Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måste ge sig ut ensam i vimlet en dag, om
Börje och hon med full visshet kände, att de
inte kunde följas åt, att det var en obeveklig
sanning i hvad han en gång skrifvit till henne:
»Min härliga, solsökande, starka kärlek förstod
du ej mera af än att du kallar det ’synd och
skam’ att ha lyssnat till den, och med de orden
har du stäckt dess flykt.»
Hon måste erkänna, att hon ej förstått, men
det var därför att hon då icke älskat; nu
förstod hon och — led tiodubbelt, ty hon sade
sig, att det enda hon kunde göra honom godt
med var att lämna honom den frihet i
känsloförhållanden han sökte. Hon blygdes öfver sig
själf, när hon dock medgaf, att hon vore i stånd
att omedvetet väga sin kärlek och ge helt, halft
eller en tiondedel, beroende på stämningen och
kalla allt lycka; han däremot dagtingade icke.
Han ville komma med vidöppen famn eller ha
rätt att uteblifva.
Han såg icke i kvinnan modern och hemmet
utan älskarinnan, däri låg nyckeln till hans
åsikter. Elsa-Maria däremot hade intet af den
moderna antimaterniteten. Hon längtade
ständigt efter det väsen, som skulle tyda henne
lif-vets mening.
Det var med en viss räddhåga hon slutligen
sade till Börje: »Du har väl ingenting emot, att
jag far till Stockholm på en tid. Karl-Wilhelm
har bjudit oss bägge, men du kan naturligtvis
inte komma ifrån.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
