Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och jag tänkte, att däruppe stod det vackraste
af vårt lif illustreradt, all dess röda längtan,
skimrande hopp, blekt vordna tack och stilla,
skälfvande resignation.–––––
Fru Megdal sjöng, de andra instämde. Jag
hörde, att Börje hade en rätt god basbaryton,
men kunde ändå inte tycka om, att de jagade
sina röster i små lånade, utgångna ord upp mot
rymden. Jag tror, att håller man riktigt af
hafvels vidder och af strandens klippor, blir
man stum inför dem, låter bli att sjunga in sin
stackars lilla döende ton i världsmelodien.
Men ungdomen har väl så fulla lungor, att
de måste ha luft, och i går kväll var Börje lika
ung som dem han annars kallar ’gossarna’.
Han blef bullrande och något grotesk i sin
glädje, fann på ganska fadda kvickheter, som
Signe och flickorna utan tvekan accepterade,
och han skrattade med en storartad
nervfriskhet. Jag kände honom inte. Det var en ny
sida i hans karaktär, ett förfädernas
marknadkynne, hvilket glömt sig kvar och spelade dess
senfödde ättling ett rätt fult spratt, ty ligger ej
allvaret som grundfond i en vuxen människas
munterhet, blir fröjden mer eller mindre rå.
Kanske behöfde dock hans sinne detta
måttlösa utbrott af pojkaktighet; kanske skrattade
han bort, hvad han eljest skulle sörjt bort.
Ingen kan säga därför, om en annan
människas vägar. Aldrig få vi full klarhet ens om
vår närmaste nästas inre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
