Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414 I U U N 189.’!
SvärmODERN. Jaså, att Emil går bort på middag,
när du inte mår bra, det kallar du för ingenting.
Men det är alltid på det sättet, som de unga fruarna
skämma bort sina män.
Svärfadern. Och det är alltid med motsatsen,
som de gamla fruarna skrämma bort sina. Litet
tolerans skadar aldrig, Malla lilla.
Svärmodern. Nej det förstås, man skall vara
nöjd med hvad som helst.
Svärfadern. Nej det ska’ man inte; men man
ska’ inte göra Åreskutor utaf sandkorn och inte
ovädersskyar utaf strömoln ! Man skall vara en liten
snäll och rar och treflig gumma, som du kan så
bra, bara du vill! (Smeker henne)
Svärmodern, Jaha, nu kommer han med har
tassen !
Svärfadern. Nej, Malla lilla, jag är hvarkon
hare eller björn. Oeh du skall vara en snäll ocli
hygglig mutter och inte sätta griller i hufvudet på
tösen vår. Kalla det för moln, att mannen går bort
på middag med en god vän. Och om det också
vore ett moln på unga fruns himmel —- strömoln
är det, min gumma, och sådana töra vårhimlarnc
till! Annat är det, när det molnar sig om hösten,
då blir det rusk och dusk och storm och oväder!
Därför ska’ vi hålla vår hösthimmel klar i det längsta.
Malla ! Ska’ vi inte det?
Svärmodern. Jo, hör man på bara, så vackert
min gubbe talar.
Svärfadern. Och tänker med — kan du gärna
liigga till!
Svärmodern (rörd.) Det vet jag, Zacharias lilla !
(Kysser honom)
Svärfadern. Jaha, ser du tösen min, så där
ska’ du göra med, när Emil kommer. Det tar
bättre än alla sparlakansläxor. Nå, sådana begagna
ni väl inte ännu?
Unga frun. Och aldrig komma vi att göra det
lieller, pappa!
Svärmodern. Säg inte det, min flicka! De, ha
ibland sina goda skäl och sin goda nytta med!
Svärfadern. Nej, vet du Malla, nu tror jag vi
knoga hem — så får du börja med att hålla din!
Svärmodern. Och du tror, att jag lämnar Elly
ensam nu, innan . . .
Svärfadern. Ja, det tror jag visst, det! Adjö
min tös! Kom du Malla; när Emil kommer hem,
ser han nog helst, att vi inte ä’ här.
Unga frun (lifligt i det hon stiger upp) Och nu
är jag dessutom nästan bra! (Ringning) Där kom-
mer Emill
Svärfadern (hastigt) Då smyger vi oss ut köks-
vägen, så han inte ser att vi varit här!
Svärmodern. Ja men — jag tycker. . .
Svärfadern. Du tycker nog som jag! (För henne
med sig ut) God natt, tösen min! Sof godt! (De
försvinna åt höger)
NIONDE SCENEN.
Unga frun. (Strax därpå) Äkta mannen.
Unga frun. Hvad det var väl att pappa kom!
Den där stygga Gärda! (Lyssnar) Nu tar han af
sig rocken! (Skyndar ut i salongsdörren) Så snällt,
iitt.du kom nu, Emil!
Akta mannen (kommer hastigt in, slår armame
om henne) Min lilla Elly! Hvad får jag då, för
att jag var snäll?
Unga frun (slår armame om hans hals och kysser
honom) Den här får du — och den här — och
den här !
Akta mannen. Som du genast får igen! (Paus;
sedan för han henne ner till chäslongen och sätter sig
med henne pä sitt knä) Vet du, Elly, det var inte
alls roligt på middagen. Jag riktigt ångrar, att jag
gick dit.
Unga frun (glad.) Gör du!
j-lKTA mannen. Ja! Ask var inte lik sig alls;
han föreföll så blaserad! (Sluter henne intill sig.)
Nej, här är ändå bäst! Men så blek du är — och
dina ögon . . . (Ömt.) Liton ! liten ! det har väl inte
regnat?
Unga frun. Nej — nej — det var bara litet
strömoln !
Akta mannen (förvånad) Strömoln?
