skola finna huld och egen härd. New-
Yorks statsbyggnad, en af de vackraste af alla
staternas byggnader, har visserligen såsom gåfva
blifvit erbjuden för ofvannamnda ändamål, men
ej antagits, i anseende till byggnadens mindre so-
lida beskaffenhet samt svårigheterna att på annan
plats uppföra den ånyo. Man synes föredraga
att uppföra en ny byggnad, afsedd för ändamålet,
och till hvilken ritning skall göras af kvinnlig ar-
kitekt. På tal om kvinnliga arkitekter, så får jag
nämna, att miss Hayden tilldelats ett heders-
pris af d. 1000 för sin ritning till Kvinnornas
byggnad.
Då jag sista gången var inne i denna byggnad,
tog jag i närmare skärskådande drottningens af
Italien här utställda spetsar, i synnerhet den myc-
ket omskrifna, som säges vara funnen i en af
kungagrafvarne i de egyptiska pyramiderna. Dock
måstejag erkänna, att jag lika litet kan bedöma som
uppskatta skönheten af denna märkvärdiga relik.
Mig syntes den väl grof, men mönstret var egen-
domligt och bestod hufvudsakligen af storkar och
pyramider på en något gles botten. I ryska
kvinnans ntställning märker man genast, att den
orientaliska smaken är förhärskande. Där finnas
en mängd guld- och silfverbroderier på sammet
och siden, utsökta målningar på trä samt ypper-
liga mosaikarbeten. Allt syntes mig så karaktä-
ristiskt för den bildade ryskan, något så verkligt
elegant och distingueradt. Turkiska kvinnan har,
ehuru man i början trodde motsatsen, också va-
rit representerad här. Detta skedde genom en i
Konstantinopel bosatt ryskas bemödanden, för
hvilken det slutligen lyckades att hitsända en
särdeles intressant och vacker utställning af hand-
arbeten, alla förfärdigade inom harems murar. Den
indiska kvinnan har en särdeles tilltalande ut-
ställning, hufvudsakligen därigenom att dg ut-
ställda sakerna äro nästan uteslutande från de
lutherska missionsskolorna för indiska kvinnor.
Med förvåning och beundran har jag ofta be-
traktat de kvinnors utställning, hvilka vi hafva
för vana att anse tillhöra barbariska folk, eme-
dan vår civilisation ännu ej trängt till deras från
oss så aflägsna länder. Dock, hvilken förfinad
smak och högt uppdrifven konstskicklighet möta
oss ej här, i de japanesiska, kinesiska, mexikan-
ska m. fl. utställningarna.
De många kongresserna afslutades med the Wo-
man’s Christian Temperance Unions möte härstä-
des, som hölls under ordförandeskap af lady So-
merset frän England. Dessa kongresser hafva
ovedersägligen varit bland det mest anmärknings-
värda vid denna utställning. Isynnerhet den re-
ligiösa, som ensamt upptog sjutton dagar af sep-
tember månad. Mer än 200,000 personer bevi-
stade denna kongress, hvarvid öfver 1,200 talare
uppträdde, däribland flere kvinnor. Alla religio-
ner voro där representerade genom sina yppersta
tolkare och förfäktare, och ingen kunde lyssna
till dessa ypperliga föredrag af såväl hedningar
som kristna, utan att inse den djupa sanningen
af apostelen Paulus ord talade från Marskullen i
Athen: »Och Gud hafver gjort allt människosläkte
af ett blod till att bo på hela jorden.»
En annan sak af den mest upplyftande och
njutningsrika beskaffenhet har varit den härliga
musik, man fått höra på utställningen. Världens
förnämsta virtuoser hafva bidragit, och alla instru-
menter trakterats från det allra modernaste, ett
elektriskt piano, till harpan i den gamle barden
John Apthomas hand. Men allt detta är nu slut,
och med Kolumbus dag den 30 okt., som troli-
gen. om man får döma af programmet, blir en af
de högtidligaste af utställningens många festdagar,
afslutas The Chicago Worlds Fair samt tillhör
sedan endast minnet.
P. S. Innan dessa rader afsändes, uppfylldes
Chicago af fasa och sorg genom det gräsliga mor-
det på stadens högste styresman, Caster Harrison,
så allmänt afhållen och aktad. Alla festligheterna
för Kolumbus dagen äro inställda med undantag
af^ att alla byggnader komma att flagga på half
stång samt flere af dem dekoreras i svart. En
minnesfest öfver den aflidne kommer att hållas i
Festival Hall, och sålunda blifver utställningens
sista dag likt en högtidlig begrafning i stället för
■en lysande fest.
Signe Ankarfelt.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
