Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•258
DE SÄRSKILDA STATIONERNA
lingshus) i Akersgaten 72. Där kunde man visserligen få hålla
till endast på eftermiddagen, men lokalen hade kyrkoprägel och
lämplig inredning, så att svensk gudstjänst kunde firas. Vid
högtidligare tillfällen begagnades någon av de större kyrkorna såsom
Johanneskirken eller t. o. m. Trefoldighetskirken. I den
förstnämnda hölls 1911 julotta och nyårsvaka med enorm tillslutning
från landsmännens sida. Ty vara hur det vill, så måste en svensk
alltid komma till julottan, såvida någon sådan firas inom
möjligt räckhåll.
Efter någon tid upplöstes föreningen »Verksamheten» och de
flesta av dess medlemmar slöto sig till gudstjänsterna i
Missionshuset. Söndagligen samlades där 50 à 200 själar. Även sedan
nyfikenheten icke längre lockade, fördes svenskar dit av kärlek
till den »sköna Herrens gudstjänst» med psalm och ord och bön
som i barndomens kyrka i hemlandet. Ur detta gudstjänstliv
växte spontant fram medvetandet om att en församling redan
kommit till stånd. Utan beslut och agitation, genom arbete och
gudstjänstfirningens makt hade den födts. Men det var ju
nödvändigt att giva den yttre ordning och stadga: att till en början
bilda en svensk kyrkoförening.
Detta stötte dock en tid på motstånd hos en del landsmän, som
mera tilltalades av fri verksamhet och ej önskade se en svensk
församling växa fram inom det norska samhället. Vartill skulle
en svensk församling tjäna? »Gemensam kung ha vi tyvärr icke
längre med norrmännen, men låt oss försöka att ha samma Gud.»
Och skulle en församling bestå? Kristendomen stod ju på
avskrivning, och nu ville man bygga en dyrbar kyrka! Från olika
utgångspunkter satte man sig emot församlingstanken.
Men den lät sig ej kvävas, tvärtom växte antalet av dess
anhängare. Gudstjänstbesökarne försvunno ej såsom somliga
fruktat, andra kanske hoppats. Ändtligen ansåg man då tiden vara
kommen att taga ett avgörande steg. Det skedde den 10 april
1913. Genom upprop i tidningarna kallades landsmännen till ett
möte för att förhandla om denna angelägenhet. Maningen
hörsammades av omkring 400 landsmän. Inför denna församling
redogjorde dåvarande svenske pastorn i Köpenhamn, Nils Widner,
för kyrkosakens utveckling och framgång bland svenskarna
därstädes. Han väckte och värmde alla, och utan motstånd kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
