Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 15 december 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 395
gon gâng den tanken tränga sig på oss:
»Hvarför fira vi julen, och fira vi den
rätt?» —
Att julhögtiden är af hedniskt ursprung,
veta ju de flesta af oss. Våra hedniska
förfader firade julen eller midvinters-festen
såsom ett uttryck af sin glädje öfver solens
efter vintersolståndet återvunna herravälde
öfver mörkret. Vi ha nu likväl sedan
barndomen vant oss vid att anse julen för
en uteslutande kristlig högtid, till minne
af Jesu födelse, och det är för att fira den-
samma, som vi önska och söka sprida så
mycken trefnad och glädje som möjligt om-
kring oss. Särskildt på julaftonen, söm ju
sedan gammalt blifvit ägnad åt barnen och
barnaglädjen, vilja vi endast se lyckliga
ansikten, och till den ändan samla vi våra
kära omkring oss och tillbringa aftonen
under skämt och glam och utdelande af
presenter. Ingen blir glömd, från far- och
morföräldrarne ända till lillen i vaggan,
äfven tjänarne i köket få sina gåfvor och
sin del af julglädjen och trakteringen. På
alla ha vi tänkt, d. v. s. alla i vår egen
lilla krets, men ha vi väl ägnat en tanke
åt dem, som stå utanför kretsen, och som
ju dock enligt Jesu egna ord äro våra
bröder och systrar?
Du unga moder, hvars högsta julglädje
består i att se dina barns strålande ansik-
ten och förtjusta blickar, när det ena hem-
lighetsfulla paketet efter det andra brytes
och granskas till sitt innehåll, du vet mer
än väl, att i samma stad, i samma lands-
bygd som du bo tusentals mödrar, hvilka
kanske älska sina barn lika högt som du
dina, men likväl måste se dem frysa och
svälta på denna åt barnaglädjen helgade
kväll; men om tanken på dessa sämre lot-
tade någon gång söker tränga sig på dig,
förjagar du den genast, ty du vill ej låta
störa dig i din lycka, som för dig endast
finns hos och med de dina. För dig har
julen blifvit en själfriskhetens i stället för
en kärlekens fest!
Och du, unga flicka, som för länge se-
dan vuxit ifrän barnaålderns fröjder, men
likväl fortfar att år efter år fira julen på
samma sätt, dels af gammal vana eller pie-
tet, hvilketdera man vill kalla det, dels
för att så mycket sig göra låter söka åter
framkalla de känslor, som i din barndom
gjorde julen så härlig och efterlängtad,
du betänker ej, att du i stället för att på
ett dylikt sätt söka arbeta dig in i en svun-
nen Sarnaålders känslor skulle kunna med
uppoffrande af mycket mindre både tid
och penningar göra julaftonen till en verk-
lig glädjehögtid, ej endast för dig själf,
utan äfven för dem, som härvidlag i främ-
sta rummet borde ihågkommas, nämligen
barnen. Låt för denna enda kväll på året
upp ditt hem för dessa stackars fattiga
små, som få svälta och frysa året om, men
för hvilkas fantasi likväl julaftonen med
sin gran och sina julljus hägrar med det
oupphinneligas hela glans. Låt dem fa
komma hem till dig, om också blott för
några timmar, låt dem få se en tänd jul-
gran på nära håll, i stället för att de förut
fatt betrakta den på afstånd med längtans-
fulla blickar och med den bittra känslan
af att vara utestängda från glädjen och vär-
men innanför de frusna fönstren, låt dem
få leka och dansa och för åtminstone en
kväll känna sig lyckliga, såsom barn ock
endast kuuna vara det. Då skall äfven
du, unga kvinna, på dessa få timmar hafva
lärt dig, att det finns ett ädlare och vär
digare sätt att fira julen än att söka tvinga
dig själf till att känna som ett barn och
som ett barn glädjas åt gåfvor och öfver-
raskningar. Sedan du sett den verkliga,
äkta barnaglädjen stråla dig till mötes ur
dessa fattiga smås ögon, skall du själf inse
skillnaden mellan din egen hopkonstrue-
rade och själfviska glädje och deras, och
du skall då gladt och frivilligt, så mycket
i din förmåga står, söka göra julen till
hvad den bör vara: en människokärlekens
högtid och en fest för barn. Då först blir
julen för dig en verklig högtid, och då
först firar du den rätt.
Mor Hanna.
”Hon var för oss en gåta5’.
Tant Margaretas berättelse,
upptecknad af
Fanny Chrysander.
(Slut fr. föreg. n:r.)
mig som ett vanhelgande att längre göra mig
till vittne af denna sorg, denna kärlek, hvil-
ken hon hitintills sä omsorgsfullt förmått att
dölja. Dessförinnan såg jag dock, huru hon,
begagnande sig af den omnämnda stegen, tyst
som en ande försvann ned i grafven.
Kyrkogårdeu ville jag ej lämna, förrän jag
sett henne återvända från detta sorgliga be-
sök. Och efter en stunds orolig väntan blef
hon åter synlig. I handen höll hon ett par
penséer, det enda hon kunnat rycka med sig
ur dödens boning. I utbyte hade hon läm-
nat sina blommor.
Tyst smög jag mig då före till begrafnings-
gården. Efter en liten stund syntes Mimmi
bland oss igen, blek och allvarlig som förr,
men blidare och vänligare, än hon någonsin
varit.
id återkomsten till sorgehuset var stäm-
ningen till en början sorgsen och all-
varlig, men den församlade ungdomen bildade
slutligen kotterier, ifrån hvilka snart lifliga
samtal hördes, och småleende ansikten, från
hvilka alla spår af tårar voro utplånade,
syntes.
