Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Syd-Afrika - IV. Kaffermissionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
SJETTE KAPITLET.
engelska högkvarteret. En öfverenskommelse skulle med
anledning häraf träffas om villkoren för besittningstagandet. Men dessa
villkor hunno aldrig fastställas, förrän engelsmännen träffades af
nederlaget vid Isandhlwana, hvarefter segrarne, de vilda suluerna,
i grund förstörde Oskarsberg, hvarvid all såväl missionens som
Witts egendom gick förlorad. Witt måste med hustru och barn
samt den förut omnämnde suluynglingen Umkwelantaba, som han
tagit i sin vård, fly till Durban, Natalkoloniens hamnstad. Under
all denna förvirring ansåg han sig föga kunna uträtta genom att
kvarstanna på missionsfältet, hvadan han beslöt att med de sina
återvända till Sverige, dit han anlände på våren 187g.
Den nöd, som Witt och hans familj fingo utstå under
krigets dagar, skildrar han i ett bref sålunda: »En väldig strid
utkämpades på andra sidan floden, och tänken mitt hjärtas bäfvan,
då jag med egna ögon såg, huru det ena tusendet efter det andra
gick in i evigheten, de fleste utan att hafva hört talas om en
Gud och en frälsare, som förbarmar sig och räddar ifrån döden.
Huru många själar gingo icke in i evigheten för att finna en
rättfärdighetens domstol i stället för en nådatron! Omkring 5,000
svarte och 1,000 hvite lågo döda på slagfältet. Sedan suluerna
nedgjort nästan hela den engelska hären, gingo de i segerglädje
öfver floden för att anfalla kolonien. De närmade sig mina hus,
och först då blef det mig klart, att engelsmännen förlorat. Men
hvar voro min hustru och mina barn? En stor trupp af de
fientlige svarte hade gått öfver floden och begifvit sig af i riktning
mot doktor Dalzells station. Skulle jag på en omväg kunna
hinna före de svarte och föra de mina till det närbelägna
fängelset? Jag sadlade min häst och begaf mig åstad, under det
redan suluerna voro fullt sysselsatta med att bestorma stationen.
Snart öfverfölls jag dock af mörker och kunde endast rida fot
för fot. Innan jag hann fram till doktor Dalzell, fick jag höra
af en kaffer, att denne träffat honom vid fängelset. Tacksam
mot Gud, styrde jag min kosa dit, viss att där träffa de mina.
Men där fann jag dem icke. De hade i stället begifvit sig af
i en oxvagn för att söka hinna öfver floden Tugela och fara ned
mot kusten. Men mörkret hade öfverfallit dem såväl som mig,
och jag visste, att de voro ej långt ifrån mig någonstädes på
landsvägen. Men hvar skulle jag finna dem under natten, då jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
