Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverväldigats af det ohyggliga, och han såg sin egen
skuld däri genom första öfverrumplingens förstorings-
glas. Glömd var föregående erfarenhet af hur lätt
dock till och med minnet at sorg, död och själfföre-
bråelse utplånas. Han kunde icke skönja annat än
att hans återstående lif måste bli en enda ångerfull
vandring till och ifrån en liten grafkulle. Och dock
skulle detta hjälpa intet; det som var skedt, kunde
ej ändras. Ack, lille-Svens magra, spetsiga ansikte
och ljusbruna ögon måste komma att blicka honom
till mötes jämt och öfverallt, och han visste, att han
skulle komma att vilja gifva år af sitt lif för att
kunna trycka det intill sig; men det skulle endast
vara en mördad liten pilts spökskepnad, som skulle
ropa till honom: ”Hvarföre lät du döden taga mig?
Nu är det för sent.”
Då inträdde Marit, det var hög tid. Hennes af
ett nytt tonfall vibrerande röst tilltalade honom och
hennes svala händer lade hans hufvud till ro vid
hustru-moderns barm.
”Oh, Marit!”
”Ja, gråt ut, min stackars vän, det lättar. Och
sedan får du tänka på allt som måste påkalla din upp-
märksamhet. Polismästaren kan vara här när som
helst för att leda det första förhöret. Kom, älskade;
det låter hvardagligt och dumt, men du måste klä’
om dig?”
Nu ligger lille-Sven alldeles ensam. Men detta
varar icke länge. Dörren till farstun glider varsamt
upp, och en förkrossad varelse smyger sig in.
Det är den gamla läserskan. Ingen har sett
henne sedan hon framförde sitt ”budskap” till brud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
