Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Marinisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karakteristiskt för tiden grundade sig emellertid Dahlstiernas
skalderykte icke på detta »bondeqwaa». En dylik dikt sjöng man
väl, men man frågade icke efter författaren, och icke förr än 1765
finner man i tryck någon uppgift därom. Desto mer beundrad var
Dahlstierna för sin Kunga-skald.
Av författaren var detta poem säkerligen avsett att vara ett slags
epos. Härför talar icke blott dess storlek — kvädet upptager 268
strofer — utan även versformen; Dahlstierna upptog nämligen de ita-
lienska epikernas vanliga versmått, ottava rima, som han nu sökte
införa i den svenska poesien. För vår tids uppfattning erbjuder
denna dikt föga likhet med ett epos. Det är inga händelser, som
här skildras, utan det hela består blott av en serie långa tal, i vilka
andra smärre relationsvis infogats; vi hava tal av Thalia, av Svea,
av de fyra riksstånden, av Karl XI och Karl XII. Denna uppfatt-
ning av ett epos såsom en samling versifierade orationer över ämnet
var dock ingalunda egendomlig för Dahlstierna; den återfinnes i
Stiernhielms Hercules, som ju nästan helt och hållet upptages av
Dygdens och Lastens tal, i Columbus’ episka försök, och den går ännu
igen i Dalins Svenska friheten. Dahlstiernas föreställning om ett
epos var således densamma, som gällde under nästan hela den
pseudoklassiska tiden i vårt land.
En följd av denna teori blev diktens brist på organisk enhet.
Uppslag och ansatser förekomma väl, men de övergivas snart, och
talet länkas in på ett nytt ämne. Dahlstierna lade väl också mindre
an på någon sträng enhet än på de poetiska detaljerna, och onek-
ligen är det själva stilen, som uppbär dikten. Denna stil, marinismen,
uppträder för övrigt aldrig hos oss med samma konsekvens som hos
Dahlstierna.
Mönstret var för honom den italienska dikten, och såsom Martin
Lamm visat, är Kunga-skald en direkt efterbildning av den nittonde
sången i barockens mest berömda epos, Marinis Adone. Men olämp-
ligare förebild kunde en skald av Dahlstiernas läggning svårligen
välja. Den italienska dikten hade efter nära fyra århundradens
kultur hunnit så långt i överförfining, att den med Marini nått fram
till ålderdomssvaghetens gräns. Med manerets moucher och puder
sökte man dölja, att ungdomens och medelålderns spänstighet redan
flytt sin kos. Den italienska dikten hade blivit en gammal kokett,
som visserligen med en sällspord talang förstod att dölja sina
skrynklor, men blott med uppbjudande av den poetiska toalettens
alla resurser. Dahlstierna, fostrad i ett i jämförelse med Italien halv-
barbariskt land, begrep sig föga på dessa konstgrepp. Han tog
sminket för ungdomshälsans färg, han tjusades av de eleganta rörel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
