Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den religiösa evolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
må den av oss äras», men dels hade Reuterdahl själv ju erkänt läran som något
sekundärt, dels kunde detta argument användas för alla konfessioner, hur absurda
de än voro, och religionsstiftaren, reformatorn blir enligt denna åsikt en brottsling.
Mot Reuterdahls sats sätter därför Ignell en annan: »Ingen lära må av oss äras
blott och bart därföre, att den varit eller är en historiskt given och beståndande.»
Reuterdahls svar var matt, och han ställde sig icke på den ståndpunkt, som dock
borde hava legat för honom: att i kyrkans bekännelse icke se någon tvångsmakt
över prästens och individens tro, att tillåta avvikande meningar, men låta kyrkans
gamla bekännelse stå kvar såsom ett historiskt och såsom sådant
vördnadsbjudande dokument, som den nya tiden näppeligen är i stånd att ersätta med en
annan, om vilken alla kunde enas. I varje fall fördes denna strid på ett sätt, som
hedrar de bägge motståndarne. I Stockholm fick Ignell likväl en annan
antagonist av mera tvivelaktig art, kyrkoherden N. J. Ekdahl, vilken nu uppträdde
såsom ortodox, men sedermera först suspenderades och slutligen avsattes från
prästämbetet, varefter han blev politiskt och religiöst radikal. Nu ville han hava Ignell
fast för dennes kätteri och fick verkligen (i november 1843) Ignell inkallad för
Stockholms stads konsistorium. Detta tog emellertid saken ganska humant och
inskränkte sig till »en förmaning, broderligt given», som Ignell icke skulle
»missförstå, som låge däri någon egentlig bestraffning eller varningsgrad». Konsistoriet
erkände hans lärdomsförtjänster och kunde med avseende på hans leverne icke
vitsorda annat, »än det berömligt och enom prästman värdigt är», men hade med
bekymmer funnit, att han »genom sina skrifters utgivande utmärkt sig genom
grundsatser och meningar, vilka äro stridande mot den rena evangeliska läran,
sådan den av varje svensk präst... bör förkunnas». Till svar härpå anförde
Ignell till protokollet: »att jag vördar högv. stadskonsistorii vaksamhet och nit för
den evangeliska lärans renhet. Men just för samma evangeliska läras renhet, för
dess fortsatta rening har även jag sökt verka i min ringa mån. På samma heliga
skrifter, vilka våra kyrkliga konstitutioner och symboliska böcker åberopa såsom
den enda norm och domare i trossaker, stöder mig även jag. Tryggt kan jag
därför åberopa mig vår store reformator Luthers ord: ’Här står jag och kan intet
annat. Jag återkallar heller intet. Man vederlägge mig med klara bevis ur den
Heliga skrift.’ Till bokstaven — jag menar den form, som den kristna sanningen
antog i enlighet med den tidens seder och föreställningar — avviker jag
visserligen från de vid reformationen uppställda dogmerna, men icke till syftet och
anden. Men ’bokstaven dödar’, blott ’anden gör levande’. Då jag emellertid av
högv. konsistorium blivit beskylld för avvikelser från vår rena evangeliska lära,
så anhåller jag, att visas måtte, varuti dessa avvikelser bestå. Skulle
beskyllningen kunna ledas i bevis, så underkastar jag mig gärna det ansvar, som lagen
stadgar. Men intill dess detta blivit bevisat och styrkt blivit, att de av mig i
skrift uttalade åsikter icke äro, vad de giva sig ut att vara: en konsekvent
utveckling av just de grundåsikter, som genom reformationen framträdde, bestrider
jag varje tillvitelse för avvikelse från vår evangeliska lära.» Mot detta svar
innehåller konsistoriets protokoll ingen anmärkning. Vad som gjorde Ekdahls
anmälan mindre sympatisk, var, att Ignell samtidigt sökte komministraturen i
Katarina, och när förslaget i konsistoriet skulle uppsättas, genomdrev Ekdahl, att
Ignell på grund av sina heterodoxa skrifter förklarades inkompetent. Häröver
besvärade sig Ignell hos Kungl. Maj:t, som resolverade, att han skulle uppföras i
tredje rummet. Utgången blev, att han av församlingen valdes. Detta tyder dock
på, att hans person samt troligen även hans åsikter hade starka sympatier inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
