Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att berätta just på det sätt, som måste slå an på den publik, till
vilken han vände sig. Den moraliska medicinen inlade han i mycket
välsmakande kapslar, och han var fri från den tillgjorda naivitet, som
sårar om än icke alla, så åtminstone många läsare av H. C.
Andersens sagor. Någon lärd historiker var Topelius däremot knappast.
Historiska vyer av större djup hade han icke. Historien var för
honom snarast en serie av romantiska, färgrika bilder och av romantiska
hjältegestalter. Ej heller var han psykolog; därtill var han för mycket
ett naivt barn, och de karaktärer, som uppträda i hans roman, hava
därför förenklats till några lätt uppfattade typer. Måhända var det
just till en del därigenom han så slog an på sin samtid. Svår att
förstå var han i varje fall icke. Och hans första grepp var onekligen
lyckligt. Brytningen mellan den svensktalande överklassen i Finland
och den finsktalande allmogen var på hans tid ju mycket stark, och
bonderörelserna under äldre tider visade, att denna motsättning hade
gamla anor i Finland. Det var härpå han byggde sin roman. I dess
första del har den hårde och stränge bondehövdingen Bertila ett
samtal med sin vän, den gamle Larsson:
»Minns du ännu denna nejd för fyra och trettio år sedan? Flemingens ryttare
hade farit fram som hedningar, byn låg i aska, fälten voro förtrampade av
hästarnas hovar. Här, där vi stå, var tätt invid byn den vilda ödemarken, halvbrända
nakna stubbar reste sig mellan pölar och gungfly, ingen väg eller stig ledde hitåt,
och själva skogens varg höll detta ställe för uselt för att söka sig här en kula...
Och nu! Se dig omkring, gamle vän, och säg, vem byggde denna by ur sin aska
skönare än någonsin förr? Vem röjde denna ödemark, vem gjorde vägar och
stigar, vem mätte ut tegarna, vem utdikade kärret?... Plogen ger liv och lycka.
Ser du, Larsson, detta fält har plogen gjort. Där borta i Korsholm finnes en sköld
med Finlands vapen. Där står ett lejon med draget svärd. Vore jag kung, skulle
jag säga: bort med svärdet, och plogen hit! Plogen är Finlands vapen.» Därav
drar han också en politisk slutsats: »Svärdet består av tu stycken: klingan och
fästet. Så äro ock för plogen tu stycken framför allt nödiga: en, som drager, och
en, som kör. Och tu stycken göra tillsamman ett kristligt regemente, nämligen
folket och konungen. Men vad däremellan är, det är till split och fördärv, det
rycker till sig konungens makt och folkets ägodelar.»
Således: ingen adel, blott konung och bönder. Men den gamle Bertila är
ärelysten, och här blandas ett romanmotiv, som kronologiskt är litet betänkligt, in i
historien. Bertila har en dotter, Gustav Adolf har såsom ung — sextonårig! —
förälskat sig i henne, och hon har blivit moder till en son, Gösta Bertila, hjälten
i romanens första del. Han vet emellertid ej av sin börd, ty för att dölja dotterns
skam, har den gamle Bertila utgivit honom för sin son. Och denne dotterson
skall bliva antingen bonde eller — konung. Ty Gustav Adolf har blott en späd
dotter, och efter konungens död behöver riket en man på tronen. Dessa
drömmar korsas emellertid av händelserna. Konungen stupar, utan att hava erkänt
sin son, och denne blir av hertig Bernhard av Weimar upphöjd till adelsman med
namnet Bertelsköld. När han sedan återvänder till den gamle bondehövdingens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