Stående i en af dessa grupper, kom jag
att kasta blicken på Mimmi, hvilken efter
vanligheten satt allena i ett hörn. Hon var
dödsblek, och hennes eljes så lugna anletsdrag
uttryckte den förfärligaste smärta.
Jag ämnade skynda fram, troende henne
vara sjuk, då hon plötsligt reste sig, och ka-
stande en blick full af harm, förakt och
smärta på den henne närmast stående grup-
pen, gick hon den förbi, blek, stolt och kall,
samt ut genom dörren till förstugan.
Orolig ämnade jag följa henne, — jag var
öfvertygad om, att hon led, om af kropps-
eller själssmärtor visste jag dock icke — men
blef hindrad i mitt uppsåt af en gammal fru,
som för en stund tog min hjälpsamhet i an-
språk. Hennes négligé hade nämligen råkat
komma i olag.
Då äfven jag sedan gick ut i förstugan
och ut på gården, var Mimmi försvunnen.
Omedvetet drogs jag till kyrkogården, hvil-
ken låg helt nära, och närmade mig grafven,
omkring hvilken vi nyss varit i tårar sam-
lade. Enligt en af fadern uttalad önskan
var den ännu icke igenkastad, och ned till
dess djup ledde en stege; fadern ville taga
ännu ett farväl af sin son.
Kommen närmare hejdades jag af den syn,
som mötte mig. Där, på de grankvistar, som
lågo utbredda omkring grafven, låg Mimmi,
hvilken ingen ännu sett fälla en tår, ska-
kande af konvulsiviska snyftningar och kvi-
dande af inre namnlösa kval.
Slutligen uppreste hon hufvudet, men blott
för att dess mer nedböja det, ty djupt öfver
den öppna grafven lutade hon sig och stir-
rade med nästan förtviflade blickar ned i dess
djup, under det ord, sådana som kärleken
och sorgen endast kunna förestafva, hördes
från hennes skälfvande läppar. I handen
höll hon en stor vacker kalla samt en nyli-
gen utslagen kamelia, i hvilka blommor jag
igenkände dem, som hon själf så kärleksfullt
vårdat.
Jag drog mig sakta tillbaka. Det föreföll
Många år hade sedan dess försvunnit,
de glada sorglösa flickorna hade antingen
blifvit husliga, värdiga matroner eller gamla
— »fröknar», och många af de forna vän-
nerna hade alldeles försvunnit ur min syn-
krets.
Ibland dessa var äfven Mimmi Steffens en,
men henne skulle jag dock få återse.»
Tant Margareta teg några ögonblick, under
det ett varmt soligt uttryck lade sig öfver
hennes vänliga ansikte — därpå vidtog hon :
»En dag för några år sedan fick jag bud
från en bekant gammal fru med underrättelse,
att hon låg sjuk, samt med begäran, att jag
skulle besöka henne. Det var en knarrig
och kinkig gammal dam, och jag hade all
anledning till min förmodan, att sjukdomen
icke gjort henne älskvärdare.
Men jag gick, ringde på och blef insläppt
och befann mig så i den sjukas sängkam-
mare.
Marssolen blickade vänligt in genom fön-
stret och strålade varmt på blommande aurik-
lar och azaleor, som därvid logo så ljuft och
friskt, att hela rummet fick återglans däraf.
Allra blidast återspeglades detta på den sju-
kas anlete, och i de matta ögonen lyste det
af något, som hade intet gemensamt med det
kalla, missnöjda och ovänliga uttryck, man
varit van att förut finna där.
Sedan jag, mottagen med en vänlig väl-
komsthälsning, satt mig, kunde jag ej under-
låta att i tysthet anmärka, huru omsorgs-
och kärleksfullt allt tycktes vara ordnadt om-
kring den sjuka. Inga nedfällda gardiner,
intet kvalmigt halfdunkel, intet ängsligt upp-
radande af medikamentsflaskor och dylikt på-
minde om ett sjukrum. Ren och frisk fläk-
tade luften omkring den hvita hufvudgärden,
på hvars kuddar dock någon kritiker kunnat
anmärka frånvaron af spetsar och broderier,
något som ju förlänar bädden en sådan pryd-
lig och behaglig anblick. Men feberheta kin-
der och värkande tinningar äro dock troligen
tacksamma mot de vänliga händer, som be-
friat dem från sådana små, men ständigt
gnagande prydnader. Hufvudgärden var vänd
från fönstret, och på väggen midt emot den-
samma var hvarje föremål, som kunde åter-
kasta ljuset, noggrant borttaget.
»Tant bar väl någon sköterska,» frågade
jag.
»Ja, kära du, det har jag visst,» svarade
lifligt den gamla. »Och det är så underligt,
vet du,» tilläde hon med ett stilla leende.
Då doktorn först sade, att han skulle skaffa
en diakonissa, blef jag både ond och för-
skräckt och sade alldeles ifrån, att jag på
B A# Köp frän Georg Hallstedt, Drottninggatan 62: Guld-Damfickur fr. 25, 30, 35 o. 40 kr. st., Silfver-Damfickur
Ij rvé/~k -g -g-g IIrl *-| -rit’k T fr. 15, 16, 17, 18 o. 20 kr.; Gossur af nickel fr. 10 kr,, af silfver 15 kr. För urens godhet garanteras.
IIIIK M IMI 1 Prima Urfeedjor fr. 1, 1,50, 2 o. 3 kr. st. V»gS.ir fr. 10 kr. st. Väckarur fr. 5 kr. st.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
