Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skolor och universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
både lärare och lärjungar vid universiteten hava genom dessa nu relaterade
bestämmelser drivits till en mera specialiserad och mera vetenskaplig verksamhet.
Den stora kommittéen tog också upp en annan för den vetenskapliga forskningen
ytterst viktig fråga. Praktiskt taget hade universiteten intet statsanslag. Lunds
universitet fick leva på den blygsamma rest av de gamla domkapitelgods, som
Karl XI tillåtit universitetet att behålla, Uppsala universitet på Gustav Adolfs
donation, och någon vetenskaplig utveckling utöver den ursprungliga, för
1600-talet, men ej för 1800-talet passande ramen var således ekonomiskt ej möjlig.
Även professorslönerna hade genom spannmålsprisens fall blivit alldeles
otillräckliga; enligt Järta uppgick lönen för en professor i Uppsala till 1,200 à 1,300 rdr
banko, och dessa löner uppburos långt ifrån alltid; Brunius t. ex., som 1824 blev
Tegnérs efterträdare som professor i grekiska, fick först 1825 en adjunktslön på
150 rdr banko och ej förr än 1832 en professorslön av 250 tunnor spannmål.[1]
Kommittéen framhöll med styrka nödvändigheten för staten att träda emellan,
och vid riksdagen 1828—1830 beviljades verkligen det första, mycket blygsamma
statsanslaget (13,275 rdr). Dylika anslag av statsmedel utgingo under den följande
tiden ytterst sparsamt, men hava sedan allt kraftigare ökats. Uppsala universitets
inkomster 1827, då universitetet levde blott på sina egna fonder, stego ej till mer
än omkring 195,000 kr. 1927 var inkomsten av universitetets jordegendom och av
anslagen tionde 369,438 kr., men statsanslaget gick då upp till 2,481,494 kr., och
liknande äro siffrorna för Lunds universitet. 1827 hade Uppsala 21 ordinarie
professorer, 1927 hade antalet stigit till 70, och proportionen emellan de olika fakulteterna
hade högst väsentligt förändrats. 1827 funnos fyra teologie professurer och fem i
den matematisk-naturvetenskapliga avdelningen, 1927 resp, sju och aderton;
humanisterna, som 1827 voro sju, voro hundra år senare tjugotvå; 1827 hade Lunds
universitet blott en enda juridisk professur, men har nu sju o. s. v. Under ingen föregående
period har därför universitetens utveckling varit så kraftig som under 1800-talet.
Denna utveckling skedde icke utan en häftig kamp mellan
universiteten och huvudstaden. Från föregående del minnas vi, att redan
Richert 1820 framkastat tanken på att flytta universiteten till
huvudstaden, och frågan togs även upp av den stora kommittéen, som
diskuterade dels möjligheten av att sammanslå de bägge universiteten
till ett enda, som därigenom skulle bliva vetenskapligt bättre
utrustat, dels lämpligheten av att flytta bägge till Stockholm. Efter
att hava framhållit skälen för och emot, fann kommittéen likväl till
sist, att olägenheterna av en så radikal reform kunde befaras bliva
större än fördelarna, och den stannade således vid att i detta fall
förorda status quo. Men i en speciell punkt bröt striden ej dess
mindre ut. Den kom att stå icke blott mellan Stockholm och
Uppsala, utan även mellan naturvetenskaplig empiri och romantik. Båda
ståndpunkterna hade högt begåvade representanter — Berzelius och
Hwasser — och de giva oss därför de bägge typer, som under denna
tid stodo emot varandra, i någon mån samma typer, som vi mött
redan under frihetstiden i Linné och Swedenborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
