Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dikningarne utöfvat; i dessa predikningar var tillika uttalad
en förkastelsedom öfver de så kallade verldens herrar,
hvarunder innefattades såväl den andliga som den verldsliga
öfverheten."
Denna skrifvelse af biskopen och lians bedömmande af
förhållandena undertecknar jag likaledes helt och hållet.
Onsdagen den 7 April ankom den för Kautokeino tillsatta
presten Hvoslef med sin hustru. Han hade tagit lappsk
examen i Christiania. Annandag påsk installerade jag Hvoslef,
hvarefter ban samma dag höll sin inträdespredikan på
lappska, hvilken hela menigheten förklarade sig hafva förstått ord
för ord. Den följande söndagen gick jag tillika med flera af
församlingen till skrift och nattvard för Kautokeinos nya prest,
hvarefter jag den 20 April lemnade Kautokeino och kom den
29 till Karasjok.
På vägen till Karasjok kommo vi helt nära en stor flock
ripor. Det hände ofta, att vi på våren kommo nära stora
flockar af ripor, som sutto så nära oss på snön, att man
nästan kunde fånga dessa vackra fåglar med blotta händerna;
bländade af snön och solen, sågo de oss ej. Det var nära på,
att jag till afsked skulle få utkämpa en strid med min ren.
Det händer nemligen stundom, att renen, antingen för det
den är vid dåligt lynne, eller derför att den, som sitter i
pul-ken, körer för hårdt, plötsligt vänder sig mot den körande
och försöker att bearbeta honom en smula med hornen eller
framfötterna, hvarefter ban ögonblickligt åter sätter i väg.
Min ren vände sig om och betraktade mig; men efter det vi i
all förtrolighet hade betraktat hvarandra några ögonblick, vände
han sig åter om och satte i väg. Under alla mina mångåriga
resor liar det endast en gång händt mig, att jag blifvit tuktad
af min ren, och det alldeles oförtjent, ty det voro andra i
sällskapet som körde hårdare än jag. Det var en hornlös
ren, och jag vände derför ryggen till och mottog tåligt mina
puffar; derefter, för att göra allt godt igen, skenade han af,
så att jag snart kom långt förbi bela sällskapet. Då man
kommer till en stor sten, så springer renen ibland upp på den,
och blifver helt lugnt qvarstående der, seende på sin körare,
som då måste ut ur pulken. Djuret känner genast, om det
är en oöfvad hand, som håller i tömmen. Oftast är det den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
