Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skala ut det, som passade för hennes naturell. Alldeles riktigt skrev hon om sig
själv: »Dessutom lever inom mig en verkligen självverksam ande, som väl kan
tillägna sig andras meningar, men gestaltar dem efter sig och låter sig ej skapas
av dem» (brev till Böklin 1832). Benthams utilitetsprincip var en ny form av
1700-talets och stod i den skarpaste motsats till den romantikens idealism, som
var grundtonen i Fredrika Bremers
naturell. Den stämde också mycket
illa samman med den katolskt
färgade religiositet, åt vilken hon nyss
förut hängivit sig. Men dessa
motsägelser synes hon ej hava märkt
och i stället fäst sig vid den
praktiska filantropien och vid frisinnet i
den nya åsikt, med vilken hon nu
gjorde bekantskap. Ehuru hon,
såsom vi strax skola se, snart gjorde
sig fri från utilismen, bibehöll hon
alltid frisinnet och entusiasmen för
en filantropisk livsgärning. Det blev
hennes vinst av studiet i Lockes och
Benthams skrifter.
 |
Per Johan Böklin.
Sepiateckning av Fredrika Bremer. |
Böklin.
Då hon skrev det nyss citerade
brevet till miss Lewin, befann hon
sig i Kristianstad hos sin gifta syster,
och där stannade hon i två år (från
hösten 1831 till hösten 1833). Genast
i början gjorde hon bekantskap med
en ung man, vilken fick en stor
betydelse för hennes utveckling. Det
var Per Johan Böklin, endast fem år
äldre än hon och då kollega vid
Kristianstads skola, där han kort därefter blev rektor. Ehuru han i det offentliga
livet aldrig kom att intaga någon bemärkt plats, var han tydligen både på
karaktärens och huvudets vägnar en högst betydande personlighet. Han var en djupt
religiös natur, en filosof, som vid denna tid stod nyromantiken mycket nära. En
bland hans älsklingsförfattare var mystikern Franz von Baader, vidare Friedrich
Schlegel, och även för Swedenborg tyckes han hava hyst ett visst intresse. Hans
världsåskådning var således rakt motsatt Benthams, för vilken Fredrika Bremer nyss
förut svärmat. Mellan henne och Böklin uppstod med detsamma ett varmt
vänskapsförhållande, och de började en livlig brevväxling — ehuru de bodde i samma stad
och, som det tyckes, nästan dagligen råkades. Men det var den tidens sed. Fredrika
Bremers tidigaste brev till sin lärare — ty så betraktade hon Böklin — förefalla vår
tid ytterst naiva, icke själva frågorna, ty de beröra tillvarons viktigare problem, men
naiva däruti, att hon trodde, att Böklin utan vidare var i stånd att besvara dem.
Redan i det första brevet till honom möter man dessa spörsmål: »Nu skall jag blott
i korthet framställa ett par frågor i ett ämne, som är mig över allting viktigt att
med någorlunda klarhet se in uti. Var det nödvändigt, att Gud skulle taga mandom
för att åter till sig höja den sjunkna mänskligheten? Varför var det nödvändigt?
Kan ej Kristus, ansedd såsom blott en ädlare Sokrates, en av Gud mera omedelbart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/6/0219.html
