Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flemings halvbror störtar fram och sticker värjan i honom —
förrädaren har fått sitt straff. Därpå slutar dramat med den vemodsfulla
frågan: behöves då, att allt, på vilket världen vilar, kärlek, tro, plikt
och ära, skall svikta som ett rö »och tusen hjärtan brista, för att
världen skall skuffas fram en tumsbredd på sin väg?»
Daniel Hjort var utan tvivel det mest betydande historiska
sorgespel, som den svenska litteraturen då ännu ägde. Intet föregående
ägde samma fasta, rent dramatiska byggnad, intet rörde sig med så
levande gestalter, och intet hade ett så verkligt historiskt perspektiv.
Hatet mellan den finska allmogen och den svenska adeln på Karl IX:s
tid är ett historiskt faktum, och motivet, klasskampen, är tillika, om
än under annan form, ett modernt, som kan anslå samtidens
känslosträngar. Det är sant, att motivet förekommer redan hos Börjesson,
men hur mycket kraftigare är det ej här! I Daniel Hjort fylles hela
dramat därav. Det är därför orätt att, såsom ofta skett, betrakta
Wecksells drama såsom en Shakspereimitation. Vissa likheter,
särskilt med Hamlet, finnas väl, men dessa äro mera yttre och tillfälliga.
I bägge fallen hämnas hjälten en mördad fader, vålnaden motsvaras
av den mystiska tiggerskan Katri, berättelsen om Sigrid Stålarms död
har nedskrivits under intrycket från Ofelias, och Johan Flemings
halvbror, bastarden Olof Klasson, har nog tillkommit under intryck från
bastarden Faulconbridge. Men dessa likheter äro, som sagt, av en
blott tillfällig natur. Daniel Hjorts förhållande till Sigrid Stålarm
erbjuder ingen likhet med Hamlets till Ofelia. I Shaksperes drama
vill hjälten blott hämnas sin fader; här är det mindre fadern än en
hel samhällsklass. Den ene är en konungason, aristokrat, den andre
är framför allt en folkets ättling, och det är just denna klasskillnad,
som är det bärande i dramat. Det är sant, att bägge äro grubblare,
men de äro grubblare av olika art. Hamlet lider av den börda, som
blivit lagd på hans skuldror, plikten att hämnas, Daniel Hjort däremot
av sin okända börd och sin underordnade ställning; härigenom är han
predisponerad för den uppgift, som modern ger honom, och när han
fått denna klar för sig, handlar han utan all tvekan. Om någon
imitation kan man således icke tala. Dramat är sprunget fram ur Wecksells
egen själ. De intryck, som han mottagit från Shakspere, har han
omsmält, så att de blivit hans andliga egendom. Så ock dem, han fått
från Victor Hugo. Någon likhet i detaljerna mellan dennes dramer
och Daniel Hjort torde knappt kunna uppvisas. Men den andra akten,
som spelar vid schavotten, och den fjärde, som tilldrager sig i fängelset
invid krutdurken, erinra dock ofantligt mycket om de dramatiskt
spännande scenerna hos Victor Hugo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
