Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Skönlitteraturen vid 1600-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hedrat en av samtidens utländska romanförfattare, och hans lyriska
begåvning röjer sig i den hänförelse, med vilken hans kärlek till
friheten tager sig ett uttryck.
»Jag står här — skriver han i en inlaga — uti mitt långvariga fängelse
och ser ut genom gallren och betänker hos mig själv, huru alla ting, som här-
till utav den hårda vintern hava varit fångna, nu igen genom den blida som-
maren friade, frälsta och vederkvickta varda. Solen med hela det sköna him-
melens firmament prisar nu sin herre och skapare, att han bortdrivit haver de
kalla, svåra, tjocka, mörka, oblida och bedröveliga vintermoln med deras snö,
köld, fuktighet och kvalma. Jorden kläder sig av glädje med en härlig grön
klädning och bepryder och utsmyckar sig med allehanda färgers blomster,
givandes Herranom en ljuvlig lukt och rökoffer till tacksägelse för det hans
gudomliga majestät henne ur -vinterns kalla och kvalsamma fängelse hulpit
haver. De stora vatten och lustiga vattenströmmar, de rinnande källor och
fiskrika sjöar rinna, kvälla och strömma med hjärteligt susande och löje,
Herranom till pris, som av dem den kalla, tunga och hårda is borttagit haver.
Fåglarna under himmelen lovsjunga Herranom bittida och sent uppå de gröna
kvistar. Djuren på marken fröjda sig i dalen, Herren till ära, fiskarna på
djupet giva Herranom en tacksägelig suckan, att han dem anderum och värme
ovanefter givit haver . . . Men jag står häruti mitt fängelse och ser ut genom
de hårda järngallren och tänker, huru de oförnuftiga bestar, som i denna vin-
ter för köld och frost skull hava varit fångna, nu löskomna äro och uppå
marken springa, dansa och glädja sig . . . Gud, du allra högste, förbarma dig
över mig och anse mitt elände och bevek deras hjärta, som makten hava, att de
mig med nådiga ögon anse och icke efter mina fienders vilja låta mig för-
därvas.»
Denna vakna blick för naturen återfinnes även i hans religiösa
Poesi. I den davidiska psalmen såg Wivallius, som ju var en full-
komligt irreligiös natur, företrädesvis det storartade, orientaliska
natursceneriet, och detta genomträngde så hans livliga fantasi, att
då han efterbildar denna psalm, märker man knappt skillnaden
mellan nydiktningen och originalet. Av vårt lands skalder är han
även den förste, som med egna ögon skådat den svenska naturen.
I hans visor slipper man höra dessa fadda och stereotypa fraser
om rosen och liljan, som samtidens rimmare så älskade. Så snart
Wivallius rör sig på det erotiska området, förfaller väl också hans
dikt till en kall rimdans och ett banalt galanteri, men då han sjunger
°m naturen, märker man, att hela hans själ är med. När han för
Sltl fantasi återkallar minnet av den bleka gryningen, då daggen
ännu blänker i gräset och göken stämmer upp sitt kuku i lunden,
eller av våren, då boskapen släppas ut i vall att »få stall under
Guds lås» — då känner man, att denna fantasi är den verklige
skaldens, och än bättre klingar hans sång, då han, fjättrad och
fången, sjunger om friheten såsom livets härligaste gåva. När man
läser dessa dikter ■—■ särskilt Ack Libertas, du ädla ting och Warer
K i’
H, i
I -, •!$.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