Unga frun. Vårhimmeln har ju sådana ibland.
Äkta mannen. Det är sant; men vån- himmel
skall alltid vara klar som nu. Skall den inte Elly?
(Tyst omfamning. Jungfrun kommer på tåspetsarne
ut, i salongen, ämnar sig in, men hejdar sig)
Jungfrun (sakta för sig) Inte lär han vilja ha
något te nu! (Smyger sig sakta ut igen)
(Illustratör: Viktor Andrén.)
&
S^manda J^evfstedt
■Att
sågo, att det borde vara en deputation, som
framförde anhållan, men det blef bara en,
den mest ansedde i samhället, som blef
den lycklige. Himmel, så vacker hon var,
när hon mötte honom! Den unge mannen
kände sig nästan knäsvag, han började
stamma fram sitt ärende. Hon såg på ho-
nom med de stora, skimrande, mörka ögo-
nen och med ett smålöje, som kunnat göra
honom förryckt, svarade hon, att hon kände
inga, och att hon ej just intresserade sig
för basarer . . .
»Men för fattiga ...» vågade han säga.
»Ah, ja . .» sade hon dröjande . . . »men
man kan ju ge dem ändå.» Med ett ord,
hon nekade absolut.
»Hon vill inte gå ifrån sin lilla gosse,»
förmodade en vänlig själ. »Hon är nog
en öm mor,» tilläde den vänliga själen suc-
kande och med en sidoblick på fru P., som
beständigt var ute och roade sig.
Den vänliga själen träffade, för att icke
säga trängde sig på fru Waldenborg en
morgon vid köttståndet på torget.
»Fru Waldenborg vill inte hjälpa oss med
basaren,» sade hon. »Jag gissar, att er
lilla gosse ...»
»Jag har en gammal sköterska för honom.
Barn intressera mig icke så mycket, innan
de kunna gå,» sade fru Waldenborg med
ett hänryckande uttryck i sitt ansikte, be-
talade sitt kött och gick.
»Hvad gör hon då, hvad tar hon sig till
i ensamheten?»
Den goda själen kände jungfrun. »Men
hade hon ändå inga besök, den stackars
lilla frun? Någon bekant kanske se’n gam-
malt . . .?»
»Nej; hon sitter inne som en mullvad.
Det är inte lönt att tänka på någon fridag. »
Alla människor
kunde se, att hon
icke blott var vacker, utan ovanligt vac-
ker, när hon i augusti, hemkommen från
sin bröllopstripp, någon gång gick arm i arm
med sin man, premierlöjtnanten vid flottan,
på de mest besökta promenaderna.
Alla människor visste, att hon också varit
i ovanlig grad firad och fjäsad, att hon
dansat och blifvit kurtiserad i den stad,
hvarifrån hon kom.
Alla människor hade väntat på henne,
hon skulle ju blifva en glanspunkt i den
visserligen folkrika, men på glanspunkter
inom den kvinnliga världen, den, liksom an-
dra städer, särdeles fattiga staden.
Man beredde sig att emottaga det unga
paret på deras första visit. Man började
fråga hvarandra: »Hör du? Ha de inte
varit . . .?» Och man nickade välvilligt mot
hvarandra, log och sade: »Smekmånaden!»
Men månaderna gingo, och det blef inga
visiter af. Det var bara hos landshöfdin-
gens, de hade gjort ett besök, men när på
nyåret landshöfdingens stora bal gick af
stapeln, då kom premierlöjtnanten ensam.
Man nickade åter mot hvarandra — små-
log och hviskade: »Nå, det visste man ju.»
Vintern skred fram, och vid midsommar-
tiden hade premierlöjtnanten en son. De
flyttade i juli ut i en liten stuga vid skä-
ren. Löjtnanten hade sin segelbåt därute,
och de lefde ett stilla sommarlif med hvar-
andra, ända till dess löjtnanten i september
skulle ut på ett års kommendering.
»Nu,» tänkte man litet hvar, »nu!»
På hösten skulle det bli en välgörenhets-
basar i staden, och åt en af ungherrarne
anförtroddes det grannlaga värfvet att värfva
fru Waldenborg. De öfriga herrarne an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
